Höger och vänster i Italien

Kommunalvalen i Italien 21 november 1993 har helt förändrat det italienska politiska landskapet. Kristdemokraterna, som styrt landet i olika koalitioner under hela efterkrigstiden, var de stora förlorarna (omkring 10 % i stället för de traditionella 30 %), och deras allierade under de senaste årtiondena, socialistpartiet, har helt försvunnit. Man talar om en ny polarisering mellan vänster och höger. Demokratiska vänsterpartiet (PDS, fram till 1990 kommunistpartiet) och de gröna samlade tillsammans omkring 30 % medan lika många röster samlades till höger. I Rom och Neapel företräddes högern av Movimento sociale, ofta definierade som nyfascister. I Norditalien var det i stället Lega lombarda, det norditalienska missnöjespartiet, som samlade högerrösterna. Palermo är ett fall för sig, där den förre kristdemokraten Leoluca Orlando, känd för sitt engagemang mot maffian, enhälligt (75 %) valdes till borgmästare med omedelbar effekt. Resten av Italien var i stället jämnt fördelat mellan höger och vänster, och många borgmästare, bland annat just i Rom och Neapel, utses först i en andra valomgång 5 december. Världspressen har ofta framställt resultatet som en oroväckande seger för nyfascismen. Det finns anledning att i korthet klara ut vissa begrepp för att förstå vad det egentligen är fråga om.

På ett politiskt plan kan man beskriva händelserna på följande sätt. Den gamla centerkoalitionen av kristdemokrater och socialister förenades enbart av maktintressen. Det förekom inget gemensamt politiskt program. Sedan 1991 har italienska folket fått svart på vitt vad de alltid har misstänkt, nämligen att en överväldigande majoritet av dessa politiker inte ägnat sig åt annat än att berika sig genom olika slag av korruption. De som inte själva varit korrupta har åtminstone vetat om att de andra var det, och tigit. Det var givet att dessa två partier inte kunde ha några framgångar i ett val sedan denna upprensning börjat- Om man säger att det senaste valresultatet innebär att centern har försvunnit, skall man därför minnas att dessa två partier, som tillsammans utgjorde centern, helt enkelt inte var möjliga att rösta på.

Den politiska konsekvensen är enkel: de som tidigare i god tro har röstat på dessa partier från höger och vänster har röstat på vad som fanns kvar. En grupp vänsterpartier och PDS fångade upp många före detta socialister och en del vänstersympatiserande kristdemokrater med ett program som kan beskrivas som mild socialdemokrati. En stor del kristdemokratiska väljare har dock valt att rösta på MSI, nyfascisterna. Dessa är dock inte de monster de ofta utmålas som. Deras vallöften skulle mycket väl kunnat komma från de svenska moderaterna. Sedan partiet bildades 1946 har MSI helt enkelt varit ett republikanskt demokratiskt högerparti och i slutet av 1950-talet var de med i regeringskoalitionen. Därefter har de framför allt framstått som ett konservativt oppositionsparti. Deras tradition att tala klarspråk tillsammans med det faktum att de inte regerat på flera årtionden har säkert bidragit till deras oväntade framgång denna gång. Men det italienska folket håller absolut inte på att återvända till fascismen. Det kan vara intressant att tillfoga att mediamagnaten Silvio Berlusconi, som driver tre rikstäckande tv-kanaler specialiserade på oskyldig familjeunderhållning (överlägsna statliga RAI både i effektivitet och modern, amerikaniserande framtoning) har uttryckt sitt stöd för Fini, MSI:s borgmästarkandidat i Rom.

Lega lombarda är politiskt mer oroväckande än MSI, eftersom de i sina ideologiskt luddiga uttalanden ibland hotar att skapa en Norditaliensk republik. Ligan har dock inte gått framåt i förhållande till de senaste kommunalvalen. De har helt enkelt i Norditalien axlat den roll som högerparti vilken i Rom och Neapel axlats av MSI.

Det finns alltså skriande behov av ett trovärdigt borgerligt parti som kan ta upp arvet efter kristdemokraterna. Nästa års riksdagsval får utvisa vem som kan axla den fallna manteln. Fortsätter MSI och Lega lombarda att leda högern? Kommer kristdemokraterna tillbaka i en ny, trovärdig skepnad? Kommer den kristdemokratiske utbrytaren Mario Segni (Opus Dei-anhängare) att lyckas vinna folkligt stöd för sin demokratiska allians?

Däremot tycks det klart att centern är och förblir ett minne. Italienarna träder nu in i raden av ”vanliga” västerländska stater med ett höger- och ett vänsterblock. Detta bör vara ett steg framåt. Det tillåter politisk profilering och gör det möjligt att byrå ut en regering mot en annan om den förda politiken väcker allmänt missnöje. Det har inte varit möjligt tidigare i Italien.

Konsekvenserna för kyrkans förhållande till den italienska politiken bör vara stora. Det ser ut som om biskoparnas inflytande över partipolitiken är definitivt slut. Av rädsla för ett kommunistiskt maktövertagande har biskoparna alltid manar katolikerna att hålla ihop i politiken, vilket endast kunde tolkas som öppet stöd för kristdemokraterna trots de allvarliga misstankarna om korruption och trots det uppenbara vanstyret (och trots att både skilsmässa och abort legaliserats under kristdemokratiska regeringar). Detta kyrkliga ställningstagande har länge bidragit till att blockera politiken och till att cementera centerns maktpolitik. I det nya politiska landskapet har inte längre biskoparna ett naturligt forum, och det kan enbart vara en fördel för kyrkans möjlighet att rikta sitt budskap till hela det italienska folket.

Man skall inte glömma att den italienska kyrkan ändrat politisk färg många gånger. När Rom erövrades av Garibaldis trupper 1870 framställdes skapandet av det enade Italien som ett helgerån och under många år fick inte katoliker engagera sig i politiken. Fascismen, som i ett första skede företrädde många typiskt katolska värderingar, ledde till de epokgörande Lateranfördragen 1929. Efter Andra världskriget har kyrkan däremot mer och mer antagit en klar antifascistisk hållning och är nu paradoxalt nog mycket mån om Italiens enhet. Inför novembers kommunalval kom signaler från biskoparna att det var bättre att rösta på vänstern (med PDS som övergav kommunismen 1990) än på högeralternativen MSI (som övergav fascismen 1946) eller på den fruktade Lega lombarda, som hotar nationens enhet. Det rör sig om en häpnadsväckande rad kappvänderier, som på sista tiden väckt vissa försiktiga protester från påven själv. Nyligen sade han till biskoparna att katolikernas enhet i värderingar kan komma till uttryck i en politisk pluralism. Detta uttalande har inte fått några konsekvenser i biskoparnas inställning till politiken.

Man kan hoppas att kyrkan nu frigörs från det partipolitiska bandet för att på ett friare sätt kunna yttra sig i samhällsfrågor. Kyrkan skall uttala sig, men inte tala om vad man skall rösta på. Det kristdemokratiska partiet fick detta konfessionella namn först 1943. Dess föregångare, folkpartiet Partito popolare, hade skapats 1919 av prästen don Luigi Sturzo med ett neutralt namn för att tillåta katolikerna att ägna sig åt partipolitik utan ett alltför hårt band till kyrkans ledning. Det var egentligen inte så illa tänkt. Nu förväntas det allmänt att kristdemokraterna tar tillbaks det gamla namnet Partito popolare. Det skulle bli en fin symbolisk markering av att den för Italien så tragiska efterkrigstiden äntligen är över.