Kyrkan i massmediernas händer

Påvens encyklika Veritatis Splendor har under året väckt ett enormt intresse i världspressen, och detta av en märklig anledning. Långt innan encyklikan kommit ut, ansåg sig många känna till innehållet och hade de mest bestämda synpunkter på detta. Sällan har ett opublicerat och till innehållet obekant dokument kunnat ge upphov till så mycken massmedial spekulation.

Enligt vad som sades, härrörde informationen om encyklikans innehåll från ett tidigare utkast som läckt ut från Vatikanen och som först publicerats i Der Spiegel. Detta förarbete avspeglade en av de tidigaste faserna i den drygt sex år långa förberedelsen av encyklikan. Enligt presskommentarerna om detta utkast skulle encyklikan framför allt leverera en bredsida mot alla sorters handlingar på det sexuella området: skilsmässa, bruket av preventivmedel, homosexualitet, masturbation etc. Och vad mera var: påven skulle nu gripa till läran om sin ofelbarhet och ex cathedra fördöma alla dessa handlingar som helt otillåtna. I själva verket fanns det ingen grund för dessa tolkningar ens i det första utkastet, som tydligen ingen läst.

Katolska teologer och opinionsbildare intervjuades i tidningarna världen över, och samma svar återkom med en egendomlig förutsägbarhet: om detta är sant, kommer vi att få en massflykt av människor från den katolska kyrkan. Det låg en förväntan i luften om den katolska kyrkans omedelbart förestående och totala sammanbrott.

Så kom då publiceringsdagen, och det blev uppenbart för världen att massmedierna alldeles hade varit ute i ogjort väder. Vad encyklikan presenterar är ganska abstrakt formulerade moralteologiska principer. I den mån sexuella problem överhuvudtaget nämns där, sker det i form av enstaka exempel. Mycket starkare hävdar påven (i kap. 80) människans värdighet och fördömer allt som kränker denna, t.ex. exploatering och sociala orättvisor. Att något sådant skulle stå i encyklikan hade inte alls kommit till uttryck i ”förhandsnotiserna”.

Vem eller vilka som ligger bakom detta systematiska spridande av desinformation är inte lätt att få grepp om. Enligt ett cirkulerande rykte härrör den från en grupp katolska teologer som på detta sätt ville vara med och påverka encyklikans slutgiltiga utformning. I varje fall tog ryktet fan och blev en världsvid succé som till och med överlevde encyklikans publiceringsdatum. Medan The Times än en gång presenterade den falska versionen av encyklikan bara någon vecka innan publiceringen, hade The European en artikel som utgick från samma falska version flera veckor efter att den verkliga fanns tillgänglig! Kanske är det så att Veritatis Splendor för en lång tid framöver föreligger i två skilda versioner: den äkta, som framför allt cirkulerar inom kyrkan, och det sex år gamla utkastet som har fatt en större spridning över världen genom massmedierna.

Naturligtvis finns de som har reagerat, bland dem Charles Moore, chefsredaktör för Sunday Telegraph och anglikan. Vanligtvis blir man irriterad över talet om att pressen förvränger allting, skriver han, men i detta fall är det nästan osannolikt berättigat. Men reaktionerna nycks inte ha varit många. I allmänhet finner vi den gamla satsen bekräftad att det är långt lättare att sprida osanningar än att dementera dem.

Denna besynnerliga presskampanj står inte alldeles ensam i nutiden. Vi har just under det senaste året fått se en lång rad exempel på att den katolska kyrkan har fått en påfallande negativ press. Händelser som ur katolsk synpunkt är viktiga blir ofta förbigångna eller betraktas som kuriosa. Publiceringen av världskatekesen gav mest upphov till notiser om att ”påven anser att skattefusk är synd”. Sådant som har med sex att göra får desto större rubriker. Ett exempel är de s.k. prästskandalerna i USA, om vars omfattning man gjort sig alltmera överdrivna föreställningar utan att kunna skilja på anklagelser och vad som faktiskt hänt. Till detta kan läggas Svenska Dagbladets stort upplagda intervju (26/11) med en italiensk journalist, där den katolska kyrkan ställs till svars för korruptionsskandalerna i Italien, framför allt för att den ger syndernas förlåtelse i bikten och på så sätt befordrar omoralen.

