Om etik och rimlighet

Under titeln ”Till rimlighetens lov” (Signum 1993:7) kritiserar Erwin Bischofberger (EB), utifrån min doktorsavhandling Livets slut i livets början – en studie i abortetik (recenserad i Signum 1993:7), de svenska filosofer som i medicinsk etisk debatt inte nöjer sig med att tillämpa någon etisk teori, utan dessutom hävdar att vissa etiska teorier är rimligare än andra. EB generaliserar sin kritik i uttalandet att ”det är märkligt att Munthe och andra svenska filosofer inte har bemödat sig att precisera en av de mest frekventa termerna i sitt etiska språkbruk”. Termen ifråga är alltså ordet ”rimlig” och jag ska här bemöta den delen av EB:s kritik som har med min bok att göra. Låt mig dock först vederlägga generaliseringen av denna kritik genom att nämna tre böcker i ämnet av svenska filosofer, som utgivits under senare år: Lars Bergströms Grundbok i värdeteori, Folke Tersmans doktorsavhandling Reflective Equilibrium – An Essay in Moral Epistemology samt Torbjörn Tännsjös Moral Realism.

EB hävdar att jag bedömt olika argument, etiska teorier, partikulära etiska åsikter, begreppsbildningar etc. som mer eller mindre rimliga, utan att klargöra vari denna rimlighet består. EB refererar dock inte på något sätt till det avsnitt i boken där jag faktiskt tar upp denna fråga (s. 30–35). I stället citeras ett långt stycke där jag uttalar mig om något helt annat nämligen vilka konsekvenser den hållning jag intar till etisk argumentation har för bokens syfte och uppläggning. Utifrån detta antyds att jag skulle vara anhängare av den groteska åsikten att det som gör att en etisk teori är rimlig är att jag finner den rimlig.

I det avsnitt EB borde ha ägnat sin uppmärksamhet åt skiljer jag frågan om i vad mån det är möjligt att argumentera för och mot etiska omdömen från frågan vad som i så fall visas genom en sådan argumentation. När det gäller den senare frågan anges klart och tydligt att jag inte förutsätter någon bestämd åsikt om detta, intresserade läsare hänvisas i stället till grundbok i meta-etik och uppmanas att tolka mina etiska utsagor och de omdömen jag fäller om deras rimlighet i enlighet med den meta-etik de själva bekänner sig till. Däremot förutsätter jag i boken att det går att argumentera i etiska frågor och i linje med detta att vissa åsikter kan ha mer stöd av tillgängliga argument än andra åsikter. Utifrån detta anser jag att ett etiskt omdöme är rimligt om det stöds av, är förenligt med och stöder (på det sätt som nämns på s. 32) andra rimliga åsikter, eller, mer precist, om det ingår i ett system av åsikter som stöder, far stöd av och är förenliga med varandra. Även om ett sådant system av åsikter skulle relativiseras till en specifik person (t.ex. jag) innebär inte detta att denna persons bedömning av en åsikts rimlighet gör denna åsikt rimlig. Däremot är bedömningen ifrån just en bedömning av till vilken grad åsikter i fråga är rimlig- en bedömning som naturligtvis kan ifrågasättas.

Jag har således aldrig låtit påskina att jag skulle vara i besittning av något ”avgörande kriterium för rätt och fel”. Därmed kan jag heller inte förse EB med den av honom efterlängtade ”yttersta försäkringen”, det ”hållbara fäste” eller ”axiom” som han efterlyser. Inget omdöme är, i den modell för etisk argumentation jag använt mig av, immunt mot revision. Det finns ingen ”bärande grund” i den meningen att det finns något omdöme som aldrig kan förkastas, oavsett vilka andra omdömen det kommer i konflikt med. Det är därför som jag, i det citat EB åberopar, menar mig kunna vara öppen för att andra personer än jag gör andra bedömningar av vilket omdöme som ska förkastas av två oförenliga – dvs. vilket av dessa omdömen som är mest rimligt. I mina ögon är detta också den metodologiskt mest fruktbara strategin i tillämpad etik. Årtusenden av filosofi har ännu inte resulterat i någon allmänt accepterad meta-etisk eller etisk teori. Alla hittills formulerade teorier har kompetenta förespråkare och därmed såväl förtjänster som brister. Att förutsätta någon viss åsikt som ”axiom”, oavsett vilka argument som kan anföras mot den, skulle därför inte bara vara ett utslag av svårartad hybris. Det skulle dessutom tjäna det föga fruktbara syftet att utestänga många människor från diskussionen och därmed förhindra kommunikationen mellan kritisk granskning och fördjupad analys av motstridiga åsikter.

