Hjärtat under läkarrocken

Det första som slår mig när jag påbörjar läsningen av Annika Paldanius debutroman är språket. Det är en fascinerande roman även ur andra synvinklar, men språket har en förmåga att uttrycka tanken på ett ovanligt och omedelbart sätt. Vissa stycken har en poetisk klang, andra är mer realistiska, närmast korthuggna. Vissa meningar saknar skiljetecken, som för att tydliggöra tankens fria form. Språket åskådliggör tankeförlopp och associationer som skulle vara svåra att uttrycka i en traditionell text. Paldanius använder sig av flera stilfigurer som bidrar till förståelsen av de abstrakta begrepp som berörs i texten. Kapitlen är också korta och inleds samtliga med anaforen ”Jag vet att …”. Det är som om huvudpersonen Hanna, både för sig själv och för oss, vill poängtera det hon verkligen vet, som en ö av kunskap mitt i allt det ovissa och osäkra. Kunskapen utgör en trygghet som hon inte finner någon annanstans – något att hålla fast vid när allt annat skälver och krackelerar omkring henne.

Annika Paldanius är läkare och arbetar i Göteborg. Hon har gått i Biskops Arnös författarskola och anger i flera intervjuer att hon upplever författarskapet som något djupt utvecklande på ett personligt plan samtidigt som det är läkaryrket som tar den största delen av hennes arbetstid.

Hanna, romanens huvudperson, är läkarstudent och handlingen utspelar sig under den termin som ägnas åt invärtesmedicinska sjukdomar. Vid många lärosäten i Sverige är detta den termin då studenterna för första gången börjar sin verksamhetsförlagda utbildning på sjukhus. Under tidigare terminer har de haft övervägande teoretiska kurser i bland annat anatomi, cellbiologi, fysiologi och patologi. När de kommer ut på sjukhus är det ofta första gången de konfronteras med svårt sjuka och döende patienter. Hanna är uppfylld av fakta och empiri – två aspekter av verkligheten som är lätta att hantera och lita på. Hon har en extraordinär förmåga att minnas och återkalla tidigare inhämtad kunskap och behöver inte lägga lika stor ansträngning på studierna som hennes kurskamrater. Däremot saknar hon verktyg och vägar för att bearbeta de svåra existentiella frågor och den ångest som väcks inför patienter med livshotande tillstånd och funktionsnedsättning. Ångesten bygger på en plötslig insikt om att det finns en risk att själv drabbas, att livet är sårbart och ändligt. De obehagliga tankar som väcks under sjukhusplaceringarna dövas initialt genom ett intensivt socialt liv som bejakar den egna livslusten och underblåser det ”vi och de”-tänkande som skiljer de friska från de sjuka.

Successivt får Hanna insikt om att hon och hennes vänner, som också är läkarstudenter, kan verka duktiga och starka på utsidan medan de i själva verket är bräckliga och sårbara. Hon får också insikt om svek och psykiska problem i den närmaste bekantskapskretsen, vilket gör att den skyddsmur som byggts upp rämnar. Vännerna är amasoner med skyddande hudar av glas. Glaset ska vara okrossbart, men det visar sig att det ändå går att splittra. Genom att ”glashuden” spricker, så visar sig vännerna i all sin sårbarhet, men samtidigt gör de sig tillgängliga för tröst och värme.

Hannas närmaste relationer förändras över tid och genomgår en djup kris, där det blir tydligt att vänskapen måste stå på en stabil grund och bygga på gemensamma värderingar för att överleva. Sorgen inför ett dödsfall är nära att orsaka Hanna en djup depression samtidigt som hon får anledning att tvivla på vänskapen. Efterhand visar det sig att vänskapsbanden snarare fördjupas genom kriserna. Det enda som är oåterkalleligt är döden som drabbat en nära vän. Att älska och ta hand om varandra blir allt viktigare, på bekostnad av andra aspekter av vänskapen som betonades mer från början, såsom det glättiga och glittrande sociala livet.

