Olika tro ­– samma erfarenhet

Att vara katolik i Sverige innebär som vi vet att vara i minoritetsställning. Det är att i viss mån leva vid sidan om folket i gemen, att vara utsatt för omgivningens tryck, att behöva anpassa sig till värderingar man inte själv omfattar. Länge var den katolska kyrkans verksamhet kringskuren genom en fientlig lagstiftning. På samma sätt är det majoritetsställningen som i hög grad präglar Svenska kyrkans liv, ofta långt mer än det lutherska arvet. Det märks t.ex. i ambitionen att vara ”en rikstäckande folkkyrka”, i identifikationen med folket och dess historia, i den långa traditionen att samverka med staten men också i ett alltmer vikande medlemsunderlag. Att vara i majoritet eller minoritet påverkar människors hållning oberoende av ideologiska skillnader.

Denna insikt kom till uttryck i ett intressant seminarium som hölls i mitten av maj i Sväti Jur (St. Georgen), en liten stad strax norr om Bratislava. Initiativtagare var Svenska kyrkans forskningsråd och Den evangeliska kyrkan av augsburgsk bekännelse i Slovakien. Seminariets värd var denna kyrkas generalbiskop Július Filo tillsammans med Dr Peter Pavlovi från Slovakiens ekumeniska råd. Deltagarna kom från Slovakien, Österrike och Sverige och representerade den katolska och de evangeliska kyrkorna. Många var kyrkoledare, bl.a. Weihbischof Helmut Krätzl, Wien, och ledaren för den evangeliska kyrkan i Österrike, biskop Herwig Sturm. En grundläggande tanke var att undersöka de mekanismer som är i verksamhet inom majoritets- respektive minoritetskyrkor.

Redan den yttre ramen bar syn för sägen. Seminariet hölls i ett lutherskt centrum, och över porten finns en minnestavla som anger att denna lutherska kyrka öppnades i slutet av år 1783 med anledning av kejsar Josef II:s toleranspatent 1781. Det var alltså vid precis samma tid som den första officiella katolska kyrkan öppnades i Stockholm med anledning av Gustaf III:s s.k. toleransedikt. Under seminariet berättade jag om hur den österrikiska ambassaden ofta fick tjäna som tillflykt för Stockholms katoliker under 1700-talet (vilket Barbro Lindquist så utförligt har skildrat). En öster­rikisk kyrkohistoriker replikerade att den svenska ambassaden i Wien fyllde motsvarande funktion för lutheranerna under samma tid. Plötsligt fann man att svenska katoliker rent historiskt sett hade en betydande gemenskap med Slovakiens och Österrikes lutheraner.

Som nämnt tenderar majoritetskyrkorna till att identifiera sig med hela folkets historia. Det gäller i hög grad den katolska kyrkan i det gamla Habsburgska imperiet lika väl som Svenska kyrkan. Kyrkan ses som en sammanhållande länk inom folket också när den till stor del har förlorat sin religiösa roll. Dragningen till det pompösa hör till majoritetskyrkornas frestelser. Då Slovakiens primas, ärkebiskop Sokol, vid påvens besök 1990 hälsade honom ”i hela det slovakiska folkets namn”, uppfattades det förklarligt nog av minoriteterna som sårande. Liknande övertramp har som bekant inte varit ovanliga i Sverige, då man gärna har talat om Svenska kyrkan som ”hela folkets kyrka” och glömt bort att det finns andra religiösa alternativ i landet. I båda fallen är det säkert fråga om tanklöshet snarare än en medveten maktutövning, men det är en tanklöshet som avslöjar majoritetens tänkesätt.

Men minoriteterna vill också vara en del av folkets historia. I Sverige kan katolikerna peka på de medeltida århundradena som ett synbart bevis på att den katols­ka kyrkan var först på plats i vårt land. Ett motsvarande historiskt arv har inte de lutherska minoritetskyrkorna att visa upp, men i Slovakien fanns det en tid då stora delar av befolkningen övergick till lutherdomen men tvingades av kejsaren att återvända till den katols­ka kyrkan. Denna heroiska glansperiod minns man med stolthet om också med en viss bitterhet. Den närliggande katolska församlingskyrkan i Sväti Jur byggdes av lutheranerna i barockstil men togs ifrån dem av kejsaren och överlämnades till katolikerna.

Svenska katoliker betraktas av många som inte riktigt svenska, eftersom de har sin religiösa anknytning utomlands och ofta är av utländsk extraktion. På motsvarande sätt betraktas de slovakiska lutheranerna ofta som nationellt avvikande. En stor del av dem har tysk härstamning – något som tydligt framgår av gravskrifterna på den protestantiska kyrkogården i Sväti Jur – och de har delvis en annan kultur än massan av katolska slovaker. Därför har de också en mer internationell inriktning än katolikerna, något som också underlättas av närheten till Österrike.

Att ha fått kämpa för sin existens är i det långa loppet inte något minus. Tvärtom får minoriteterna en målmedvetenhet och ett engagemang som majoriteter­na har svårare att mobilisera. Gemensamt för Svenska kyrkan och för den katolska kyrkan i Österrike är det snabbt sjunkande engagemanget inom stora medlemsgrupper. Majoritetskyrkan är för välkänd för att framstå som ett alternativ till en sekulär livsstil och kan uppfattas som en tryckande tradition man vill frigöra sig från. Sekulariseringen far hårdare fram med majoritetskyrkorna, eftersom de omfattar de stora skikt av befolkningen som befinner sig i ideologisk förändring. Minoritetskyrkorna frestas å sin sida att sluta sig inom sig själva och inte se sig som delaktiga i det större samhället. Från majoritetens sida finns också en mer eller mindre uttalad förväntan att minoriteterna skall hålla sig på plats och inte göra sig alltför bemärkta.

Seminariet – med föredrag och diskussioner – hölls i en utomordentligt öppen och vänskaplig atmosfär. Minoriteterna fann snart varandra i samtal om sina gemensamma problem, och samma tankeutbyte skedde mellan majoriteterna. Ur detta växte insikten fram om hur relativa och historiskt betingade folkkyrkornas och minoritetskyrkornas positioner egentligen är. Storebrors- och lillebrorskomplex gentemot den andra parten förlorar mycket av sin mening när man konfronteras med en kultur där proportionerna är helt andra än de invanda. Sådana insikter frigör också parterna till att inrikta sig på de egentliga kyrkoskiljande frågorna. Det kan vara viktiga perspektiv att hålla i minnet just i Sverige med tanke på kommande förändringar i förhållandet mellan staten och kyrkorna.