Hur mycket mångfald orkar vi bära?

Vi lever i en tid som tycks ha förlorat förmågan att förstå religion. Vi lever också i en tid som tycks ha förlorat förmågan att förstå demokrati. Dessa förluster får inte bara negativa konsekvenser för människor som kallar sig religiösa utan för alla som värnar om demokrati och som vill se ett mer demokratiskt samhälle. Förlusterna är relaterade till varandra och att förklara hur förlusten av demokrati och oförmågan att förstå religion hänger ihop, det är det huvudsakliga syftet med denna artikel.

Religionens synlighet

För att kunna diskutera demokrati och religion mer ingående är det nödvändigt att försöka precisera vad som menas med begreppen. Båda används flitigt i den sociokulturella debatten men lite slarvigt uttryckt har demokrati kommit att stå för allt som anses bra och eftersträvansvärt medan religion kommit att stå för det som är dåligt och problematiskt, i värsta fall farligt. När demokrati används på ett så vagt och allomfattande sätt är risken stor att det urholkas och inte längre betyder något, och när religion används som ett allmänt skällsord blir debatten polemisk och onyanserad.

När det gäller religion talas det ibland om ”religionens återkomst”. Med detta åsyftas att gudsfrågan, efter Nietzsches utropande av ’Guds död’ för 130 år sedan, åter har blivit en fråga på filosofernas bord. Men Gud har aldrig varit död för mannen och kvinnan på gatan och följande resonemang ansluter sig hellre till tänkare som talar om ”den nya religiösa synligheten”, ett uttryck som söker sätta fokus på de nya sätt på vilka ”det religiösa” framträder i vår samtid. Med synligheten i fokus blir forskarens uppgift inte att bestämma vad religion ”är” utan att visa hur begreppet används och i vilket syfte. Uppgiften blir med andra ord att notera vad som i en viss kontext räknas som religion, vem det är som räknar och varför. Av detta kan man dra slutsatsen att vad som kallas religion eller pekas ut som religiöst inte är något konstant utan något kontextuellt och över tid föränderligt.

Den nya religiösa synligheten utmanar givna gränser mellan det privata och offentliga. I ett land som Sverige, där denna gräns är baserad på en protestantisk förståelse av tro som privatreligiositet, sätter ”den nya synligheten” fokus på att religion inte bara handlar om trosuppfattningar utan tar sig uttryck i levt liv – i materialitet och sinnlighet – i kläder, dofter, matvanor, ljud och konsumtionsvanor. Den nya religiösa synligheten utmanar också förenklade gränsdragningar mellan det politiska och det religiösa. Om vi i Sverige hade tänkt oss att det religiösa utövandet skulle stanna vid en Bibel på nattduksbordet så befinner vi oss nu i en situation där religiöst motiverade handlingar tar plats i offentligheten. Detta gör det svårt, för att inte säga ofruktbart, att försöka återvända till tidigare gränsdragningar mellan det privata och det offentliga, det politiska och det religiösa. I ljuset av en komplex verklighet ter sig de flesta sådana försök alltmer som akademiska skrivbordsprodukter och vi utmanas i stället att förhandla om nya gränser.

Demokratins inre motsättning

Även begreppet demokrati behöver preciseras, inte minst när uttryck som ”demokratiska värden” och ”vi måste värna om demokratin” allt oftare används i uppfostrande och tillrättavisande mening.

Den demokratisyn som ligger till grund för det svenska samhället är baserad på den liberala demokratitraditionen. Det svenska samhället är alltså, liksom de flesta västerländska samhällen, en liberal demokrati. Detta osynliggörs i det svenska språket men synliggörs i engelskan, något som får till följd att vi i Sverige ofta talar opreciserat och oproblematiserat om att Sverige är en demokrati medan man i Storbritannien, med engelskans hjälp, talar om Storbritannien som en liberal demokrati – Britain is a liberal democracy. Har detta någon betydelse, kan man undra? Ja, det har betydelse, därför att det som osynliggörs i det svenska språket är att den demokratitradition som det svenska samhället vilar på består av två, delvis motstridiga, traditioner – den liberala och den demokratiska – en motstridighet inom vår egen demokratitradition som får betydelse för hur vi ser på relationen mellan religion och demokrati.

Den ena av de två traditionerna, den liberala traditionen, har sin grund i 1700-talets liberalism och den franska revolutionen. Liberalismen är till sin karaktär moralisk och individcentrerad och i dess centrum står ett betonande av liberala värden såsom individens fri- och rättigheter. Den demokratiska traditionen har i stället sin grund i antikens Grekland. Den är politisk och folkcentrerad till sin karaktär (jfr grek. demos ’folk’ och kratos ’kraft’) och i dess centrum står folkets möjlighet att förhandla och omförhandla de värden som traderats av tidigare generationer. Motstridigheten mellan dessa två traditioner består alltså i att den liberala traditionen strävar efter att etablera vissa liberala värden medan den demokratiska strävar efter möjligheten att öppet få förhandla och omförhandla dessa värden.

