Krigisk biskop framgrävd

Går man in i Lunds domkyrka och fortsätter upp till det norra transeptet eller korsarmen får man syn på en grav, där ärkebiskop Andreas Sunesen vilar. Han var ärkebiskop i Lund i början av 1200-talet och tillsammans med sina båda företrädare Eskil (vän till Bernhard av Clairvaux)) och kyrkofursten Absalon (som grundlade Köpenhamn) bildade de en följd av lysande kyrkomän som knappast något ärkesäte i Europa har en motsvarighet till (Uppsala får ursäkta). Om honom har nu arkeologen och vetenskapsförfattaren Jonathan Lindström skrivit en bok.

Vi får en generöst tilltagen biografi över Andreas liv med tonvikt på de yngre åren. Det kan tyckas märkligt, eftersom vi inte vet så mycket om hans uppväxt på Själland och hans studieår i Paris, Bologna och Oxford. Men vad som saknas fylls ut med rimliga antaganden utifrån andra källor: det har ”förmodligen” varit så, det har ”sannolikt” gått till på detta sätt. Om detta är inget att säga, så måste man förfara om en avlägsen tid skall göras levande. Genom sin arkeologiska bakgrund har Lindström goda kunskaper om hur folk levde vid denna tid.

Så småningom (1201) blev Andreas Sunesen ärkebiskop i Lund och därmed även primas över Sverige (även om detta ofta bestreds från svenskt håll). Nu börjar det bli tydligt vad som är författarens huvudintresse, nämligen att skildra de danska korstågen till Baltikum. Här kommer också Lindströms egen släktbakgrund in: han härstammar från den svenskspråkiga befolkningen på Ormsö utanför Estlands kust. Källmaterialet flyter också rikligare när det gäller dessa händelser – förutom brev finns Henriks av Livland krönika.

På ett livfullt och medryckande sätt skildras dessa korståg och kolonisationsförsök. De berörde också Sverige. Andreas Sunesen var släkt med kung Sverker d. y. och befolkningen i ett antal socknar på norra Öland var bland nybyggarna på Ormsö. Efter slaget vid Lena i Västergötland 1208 försämrades de dansk-svenska relationerna och den svenska expansionen österut inriktades mera entydigt mot Finland medan det danska östersjöväldet bestod ännu en tid.

Men Andreas var mycket mera än korstågsfarare och kolonisatör. Han var stiftschef och om den sidan får vi nästan inget veta. Han var sedan åren i Paris god vän med sedermera påven Innocentius III och har sannolikt deltagit i det Fjärde Laterankonciliet 1215. Ännu viktigare var att han författade en kommentar till Skånelagen och storverket Hexaemeron, där han i 8 040 latinska hexameterverser beskriver hur skapelseverket gått till enligt 1 Mosebok. Här står Andreas tydligt i en traditionskedja som sträcker sig tillbaka till fornkyrkan med Basilios som det största namnet men som också pekar framåt mot Haquin Spegels epos Guds verk och vila på 1700-talet. Det är ett verk som tydligt visar hans teologiska och filosofiska lärdom, men förutom korta citat får vi inget veta om det.

Förklaringen ger författaren i den avslutande kommentaren till sin egen bok: ”Jag har alltså strävat efter att förstå Andreas som människa ur ett modernt praktiskt psykologiskt perspektiv, inte katolicismen som helhet eller i sig, där min okunskap skulle kunna fylla volymer.” Nu går det inte gärna att helt undvika detta senare perspektiv, och det länder författaren till heder att han är medveten om sin begränsning. Den omfattande litteraturförteckningen vittnar om ambitionen, likaså alla experter som tackas. Det som har kommit med verkar i det stora hela ha blivit rätt, men Psaltarens omfång är inte 150 verser utan psalmer (en vers är en rad).

Några gånger kommer en ganska ensidig syn på historien fram. När författaren färdas med buss från Stockholm till Öland avundas han inte de medeltida kungar som drog runt i en tjugondel av hans fart och försökte hålla ihop ett bräckligt rike. ”Man måste vara bra makthungrig för att lägga tid på sådant.” Kanske det. Men man kan också ha gjort det av pliktkänsla, och det är inte länge sedan Sveriges konung hade till valspråk ”Plikten framför allt”.

Men säkert var många både kungar och biskopar under medeltiden och senare makthungriga. Kanske Andreas Sunesen var en av dem. Av en biskop förväntades att han skulle vara väl hemmastadd i denna världen. Den sidan belyses utmärkt i denna bok, den andliga sidan av hans verksamhet får vi söka efter på andra ställen.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.