I alma maters tjänst

Under 22 år var Thure Stenström professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet (1971–1993). Det är i och för sig intressant men motiverar knappast att skriva memoarer på nästan 500 sidor. Om därtill läggs att Stenström är en internationellt framstående kännare av existentialismen, har varit en ofta sedd medarbetare på de större tidningarnas kultursidor och är teologie hedersdoktor vid sitt eget universitet, så blir sannolikheten större att projektet är väl motiverat.

I Svenska Dagbladet har många understreckare och recensioner signerats Thure Stenström. De handlar ofta, men långtifrån alltid, om litteratur. Stenström är nämligen gotlänning – ännu efter mer än femtio år i Uppsala använder han presens – och skriver ofta om det som gäller Gotland. Skildringen av uppväxten i Visby är lysande och hör till det mest läsvärda i hela boken. Hemmet var fattigt och möjlighet till fortsatta studier gavs endast genom en systers idoga arbete: ”Hon talade aldrig om offer. Hon offrade.” Den begåvade Thure Stenström bidrog tidigt till familjens försörjning genom att spela orgel, och inte minst skildringen av det blomstrande kulturlivet i Visby under 40-talet ger en stor behållning. Åren i Visby läroverk resulterade i ett antal förnämliga lärarporträtt, och författaren sammanfattar med dessa i skoldebatten tänkvärda ord: ”Från skolan och dess lärare mötte jag övervägande förståelse och välvilja, nej, mer än så, ett slags svalkande likgiltighet i förening med respekt för den personliga integriteten, som jag knappast påträffat förut i livet och som kändes ofantligt välgörande.”

Någon idyll var det inte. Gotland hade under kriget ett utsatt läge mitt i Östersjön, och en händelse som passagerarskeppet Hansas undergång i november 1944, då 84 människor omkom, lever ännu i minnet. Vid gudstjänsten i domkyrkan samma dag, då biskop Ysander (som porträtteras utmärkt) talade inför 2 000 människor, satt Stenström vid orgeln då kören stämde upp Dona eis requiem ur Cherubinis c-mollrequiem.

Kapitlet ”Mitt Gotland” följs av ”Deras Uppsala”. Nej, det dröjde innan den unge studenten fann sig till rätta i staden vid Fyris. Studierna kom dock bra igång, och återigen passerar kända personer revy inför läsarens ögon. Namn saknas inte, och det är kanske inte nödvändigt att räkna upp hela besättningen på ett par seminarier. En huvudperson är litteraturvetaren Victor Svanberg, men också Gunnar Tideström spelar en stor roll. Doktorsavhandlingens titel sammanfattar mycket av humanistiskt forskningsarbete, särskilt vid den tiden, och heter Den ensamme (1961).

Det är emellertid främst som kännare av existentialismen och dess betydelse för litteraturen som Stenström blivit känd. Hur han fick upp ögonen för denna filosofiska riktning har sin poäng. Under gymnasieåren i Visby gjorde klasskamraten Magnus Sjöberg – sedermera riksåklagare och ordförande i Regeringsrätten – honom uppmärksam på att Norrbys bokhandel skyltade med en bok av Jean-Paul Sartre med titeln L’exi-sten-tialisme est un humanisme. Det var tider då en boklåda i provinsen på vinst och förlust kunde ta hem en bok på franska med filosofiskt innehåll! Stenström köpte boken för 3 kronor och 25 öre, äger den fortfarande och blev för livet fast i denna värld.

En stor del av memoarerna upptas av det akademiska livets mångahanda, främst i form av befordringsstrider. Ämnet kan tyc-kas väl smalt och är sällan uppbyggligt, men som en del av den akademiska världens socio-logi behöver också detta initierade skildrare. Till det verkligt intressanta i boken hör Stenströms skildring av hur 68-vänstern tillläts härja på en universitetsinstitution under åtskilliga år. Han var redan då etablerad i Svenska Dagbladet och detta räckte för att en grupp i en formell skrivelse till regeringen anhöll om att slippa få honom utnämnd till professor. Huvudargumentet var att han mycket kritiskt hade recenserat en roman av Arvid Rundberg. Bland undertecknarna återfinns en som numera är ledamot av Svenska Akademien och i den egenskapen förhoppningsvis har en mera öppen syn på litteraturkritiken. Men regeringen förhärdade sig och han blev utnämnd. Man förstår att det kapitel som handlar om de första åren som professor heter ”De mörka åren”.

Inte så att han saknade vänner i Uppsala. Särskilt historikern Sten Carlsson framhålls som en oförtruten medkämpe på barrikaderna mot vänsterns dogmatism. Men visst måste det ha varit kämpiga år, också med tanke på att de inföll under en tid då universiteten expanderade över alla bräddar. Inte minst uppgiften att handleda doktorander måste ha varit närmast övermänsklig.

Men åren gick och nästa kapitel heter ”De ljusa åren”. 68-vänsterns grepp slappnade. ”Det inträffade att nyantagna doktorander steg in på tjänsterummet – snyggt och propert klädda i kostym och slips – och bad att få läsa en bok extra som överkurs.” Säg den professor som inte smälter av glädje vid något sådant! Ständigt nya namn kommer i en strid ström, kolleger värderas och betygsätts frejdigt. Idéhistorikern Sten Lindroth skildras förvånande negativt, sannolikt till en del därför att han vid professorskonkurrensen höll på Stenströms medtävlare Magnus von Platen. Författaren redogör för lärda sällskap han är medlem i och berättar om olika forskningsmiljöer. En lundensare noterar att Köpenhamn får ett mycket högt omdöme. Till universitetsbiblioteket återvänder Stenström gärna. Det gäller också Bibliothèque Nationale i Paris, där han fördjupar sig i Augustinus och olika grekiska kyrkofäder. Ty grekiska har han lärt sig efter pensione-ringen och upplevt det som något mycket positivt att med full behållning kunna läsa Frödings marginalanteckningar i hans grekiska Nya testamente.

Existentialism, Kierkegaard – rymmer alla dessa sidor också något om religionen som en personlig dimension? Inte mycket, man får intryck av att musiken har intagit det metafysiska högsätet. Men författaren har en klar blick för religionens och kristendomens betydelse och levererar en intressant kritik av Hedenius.

Långt ifrån alltid skriver akademiker läsvärda minnen, men här har det i hög grad lyckats. Man behöver inte hålla reda på alla namn för att fängslas av bildningsresan från Visby till Uppsala, Köpenhamn och Paris. Man får lust att själv göra en sådan resa eller åtminstone göra resenären sällskap.