I ljuset av detta blir det närmast löjligt när EB mästrar mig för att jag i mina bedömningar av olika åsikters rimlighet för fram ”värderande men dolda övertalningsmekanismer”. Naturligtvis för jag fram värderingar! Naturligtvis har dessa en övertalande kraft! Detta har jag aldrig försökt dölja – tvärtom bygger ju, som just visats, hela boken på den uttalade förutsättningen att så är fallet! Återstår då EB:s anklagelse om att jag ”ibland” avslutar diskussionen av en ståndpunkt med en ”patetisk retorisk” fråga om dess rimlighet. Mig veterligen besvaras dock alla sådana frågor, om inte annat med ett ”vet ej”. Således är de inte retoriska. Om EB fortfarande anser dem vara patetiska beror väl sedan på om han anser det patetiskt att undra över vad som är etiskt rätt och fel.

Avslutningsvis menar sig EB illustrera sin poäng om min syn på rimlighet i etik genom att referera vissa åsikter jag uttryckt om fosters moraliska status. Jag påstås anse att ”det är orimligt att kalla en potentiell person för person”. Hur EB har lyckats skrapa fram den åsikten ur det jag skriver är mig en gåta. Jag uttalar mig över huvud taget inte i frågan om vad potentiella personer – eller något annat heller för den delen – ska kallas! Däremot ägnas en del uppmärksamhet åt den moraliska frågan om det kan vara tillåtet att döda potentiella personer. Lite senare antyds att jag inte säger något om vad det innebär att ett foster är en potentiell person respektive har en ”potentialitet som person”. Det förra görs på s. 107–118. Riktigt vad det senare är, och vad det har för anknytning till abortetiska spörsmål, framgår inte (jag har inte stött på det i någon argumentation för eller mot abort) – bara att det hör hemma i en lång filosofisk tradition. Men med ledning av det EB skriver strax innan skulle jag tro att jag yttrar mig om det han avser på s. 69–76, 192–199 & 243–261. (Där utreds bl.a. i vilken mån olika teorier om personlig integritet är abortetiskt fruktbara och relevanta, vad de i så fall implicerar samt vilken av dem som verkar rimligast.) Om jag i dessa diskussioner, i enlighet med EB:s önskemål, lyckas ”utvecklas hela min analytiska skärpa”, är förstås inte min sak att bedöma. Men jag skriver om det.

Christian Munthe

Svar:

Det är tacknämligt att Christian Munthe i detta debattinlägg tar ställning till min artikel som i sin tur var avsedd för debatt. På en del punkter preciserar han här framställningen i sin avhandling. Hans ståndpunkt i fråga om rätt och fel förstärker emellertid intrycket att det råder ett avgrundsdjup mellan våra positioner. Skiljelinjen ligger inte så mycket mellan våra olika slutsatser i fråga om abort, den ligger i stället i förutsättningarna för vårt tänkande.

Det är kanske här den avgörande gränsen i dagens etiska diskurs går, nämligen i uppfattningen om den axiomatiska etikens legitimitet. Bland nyare försök till etisk vägledning menar både Statens medicinsketiska råd och den parlamentariska prioriteringsutredningen (SOU 1993:93, jfr artikeln ”Vårdens svåra val” i detta nummer av Signum) att man i sina konkreta ställningstaganden måste utgå från fasta etiska hållpunkter eller axiom som för Munthe är utslag av svårartad hybris. Jag menar att vi inte kan välja – och än mindre orkar upprätthålla – vår humanistiskt inspirerade syn på svaga och vården av gamla och skröpliga medmänniskor, om vi inte har förankrat vårt val i människo-värdesprincipen. Var annars kan jag fästa min syn på alla människors lika värde och lika rätt till liv? Valet av axiom är inte ett utslag av hybris, det är i stället följden av insikten i den mänskliga samlevnadens grundläggande villkor. Jag undrar om inte Munthe i sitt debattinlägg motsäger sig själv. Å ena sidan hävdar han att inget omdöme är immunt mot revision. Det är därför som han förkastar den axiomatiska etiken. Å andra sidan påstår han som premiss för sin filosofi ”att det går att argumentera i etiska frågor”. Antingen utgör denna sats ett objektivt giltigt (kunskapsteoretiskt) axiom eller ett godtyckligt omdöme. Jag tror att Munthe betraktar det som axiom som han inte torde vara villig att revidera. Det är på den fasta premissen vår dialog trots allt är meningsfull.

Tyvärr har Munthe inte tagit ställning till den egentliga invändningen i min artikel. Min kritik riktar sig mot att han inte närmare har definierat rimlighetsbegreppet. Jag kan inte se att han på sidorna 30–35 tar upp frågan ”vari denna rimlighet består”. Är det ett logiskt eller ett etiskt begrepp? Just av de angivna sidorna framgår det inte om de värderande adjektiven bra, hållbart, rimligt respektive fel och orimligt används synonymt eller inte. När jag ytterligare ett par gånger gått igenom Munthes hantering av rimlighetsbegreppet förstärks min uppfattning att det som etiskt kriterium är oklart. Det är synd att Munthe inte ens i sitt debattinlägg går in på min fråga vad det är för något som ett omdöme, för att vara rimligt, ska rimma med.