Kyrkan eller partiet – Kerrys dilemma

”Jag företräder inte min kyrka i politiska frågor, och min kyrka företräder inte mig”, sade John F. Kennedy en septemberdag 1960. Han talade inför en samling protestantiska pastorer i Houston, Texas, och han var säkerligen medveten om att detta kunde vara ett avgörande ögonblick i presidentvalskampanjen. The Southern Baptist Convention hade tidigare antagit en resolution som ifrågasatte det lämpliga i att välja Kennedy eller överhuvudtaget en katolik till president. Kennedy bemötte denna skepsis mot katoliker med att framhålla fattigdom, utbildning och andra frågor som viktigare i valet. Han underströk vidare sin tro ”på ett Amerika, där separationen mellan kyrkan och staten är absolut och där ingen katolsk prelat kan tala om för presidenten hur han skall handla eller en protestantisk pastor föreskriva hur församlingsmedlemmarna skall rösta”.

Sedan Kennedys tid har den katolska kyrkan vuxit till att bli USA:s största religiösa samfund med över 60 miljoner medlemmar. Även i kongressen är katolska senatorer och representanter det mest företrädda samfundet. Inget under att demokraternas presidentkandidat 2004, senator John F. Kerry, är katolik.

Kerry konfronteras dock med helt andra frågor än Kennedy. Liksom andra katolska politiker, särskilt från det demokratiska partiet, måste han förklara varför han inte röstar i enlighet med kyrkans morallära, speciellt när det gäller legaliseringen av abort. Kerrys och många andra katolska politikers svar är att de personligen är mot abort, men att kyrkan inte kan diktera lagstiftningen. Skilsmässan mellan kyrka och stat är helig, vilket inte utesluter att ett starkt religiöst engagemang är en tillgång i valkampanjen. Denna kombination är förbryllande för många européer.

Att Kerry och andra katolska demokrater regelbundet går till kommunionen och samtidigt konsekvent röstar för att vidmakthålla den fria aborträtten har skapat problem för biskoparna. Raymond L. Burke, ärkebiskop av St. Louis, har gått i spetsen för en grupp biskopar som menar att politiker som framhärdar i denna hållning bör uteslutas från nattvarden. Om de inte åtminstone försöker begränsa aborträtten medverkar de ju till att aborter utförs. Andra frågor som är särskilt känsliga är eutanasi, forskning på embryonala stamceller och homo-äktenskap.

Ärkebiskop Burke kan åberopa sig på ”Läronot om några frågor som rör katolikernas engagemang och uppförande i politiken” som Troskongregationen i Rom publicerade den 16 januari 2003. Här sägs att åtskillnad mellan stat och kyrka inte innebär att politiken är skild från moralen. Katolska politiker kan ha olika syn på hur man bäst förverkligar eller försvarar moraliska värden och ideal, men inte på grundläggande moraliska frågor som gäller katolsk syn på abort, eutanasi och äktenskapet, skriver kongregationen. Det finns alltså utrymme för katolska politiker både till höger och vänster, men katolska politiker får inte rösta för fri abort eller eutanasi.

Burkes och de andra biskoparnas utspel har givetvis väckt debatt i USA. De flesta av de amerikanska biskoparna har dock inte vidtagit samma åtgärder. Biskopskonferensen har tillsatt en grupp under ledning av Washingtons ärkebiskop, kardinal Theodore McCarrick. En preliminär rapport förelåg vid konferensens junimöte, men slutrapporten skall inte vara färdig förrän efter presidentvalet. På så sätt har man velat undvika en icke önskvärd politisering av frågan. När allt kommer omkring tillhör ju den övervägande majoriteten av de politiker det här gäller det demokratiska partiet. Samtidigt räknas den katolska befolkningen idag i hög grad till the swing voters, marginalväljarna. Medan katoliker ännu på Kennedys tid i stor majoritet röstade demokratiskt, utgör de idag ett genomsnitt av väljarkåren. Detta avspeglar det faktum att majoriteten katoliker inte längre tillhör de lägre skikten. Opinionsundersökningar visar vidare att katoliker som går i mässan söndagligen i allt större utsträckning röstar republikanskt. För biskoparna är det ett stort dilemma att kyrkans lära i sociala frågor, liksom när det gäller motståndet mot dödsstraff och invasionen av Irak, har mest stöd bland politiker som är för fri abort och intar en liberal ståndpunkt i andra centrala frågor om livets början och slut, samt äktenskap och familj. I dokumentet Faithful Citizenship. A Catholic Call to Responsibility, som biskopskonferensen pub-licerat inför valet, uppmanas katolikerna att besinna sig på hela raden av etiska frågor och att inte rösta enligt kortsiktiga intressen.