Hanna uppvisar genomgående en mycket stark känslighet, samt moralisk och existentiell perception, det vill säga uppfattande av de djupare problem som uppstår i den medicinska vardagen. Däremot saknas stöd, såväl i familjen som i bekantskapskretsen, men även i utbildningen, för att hantera de värdekonflikter och existentiellt utmanande situationer som studenterna konfronteras med. Hanna söker en mening i livet, en mening med sjukdom och död. Efter att ha passerat flera lösa kärleksrelationer fastnar hon för tryggheten hod en man som rör vid hennes djupaste existentiella strängar och som talar om tro och om Gud. Tvivlet viker mer och mer för en vila i det som är givet. Äntligen kan Hanna hänge sig på djupet åt någon som verkar ge svar på hennes frågor. Besvikelsen blir stor när denna person uppvisar sina negativa sidor i form av ett kontrollerande, auktoritärt beteende som snarare stjälper än det hjälper Hanna att finna en trygghet och en meningsbärande struktur i livet.

Trots att utvägarna ur det existentiella kaoset sluter sig en efter en – sociala relationer, vänskap, kärlek, gudstro – så tycks en viss klarhet ändå ha uppstått allt efterhand. De glasrutor som i början av romanen var immiga av fukt och ogenomträngliga, blir på slutet klara och transparenta när Hanna återfinner vänskapen och bejakar livsglädjen, samtidigt som insikten om den egna dödligheten väcks och accepteras.

Boken gör det tydligt hur viktigt det är att det parallellt med den naturvetenskapliga medicinska kunskapsmängden som ska förmedlas under utbildningen också erbjuds möjligheter och vägar till att bearbeta de existentiella problem och kriser som kan uppstå. Samtidigt med den teoretiska utbildningen bör detta vara ett integrerat inslag under hela läkarutbildningen. Vid många lärosäten finns det moment under utbildningen som belyser såväl etiska som existentiella problem, men dessa har ibland en tendens till att bli just isolerade öar i ett hav av empirisk kunskap. När tentamensinläsningen stundar så prioriteras de teoretiska studierna eftersom det är dessa som ger ”resultat”. Samtidigt bör vi vara väl medvetna om att det är människor som vi behandlar och utreder inom sjukvården. Som Paldanius uttrycker det – med Hannas fördjupade insikt – så kommer vi att dö, men tills vi gör det så kommer vi att fortsätta vara människor och vårda det som är mänskligt.

Jag skulle absolut kunna rekommendera denna roman under läkarutbildningen, antingen inför litteraturseminarier eller som personlig bredvidläsning. Igenkännandet i de beskrivningar som Paldanius ger över läkarutbildningen och läkaryrket, tillsammans med de ofta både tragiska och komiska svängningarna, skulle kunna bidra med en ökad fördjupning och bearbetning av de existentiella frågor som aktualiseras i patientmötet. Att som blivande läkare tidigt konfronteras med dessa frågor och få tillfälle att bearbeta dem skulle sannolikt bidra till en ökad trygghet i mötet med patienten – att våga vara närvarande och tillgänglig för patientens känslor och föreställningar, även när dessa är djupt smärtsamma.

Romanen kan också ge en inblick i den värld som läkarutbildningen, sjukvården och studentlivet utgör, även för någon som inte själv är vårdpersonal eller studerande inom vårdyrken. Läkarstudenter har något av en dubbelroll – de är studenter samtidigt som de tar en successivt större aktiv och professionell roll i patientvården ju längre i utbildningen de har kommit. Att patienter som uppsöker sjukvården (inklusive du och jag när vi befinner oss i patientrollen) har en inblick i hur läkarstudenterna kan uppleva sina första patientmöten kan bidra till en ökad förståelse för den integrering av läkarrollen med den egna personligheten som ständigt äger rum under utbildningen. Det är en ständig pendlingsrörelse mellan att generalisera medicinen ur ett vetenskapligt perspektiv och att individualisera den medicinska behandlingen med fokus på den konkreta människa som behöver vård.

Slutligen väcker romanen, oavsett vem som läser den, viktiga andliga och existentiella frågor som accentueras i gränslandet mellan det friska och det sjuka, mellan livet och döden.

Jenny Lindberg är forskarstuderande inom medicinsk etik vid Lunds universitet.