Kristen våldsretorik i en sekulär värld

Philippe Buc (född 1961) är professor i medeltidens historia i Wien efter en tjugoårig akademisk karriär vid Stanford University i USA. Han doktorerade 1989 på en avhandling om furstemaktens förhållande till folket enligt medeltida bibelkommentarer. Hans specialitet är religionens användning i politiken, och hans perspektiv är långt, enligt metoden longue durée: vissa givna, övervägande omedvetna, tankemönster styr det historiska skeendet över seklen, långt efter det att ursprungsomständigheterna är glömda. I en tidigare studie, The Dangers of Ritual, har han tolkat medeltida politiska ritualer: furstedop, kröningar och kungabegravningar, eriksgator, banketter, jakter, skrinläggningar av helgon, edgång, riddardubbningar, gudsdomar och offentlig botgöring.

I denna bok, Holy War, Martyrdom, and Terror, med utgångspunkt i kyrkofäderna och korstågsrörelsen, alltså i kristen senantik och medeltid, driver han tesen att kristendomen tillhandahåller en krigsretorik och våldspraxis som fortfarande, i en post-kristen era, påverkar politik och krigföring i det västerländska samhället. Inte så att kristendomen ensam svarar för de former som våldsanvändningen tagit i vår kultur, men han menar att den berett vägen för idéer om renhet, hängivenhet, nationellt medvetande och mystisk samhörighet som förklarar att kampen för höga mål lätt har slagit över till terroristiska metoder, och detta med religiösa argument. I denna studie om heliga krig, martyrskap och terrorism drar han linjer ända från det judiska kriget, upproret mot romarna år 70 e.Kr., fram till 2003, då den USA-ledda koalitionen angrep Irak som reaktion på attentatet mot Tvillingtornen två år tidigare.

Stilen är essäistisk och infallsrik men bygger på en utomordentligt bred och noga redovisad beläsenhet. Buc ser de diakroniska mönstren i korstågen, franska revolutionen, kolonialismen och antikolonialismen och sentida former av terrorism och antiterrorism. I grunden rör det sig enligt honom om samma dialektik mellan en rad paradoxala par: motsättningen mellan det Gamla och det Nya, mellan bokstav och ande, krig och fred, utvaldhet och universalism, tvång och frihet. Också i det sekulariserade eller uttryckligen antikristna samhället, typ Sovjetunionen, har de stora politiska projekten hämtat termer, tankefigurer och begrepp för legitimering av våld och krig från den kristna traditionen.

Vad får en intelligent människa att döda eller gå i döden på order eller uppmuntran uppifrån? Övertygelsen att invigning, offer och gjutandet av blod (eget och andras) är ett rimligt pris för att uppnå varaktiga mål som fred, frihet från tyranni, eller det klasslösa samhället. Teorin om det rättfärdiga kriget, formulerad av Augustinus, motiverar att man tillgriper organiserat våld för att skapa fred, eller undanröja samhällets fiender, eller åtminstone skaffa drägligare villkor. En hägrande förbättring av sakernas tillstånd kan då utmålas som nåbar enbart till priset av en sista, nödvändig kamp, kriget som ska göra slut på alla krig. Detta har varit ett mönster såväl i religiösa sammanhang som i militära och revolutionära. Samma motivering har varit gångbar under korstågen, under reformationen, franska revolutionen, i den sovjetiska kommunismen och i Röda arméfraktionen. Revolutioner tenderar att övergå till terror i de upphöjda och rena idealens namn, som ställer krav på offer.

Bibliska ideal som offer, renhet, vigning till upphöjda mål och nationell entusiasm har motiverat våldsutövning i olika former inte minst i USA. Buc drar många linjer från fornkyrka över medeltid till sentida amerikansk krigsretorik. Uppfattningen att USA har en universell kallelse från ovan att stå för frihet och världsfred är djupt rotad i bibliska tankemönster. När George W. Bush den yngre förklarade krig mot terrorismen i den västerländska civilisationens namn, gjorde han det med ett citat av Jesus: den som inte är med oss är mot oss.

Den radikale slaverimotståndaren kapten John Brown, känd från visan ”John Brown’s body” (Battle Hymn of the Republic), är en amerikansk arketyp. Brown offrade livet (avrättad i Virginia, en av sydstaterna) för den abolitionistiska saken 1859 och bidrog därigenom verksamt till det nordamerikanska inbördeskrigets utbrott några år senare. Berättelsen om honom innehåller många inslag som påminner om de fornkristna martyrerna, inklusive att han förlät sina bödlar.

Den antiklerikale Voltaire lekte med paradoxen att islam, grundat på svärdet, snart blev en fredlig rörelse, medan kristendomen startade som pacifism men sedan orsakade fanatism och krigföring utan like. Man brukar utpeka kejsar Konstantin på 300-talet som boven i dramat och den symbios med makten som kyrkan därigenom inledde. Enligt en annan hypotes odlade kristendomen ett i princip fredligt ideal ända fram till år 1000, men genom kristnandet av germanerna och anammandet av deras feodala betoning av trohet mot härskaren, i detta fall Herrens Kristus, formades den ideologi som gav näring åt korstågstanken, att befria de heliga platserna från muslimernas välde (som grundats på militärt våld några århundraden tidigare). Till den som offrade livet för Jerusalems befrielse erbjöd kyrkan himlens salighet.

