av FREDRIK HEIDING
Vad är det som gör att något blir komiskt och vilka egenskaper måste människan ha för att uppfatta något som roligt? Dessa frågeställningar är centrala i Ola Sigurdsons trebandsverk Gudomliga komedier som är resultatet av tio års forskning. Sigurdson är professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Göteborgs universitet, och med denna bok om humor verkar han rikta sig till studenter i idéhistoria, filosofi och teologi samt till den intresserade allmänheten. Trots ämnets karaktär gör framställningen inte anspråk på att vara underhållande utan är sakligt hållen, vilket på sina ställen ändå blir ofrivilligt komiskt. Efter 400 sidor är författaren, förmodligen oavsiktligt, självironisk när han kommenterar att han har varit ”någorlunda utförlig” i sin återgivning av de olika tänkarnas syn på humor.
Den omfattande publikationen på nästan 1 400 sidor är organiserad i tre delar. Band 1 behandlar humorn under antiken och i Bibelns värld samt under medeltiden fram till och med renässansen. Band 2 går igenom den tyska romantiken på 1700- och 1800-talet, där läsaren bland annat får en analys av ironi som betyder att man menar något annat än vad man faktiskt säger. Humor är, menar Sigurdson med rätta, beroende av det lokala sammanhanget och kulturella förhållanden i olika epoker. Av den anledningen är det lovvärt att han förklarar komiska aspekter i både Gamla och Nya testamentet som nutida läsare lätt missar på grund av bristande förkunskaper. Redogörelsen för humor hos filosofer som Kant och Hegel i band 2 välkomnas också för dem som fördomsfullt inte tidigare förknippade dessa tänkare med lustigheter.
I och med band 3 förs vi in på 1900-talet och närmare vår egen samtid. Denna tredje volym kretsar tematiskt kring begreppen subjektivitet och transcendens, även om också denna del kännetecknas av historisk redovisning. Med det filosofiskt tekniska begreppet ”subjektivitet” avser Sigurdson människans förmåga att reflektera över sig själv och sin situation. Det betyder också att hon är öppen för världen. Humor kan människan med andra ord uppskatta därför att hon har distans till sig själv och är utåtriktad. Genom humor kan människan dessutom överskrida sig själv, något som ryms i begreppet ”transcendens”.
Jag är osäker på om jag lyckas hålla isär begreppen subjektivitet och transcendens, men de tycks gå in i varandra och uppgå i en syntes där Sigurdson definierar människan som en ”tröskelvarelse”. Hon står på tröskeln mellan det immanenta och transcendenta. I dialog med andra tänkare diskuterar Sigurdson huruvida humor fungerar som en flykt från verkligheten; transcendens i bemärkelsen bortom denna värld. Den uppfattningen – om en konsekvent världsfrånvänd attityd – verkar han inte omfatta. I stället förhåller det sig så att det är tack vare sin fantasi som människan kan föreställa sig en alternativ tillvaro än den som hon befinner sig i och ett sådant perspektiv kan bli humoristisk.
Att vara en tröskelvarelse innebär också att balansera mellan att styra och att släppa taget. Att behålla respektive tappa kontrollen löper som en röd tråd genom hela framställningen. Sigurdson driver tesen att humor i den grekiska antiken och i Gamla och Nya testamentet förutsatte att de inblandade var kapabla till självbehärskning. Det var en dygd att skratta lagom mycket, att behålla fattningen. Skämten skulle också vara passande, hålla sig inom rimliga gränser. Även om man gärna skämtade om att filosofen Thales råkade ramla ner i en brunn när han var upptagen med att studera stjärnhimlen, gällde det långt fram i mänsklighetens historia att inte förlora kontrollen. Men att vara en tröskelvarelse har flera betydelser, inte minst just att tappa greppet.
Sigurdson pekar på generella förändringar över ett längre tidsperspektiv. Kravet att kunna behärska sig försvann i och med renässansen. Skämten behövde så småningom heller inte vara passande, med några undantag som till exempel lyteskomik som inte längre anses vara gångbart. En konfrontativ komik utan medlidande är dock inget nytt utan har funnits ända sedan Aristoteles och Ciceros dagar. Sigurdson betecknar den som antagonistisk eller instrumentell humor, vilken definieras som ett ”retoriskt verktyg som kan användas för att uppväcka lyssnarnas välvilja, skapa en känsla av gemenskap och häckla ens motståndare”. Avsändaren har här full kontroll medan den som drabbas av den instrumentella humorn kommer i gungning. Den antagonistiska humorn ignorerar sådana civiliserade attityder som empati och sympati utan kan i stället uttrycka just antipati. Den kan, menar jag, vara påbjuden om den riktas mot en tyrann eller mot dysfunktionella strukturer. Samtidigt är det problematiskt att använda onda medel – eller åtminstone diskutabla metoder – för att uppnå ett gott mål.
På flera sätt utgör Gudomliga komedier ett akademiskt bidrag på temat humor. Sigurdsons tegelsten kompletterar och har en annan karaktär än exempelvis Peter K. Anderssons Komikernas historia (Natur & Kultur 2020) eller Olle Ferms böcker om humor under medeltiden. Sigurdson ger en större översikt och tillåter en jämförelse av olika typer av humor i olika tider. Få har reflekterat över och beskrivit den mångfald funktioner humorn kan ha. I hans redogörelse kan den vara terapeutisk, avkopplande, affirmativ, sympatisk, lekfull, kittlande, subversiv, aggressiv, existentiell, maktkritisk, antagonistisk med mera.
Viljan att vara oerhört innehållsrik är på samma gång en svaghet. Det är som när en ambitiös doktorand visar sitt sprängfyllda avhandlingsmanus för handledaren med det underförstådda budskapet: ”Titta, jag har läst allt.” För det första är det omöjligt att vara heltäckande, även om det verkar ha funnits en sådan målsättning. Den omvittnat sinnrika judiska humorn har avgränsats bort, muslimsk likaså. Utläggningen är för övrigt eurocentrisk (bortsett från det bibliska Mellanöstern) och utelämnar därmed fem kontinenter. Av egen erfarenhet vet jag att till exempel latinamerikaner har en särskild sorts humor. Med tanke på att det svenska samhället har blivit alltmer mångkulturellt, hade någon annan världsdel gärna kunnat få mer utrymme, även om det ska erkännas att det inte är så lätt alla gånger att i en skriftlig redogörelse återge främmande kulturers komiska särdrag. För det andra känns publikationen helt enkelt tung och hade mått bra av mindmaps och andra slags illustrationer om det nu är angeläget att bibehålla kontakten med helheten. Sigurdsons goda språkbehandling och resonerande stil underlättar ändå läsningen av de enskilda delarna och inbjuder den vetgirige att ta en portion i taget.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 6/2022, s. 58–60.