Den utmaning varje liberal demokrati står inför i dag är att hålla båda dessa traditioner vid liv. I mitt arbete med lärarstudenter talar jag ibland om den liberala och den demokratiska traditionen som två ’ben’ och jag brukar säga att det är bara genom att använda båda benen som samhället kan röra sig framåt och undvika stagnation. Med detta menar jag att om vi överbetonar de liberala värdena och glömmer bort öppenheten – det vill säga vi propagerar för liberala värden utan att erbjuda möjligheten att omförhandla dem – då är vi inte längre demokratiska. Om vi, å andra sidan, överbetonar öppenheten och förhandlandet tenderar vi att uppfinna hjulet i varje ny generation och i extremfallet få ett samhälle som, bildligt talar, aldrig sätter ner foten.

Den franske filosofen Jaques Derrida talar i det här sammanhanget om ”demokratins suicidala karaktär” och menar att det aldrig är besluten i sig utan vägen fram till besluten som utgör det demokratiska i demokratin– en viktig poäng då det ibland påstås att omröstningar och val är en garant för demokrati, men enligt det här sättet att se är det möjligheten att förhandla som är demokratisk. Varje beslut är i stället ett dödande av demokratin, eftersom vi då stänger möjligheten till ytterligare förhandling. Denna demokratins skörhet är emellertid också dess styrka, ty varje gång vi väljer att återuppta förhandlingarna återuppstår demokratin till nytt liv. Det är således den demokratiska kraftens skönhet att den endast kan leva på en knivsegg, det vill säga på gränsen till sin egen död. Av detta resonemang följer att demokrati inte är ett substantiv utan ett verb. Demokrati är något vi gör (eller inte gör) och något vi lever (eller inte lever). Demokrati är inte ett tillstånd utan ett handlande och därför är uttalandet ”Sverige är en demokrati” missvisande och förenklande. Den fråga vi som medborgare i Sverige bör ställa oss om vi vill leva upp till begreppet demokrati är om vi lever demokratiskt eller inte, det vill säga om vi tillämpar vår demokratiska öppenhet att förhandla om betydelsen av de värden vi tror på, eller om vi inte gör det.

Det är nog varken möjligt eller önskvärt att avpollettera de liberala värdena – de är en del av vår nuvarande demokratitradition – men värdena behöver ackompanjeras av möjligheten att få omförhandla dem, det är min huvudpoäng här. Om möjligheten till förhandling stängs riskerar liberalismen att bli demagogisk och doktrinär, och om folket förlorar sin kraft kan samhället inte längre kallas demokratiskt. Annorlunda uttryckt: om demokratin ska kallas demokratisk och om liberalismen ska leva upp till det frihetsideal den gör anspråk på, då måste både den liberala och den demokratiska traditionen beaktas.

Frihet som exempel

Ett värde som ofta är uppe till diskussion när det talas om religion är frihet. För den liberala traditionen handlar frihet om individens fri- och rättigheter och det talas om frihet som valfrihet baserat på idén om en autonom människa som gör sina val utan andras påverkan. När individens frihet görs till den enda friheten framstår det naturligtvis som ofrihet att underordna sig Allahs vilja eller att identifiera sig med en viss religiös grupps kollektiva visioner. Om vi på detta sätt enbart betonar en liberal syn på frihet skapas en polemik mellan frihet och ofrihet där exempelvis valet att bära niqab framstår som ofrihet i den mån den muslimska kvinnan har låtit Allah, traditionen eller det manliga kollektivet bestämma hur hon ska gå klädd.

Om vi beaktar den demokratiska traditionens bidrag till detta exempel blir svaret inte att skapa konsensus kring den liberala synen på frihet utan att öppna för en diskussion om olika syn på frihet där en mångfald av röster kan höras – liberala som konservativa, individer som kollektiv, religiösa som sekulära. I detta samtal är betydelsen av begreppet inte på förhand givet och målet är inte att uppnå samförstånd kring en enda giltig definition. Målet är att bringa olika uppfattningar i dagen och att göra diskussionen om frihet så mångfacetterad som möjligt. Enligt det demokratiska sättet att se är det upp till varje röst, individuell som kollektiv, att argumentera så väl och så övertygande som möjligt för sin syn och för sin sak.