Att frågan om katolska politikers hållning i abortfrågan kommit att inta en så stor plats just i USA har dock sin förklaring. Sedan Högsta domstolen 1973 fastslog fri abort som en rättighet har polariseringen i denna fråga varit stark i det amerikanska samhället. På årsdagen av beslutet 22 januari hålls varje år en Pro Life-manifestation i Washington, DC. I april i år samlades Pro Choice, abortförespråkarna till en stor motmanifestation, också i huvudstaden. Det demokratiska partiet är genomgående pro choice, och avvikelser från partilinjen tolereras sällan. Den demokratiske guvernören i Pennsylvania Robert P. Casey lyckades 1989 genomdriva en lagstiftning som i vissa avseenden inskränkte aborträtten. Att han inte tilläts tala vid demokraternas partikonvent 1992 i New York anses allmänt ha varit ”straffet”. Under 90-talet antogs i kongressen vid ett par tillfällen lagförslag som skulle begränsa eller förbjuda s.k. partial-birth abortion. Vid en sådan avlivas fostret först efter det att huvudet delvis är framfött. President Clinton inlade emellertid sitt veto. Under president Bush har lagen åter antagits och undertecknats av presidenten, under motstånd från demokraterna. Domstolsprocesser för att ogiltigförklara lagen är på gång.

För att förstå denna polarisering måste man beakta att den fria aborten genom Högs-ta domstolens utslag är en konstitutionellt säkrad rättighet för kvinnan. En del av de katolska politiker som utpekats som olämpliga att ta emot kommunionen har därför försvarat sig med att de är skyldiga att respektera konstitutionen. Detta utesluter dock inte vissa handlingsmöjligheter. Så beslöt Högsta domstolen 1992, utan att upphäva beslutet från 1973, att det är förenligt med konstitutionen om delstaterna gör vissa inskränkningar i aborträtten. Man kan t.ex. föreskriva att läkare skall informera den abortsökande kvinnan om fostrets utveckling eller kräva en 24-timmars betänketid före en abort. Ett annat område där det finns handlingsutrymme är i frågan om federala eller delstatliga medel skall finansiera aborter. Eftersom sjukvårdssystemet i USA är privat följer inte omedelbart av Högsta domstolens utslag att statliga medel måste användas till aborter. Somliga anser därför att katolska politiker borde avstå från att rösta för sådana lagar. Invändningen är naturligtvis att detta missgynnar de fattiga och att en konstitutionell rättighet därmed blir en fråga om pengar.

De flesta av de katolska biskoparna i USA har i denna situation valt en försiktig linje. Efter konsultationer med kurian i samband med de s.k. ad limina-besöken har det klargjorts att det är den enskilde biskopens ansvar att hantera frågan i enlighet med gällande kyrkolag. Kyrkolagen föreskriver att den som medverkar till att utföra en abort begår en svår synd och därmed är utesluten från kommunionen. Likaså är generellt den som ”på ett uppenbart sätt framhärdar i en svår synd” utesluten. Bikt krävs innan man åter kan gå till kommunionen. Men är politikers stöd för fri abort i lagstiftningsprocessen att betrakta som ”formell medverkan”, som det moralteologiska begreppet lyder? Eller skall man väga in att den politiska processen är full av kompromisser?

Biskopskonferensen har här valt att snarare vädja till politikerna än att utesluta dem. Politiker som medvetet och konsekvent röstar för fri abort bör självmant avstå från kommunionen. I det brev som kardinal Ratzinger sände till de amerikanska biskoparna den 9 juli rekommenderar han att den enskilde biskopen personligen skall tala med berörda politiker. Endast om detta inte hjälper och om vederbörande fortsätter att ta emot kommunionen kan han som en yttersta utväg uteslutas. Ratzingers brev är präglat av den traditionella katolska avvägningen mellan olika syften. Så kan t.ex. en katolik rösta för en politiker som är för fri abort om han inte delar kandidatens uppfattning i denna fråga, men av andra skäl stöder honom.

Det sistnämnda är säkerligen den situation varje ansvarsfull väljare står inför. Helt säkert är att ingen kandidats politik helt och hållet överensstämmer med den katolska kyrkans morallära. Dilemmat delas med många icke-katolska väljare. Vad kan man kräva av kristna politiker i ett pluralistiskt samhälle?

Ärkebiskop Burke har dragit igång en debatt som säkerligen inte kommer att vara avslutad den 2 november. Dilemmat är att det här gäller att försöka hålla ihop två till synes motstridiga saker. Å ena sidan strider det mot kristen, och i synnerhet katolsk, tradition att skilja privat tro och offentligt liv. Vad en kristen gör i det offentliga livet bör vara präglat av kristen tro och etik. Kommunionen är vidare en gemenskapshandling genom vilken man visar sin solidaritet med kyrkans tro och lära. Det förefaller otillräckligt att säga: ”Som katoliker tror vi inte att det är vår roll att omsätta kyrkan lära i lagstiftning” eller ”Vi företräder alla amerikaner inte bara katolikerna” (brev från 48 kongressledamöter till kardinal McCarrick). Samtidigt är dock det offentliga livet i ett pluralistiskt samhälle fullt av kompromisser. Det finns tydliga gränser för vad en kristen kan uppnå i politiken. Till sist blir den allvarliga frågan: Hur kan kyrkan på ett övertygande sätt argumentera för sin ståndpunkt så att det får genomslag i politiken? När allt kommer omkring är ju enligt katolsk uppfattning en restriktiv och avvisande syn på abort, eutanasi eller dödsstraffet inte en religiös särståndpunkt utan det mest humana alternativet.