Utan tvivel möter den katolska kyrkan just nu en världsvid våg av negativ publicitet som också påverkar den allmänna opinionen och gör katolikerna själva oroliga och osäkra inför sin egen kyrka. Kanske är detta också avsikten. Att det bakom detta finns starka och osynliga krafter i verksamhet fordrar inget större mått av fantasi för att inse.

Det är helt ofruktbart att hemfalla åt klagan över världens och särskilt massmediernas ondska. Däremot uppfordrar allt detta till en förnyad reflektion över hur kyrkan skall synliggoms i vår tid. Vilka misstag kan i framtiden undvikas av kyrkans egna företrädare, och hur skall kyrkans budskap nå fram i en värld som hämtar större delen av sin information ur tidningar, radio och TV?

Grunden för presskampanjer som i fråga om Veritatis Splendor är en långt gången misstro mot den katolska kyrkans ledning. Enligt en utbredd föreställning struntar den i världens nöd och ägnar sig enbart åt att rota i privatlivets detaljer. Många väntar sig att få höra auktoritära fördömanden av sin egen livshållning, och anklagelser för hyckleri och dubbelmoral får lätt gehör. Allt detta späds på genom vinklade eller, som vi sett, helt osanna beskrivningar av kyrkans officiella inställning i moraliska frågor.

För 50 år sedan var den katolska kyrkan också kontroversiell, men av helt andra skäl. Man kan tänka på den starka marxistiska kritiken som i dag har tystnat. Man kan erinra om den militanta protestantismen som har bleknat betydligt i ekumenikens tidsålder. Andra vatikankonciliet innebar en vatten~ delare genom den förändrade image som den katolska kyrkan erhöll. Men med Paulus VI:s encyklika Humanae vitae inleddes den period där vi nu befinner oss.

En väsentlig skillnad mellan då och nu är att den katolska vi-känslan var så mycket starkare då.

Katolska folkgrupper markerade sin särart gentemot omgivningen på det sätt som man senare föraktfullt kallat ”gettokatolicism”. Man levde i en miljö där familj, grannar och vänkrets delade samma värderingar och talade samma slags språk. Man kunde också underkasta sig besvärliga påbud (som art inte äta kött på fredagarna), eftersom detta bidrog till att stärka den egna identiteten.

Denna egenart, som vi i dag finner mycket tydligare hos judar och muslimer, hade förvisso sina nackdelar, särskilt i relationerna till omgivningen. Nordirland ser ingen av oss som ett ideal. Men i dagens sekulariserade västerland befinner sig den katolska identiteten i kris. Den är på sin höjd en del av identiteten, som till större delen bestäms av andra faktorer. Kyrkans moralförkunnelse i vissa konkreta frågor upplevs därför som ett intrång, eftersom den inte längre har sin plats i ett sammanhängande livsmönster. Här finns grogrunden till det massmediala misstänkliggörandet av kyrkans intentioner.

Om vi ser på vårt eget hörn i världen, finner vi samma grundmönster. Den katolska kyrkan i Sverige uppfattas lätt som ett konglomerat av invandrare som odlar sina nationella traditioner utan att egentligen ha så mycket gemensamt med övriga katolska invandrargrupper. Att det finns en gemensam tro och livshållning är inte alltid lätt att se, även då man ibland möts i samma mässor. Genom försvenskningen övergår man inte nödvändigtvis till en svensk katolsk livsform – hur nu en sådan ser ut – utan glider lätt ut i sekulariseringen. Också här blir då kyrkan en avlägsen storhet som man skakar av sig men som kanske väcker obehagskänslor av dåligt samvete. För den som avlägsnat sig från kyrkan, är det massmedierna som står för informationen om den, med de resultat som vi kan iaktta.

Att komma över denna alienation och att skapa en ny känsla av identitet och sammanhållning måste höra till kyrkans viktigaste uppgifter i en pluralistisk värld, både internationellt och i de många länder där hon finns till.