Om demokratin ska bli den folkets kraft som den avser att vara behöver kampen för öppenheten göras till vår främsta angelägenhet och förhandlingen om våra meningsskiljaktigheter hållas öppen så länge som möjligt. En sådan rörelse går i motsatt riktning mot att sträva efter konsensus, att skriva policytexter eller att dra upp riktlinjer för hur vi kan undvika konflikter och motsättningar. En sådan rörelse – en rörelse som jag här kallar en demokratisering av demokratin – bejakar konflikter och motsättningar och ser dessa som tecken på att människor fortfarande hyser övertygelser som de är beredda att kämpa för. Att förlora dessa, genom att exempelvis lagstifta bort olikheter och meningsskiljaktigheter, det skulle vara ett tecken på ett totalitärt samhälle. Det skulle innebära slutet för demokratin.

Avslutning: öppenhet som utmaning

Enligt den polsk-judiske sociologen Zygmunt Bauman har det moderna samhället prövat två sätt att förhålla sig till det främmande och annorlunda – att spy ut det eller att äta upp det. Vackrare ord för detta är segregation eller assimilation. Men vad det moderna samhället inte har prövat, enligt Bauman, är att leva med främlingen och det främmande, tillsammans i olikhet.

Om vi med detta återvänder till den här artikelns ärende – hur förlusten av demokratin och oförmågan att förstå religion är relaterade till varandra – så utmanas vi till att låta det religiösa få fördjupa betydelsen av demokratin. När religiöst motiverade handlingar skapar spänningar i det offentliga rummet, genom exempelvis förkroppsligandet av andra värden än de klassiskt liberala, då har vi ett val att göra. Detta val står mellan att fördjupa den liberala demokratins betydelse eller att inte göra det. Är vi nöjda med ett liberalt samhälle föreslår vi ’mer av samma’ (liberala värden), det vill säga mer tolerans, mer yttrandefrihet, mer frihet som valfrihet, mer av individens rättigheter. Om vi vill ha ett demokratiskt samhälle tar vi olikheterna på allvar, diskuterar dem, synar dem och argumenterar för (eller emot) dem. Som konsekvens av den första lösningen får vi ett liberalt samhälle präglat av konsensus. Som konsekvens av den andra ett demokratiskt samhälle präglat av pluralism.

Det finns inga ’demokratiska värden’ eftersom den demokratiska traditionen är politisk och inte moralisk. Det finns liberala värden. Vad vi följaktligen bör beakta, och detta är viktigt, är att det svenska samhället inte blir mer demokratiskt för att vi propagerar för liberala värden. Då blir Sverige liberalt, men knappast demokratiskt. Det svenska samhället blir demokratiskt bara om vi ger varandra möjligheten att få förhandla och omförhandla de värden som tidigare generationer förvärvat. Det är så, och endast så, som demokratin fördjupas och demokratiseras. Det är också så, och endast så, som frihet kan bli ett mer meningsfullt värde.

Att bejaka konflikter och motsättningar, ska tilläggas, handlar inte om att bejaka våld. Det finns således en nödvändig distinktion att göra mellan motsättningar och våld, en distinktion som hänger samman med distinktionen mellan en motståndare och en fiende, där fienden är den jag på ett odemokratiskt sätt vill förinta (eller utöva våld mot) medan motståndaren är den vars ”annanhet” jag försvarar, även om jag inte delar den personens åsikter och levnadssätt. Att bejaka motsättningar (men inte våld) handlar således om att göra fiender till motståndare och att kanalisera våld till demokratiska former. Det handlar också om att inte demonisera den andre utan att erkänna den andre som en legitim motståndare vars övertygelser och sätt att leva jag aldrig vill sluta låta angå mig.

Den mest brännande frågan, till sist, är inte var gränsen ska gå mellan religion och demokrati eller privat och offentligt. Den mest brännande frågan är hur öppna för olika värden, olika trosuppfattningar och olika sätt att leva vi klarar av att bli. Med andra ord – hur mycket mångfald orkar vi bära? Att lära sig leva med den som inte är som jag utan att varken tvinga honom eller henne till förändring eller hemfalla åt likgiltighet – oavsett om denna person är en muslimsk kvinna med niqab eller en sverigedemokrat med knätofsar – det är vad ett demokratiskt samhälle kräver.

Att bära eller härbärgera mångfald är långt ifrån alltid en berikande erfarenhet, något som romantiska förespråkare för mångfald ibland vill få oss att tro. Att härbärgera mångfald är ett krävande arbete och frestelsen att vilja rensa bort det främmande ligger nära till hands, det vill säga frestelsen att tro att om alla bara levde och trodde som jag så skulle världen bli en bättre plats. Utrensningens väg har vi prövat och vi vet att den leder till döden. Det är dags att pröva en ny.

Lovisa Bergdahl är fil.dr i pedagogik vid Mälardalens högskola.