Inför Strindbergsårets slut

August Strindberg (1849–1912) genomgick många faser i sitt liv. I sin ungdom var han intensivt upptagen av klasskamp och demokratiska ideal men också influerad av pietism och lågkyrklig väckelse. Giftasåtalet för hädelse år 1884 fick honom att kantra politiskt från demokrati till en intelligensaristokratisk attityd och från religiositet till uttalad ateism. Förföljelseidéer (han kände sig bland annat förföljd av ”den internationella kvinnoligan” med Siri von Essen och drottning Sofia i spetsen) resulterade omsider i den så kallade Infernokrisen. Under och efter den, under sista hälften av 1890-talet, vistades han bland annat i Paris, och det är nu som han överger sin ateism och blir religiös mystiker.

I ett par artiklar har Signum under året skrivit om hans intresse för katolicismen under denna period: Mickaëlle Cedergrens artikel ”Amatörkatoliken Strindberg” (Signum nr 2), Elisabeth Stenborgs ”Strindberg och religionen – en marginalanteckning” (Signum nr 4). Artikeln i detta nummer av Signum poängterar ytterligare detta hans intensiva intresse för katolicismen. Man kan då undra varför han inte tog steget fullt ut och blev katolik. Ett svar på den frågan kan vara att det inte föll sig så naturligt att vara katolik, när han återvänt till Sverige igen. Att vara katolik var högst kontroversiellt, och en hetsig debatt hade utbrutit när författaren Helena Nyblom konverterat år 1895. (Strindbergs dotter Greta konverterade 1899.) Men Strindberg hade ju aldrig tidigare dragit sig för att ge sig in i stridigheter eller utmana opinionen. Svaret på frågan varför han själv inte konverterade är troligen framför allt att söka i hans ovillighet att binda sig vid någon idé eller övertygelse. Redan i Röda rummet (1879) hävdar han att hans ideal är att vara ”karaktärslös”. För sena tiders människor låter ”karaktärslös” ingalunda som en positiv egenskap, men begreppet betydde för Strindberg just att vara öppen för nya intryck, öppen för nya tankegångar och nya fakta, inte låsa sig och stelna i dogmer eller teorier eller program. Kort sagt att förbli levande och nyfiken. Med alla olikheter för övrigt kan man jämföra den attityden med den så kallade trolöshetsdebatten under 1950-talet.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.