Men är inte kristendomen i grunden pacifistisk? Inte ens evangelierna är så entydiga som man skulle vilja. Några av apostlarna tycks ha sympatiserat med seloterna, en rörelse besläktad med olika upproriska grupper som åren 66–73 kämpade mot romarna, den yttre fienden, och mot ljumma judiska trosbekännare, den inre fienden. Jesusord som ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt 10:34) eller ”Den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd” (Luk 22:36) kan tas till intäkt för våldsamt försvar av den kristna saken. För bibeltolkningens förgrundsgestalt Origenes (ca 185–ca 254) var Gamla testamentets krigiska karaktär besvärande men kunde göras acceptabel genom den allegoriska metoden: man ska inte tolka texten bokstavligt utan andligt, i sökandet av ett dolt mysterium. Kampen är andlig, den står mot ondskans andemakter, den tanke som utförs i Efesierbrevets sjätte kapitel med militära metaforer. När kristendomen antagits som statsreligion i det romerska väldet förkastade Augustinus tvångsomvändelse av hedningar men uteslöt inte att den civila makten ingrep mot kristna avvikare för att injaga i dem en hälsosam fruktan. I detta ser Buc en parallell till den jakobinska terrorn under franska revolutionen och till senare despotiska skräckvälden.

Den enkla sanningen är att Bibeln tillhandahåller argument för både radikal pacifism och radikalt religiöst våld, enligt Buc. Den kristna traditionen har definierat en heresi som en partiell sanning, det korn av sanning som genom sin ofullständighet blir en villfarelse. Kardinal Ratzinger kritiserade befrielseteologin (som i sina extrema former förespråkade våldsamt uppror) med varningen att man alltid måste vara redo att inse vilket korn av sanning den innehåller och vad denna sanning, befriad från villfarelsens skevhet, har för rättmätig plats i kyrkans tro och liv. Detta är för Buc ett nedärvt mönster i den kristna bibeltolkningen. Motståndaren är försåtlig och farlig, därför att han inte har helt och hållet fel. Också demonerna kan framkalla underverk. Därför får man inte låta sig förföras av fiendens bländverk.

Philippe Buc rör sig fritt fram och tillbaka över epokerna och ser vissa mönster konsekvent upprepade i historiens processer genom tvåtusen år. Detta gör hans bok stimulerande och tankeväckande, men det är också dess svaghet. Risken är överhängande att överallt se den valda tesen bekräftad, och tesen är i grunden omöjlig att falsifiera. Ingenting i det västerländska samhället under tvåtusen år har varit kliniskt fritt från kristet inflytande, och det är i hög grad en tolkningsfråga vad som kan föras tillbaka till kristna tankemönster och vad som har andra, allmänmänskliga motiv.

Och här måste man sätta in kritiken mot Bucs laboratorieexperiment med penna och papper, som han själv kallar boken, hans projekt att urskilja den religiösa traditionens karaktärsdrag i den västerländska historiska processen. Vissa nödvändiga distinktioner görs inte. ”Martyr” har blivit ett flertydigt begrepp. Det är en fundamental skillnad mellan ett samvetsvittne som inte kan avsvära sig sin övertygelse och därför blir torterad och avlivad av övermakten, och en person som i namn av en idé spränger sig själv och oskyldiga kvinnor, män och barn i luften. Båda sorters människor har kallats martyrer.

Och om västerländskt våld är bibliskt inspirerat, vad har då andra kulturers krigiska ideal för inspirationskällor? Föreställningen att ett självmordsattentat, som exempelvis 11 september 2001, är enkel biljett till paradiset är inte rimligen en frukt av traditionen från kyrkofäderna, lika litet som under andra världskriget de japanska kamikazeflygarnas anfall mot hangarfartyg efter att rituellt ha druckit risbrännvin med kejsaren. I den romerska republiken under förkristen tid kunde den enskilde soldaten högtidligt viga sig själv till undergång för att säkra segern över fienden. Alla dessa beteenden innebär en religiös invigning som inkluderar ett medvetet offer av det egna livet. Termen på latin var devotio, invigning till döden, samma ord som i kristet latin betyder gudshängivelse och andakt.

Är det då inte rimligare att anta ett generellt korrespondensförhållande mellan religion, som allmänmänskligt grundfenomen, och våldsutövning, den urspårade formen av den basala (och i sig livsnödvändiga) aggressiva driften? Dessa två konstanter i den mänskliga naturen tycks bo grannar. Båda har att göra med säkrandet och tryggandet av existensen mot okontrollerbara faktorer och faror. En fast religiös (eller för den delen filosofisk) övertygelse är det säkraste värnet mot tillvarons oberäknelighet.

Om ingen egentlig gudstro föreligger kvarstår grupptillhörigheten, i typfallet den nationella identiteten eller en diffus uppfattning om den egna kulturkretsen, som sammanhållande faktor. Denna vi-känsla ersätter religionen med en vagare men påtaglig samhörighetsmystik, och den uppfattas som en yttersta trygghetssäkring och därmed sårbar och värd att slåss för. Vi vill instinktivt eliminera, kanske med alla till buds stående medel, de verkliga eller inbillade krafter som hotar denna trygghet.

Man kan därför efter läsningen av Buc uppställa en mer generell hypotes, om vikänslans tvetydighet, dess förmåga att framlocka det bästa och det värsta i den mänskliga naturen. Enligt principen corruptio optima pessima: det högsta och det bästa kan lättast vändas i sin motsats.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.