Medvetande och psykoanalys

Inom psykoanalysen har man hittills inte ägnat medvetandet särskilt stort intresse (Karlsson 2003). Istället har fokus legat på det som ligger utanför medvetandet, eller kanske snarare i dess gränsområden, det man kallar det omedvetna. Men i psykoanalytiska texter refereras ofta och på olika sätt till medvetandet. I boken Dröm-tydning från 1900 kallar t.ex. Freud medvetandet vårt ”sinnesorgan för uppfattning av psykiska kvaliteter” (Freud 1900, s. 516). Även om man insett komplexiteten i fenomenet medvetande, har någon grundläggande problematisering av det aldrig företagits och någon egentlig teori om medvetandet har heller aldrig utarbetats. Men medvetenhet uppfattas ändå som något i hög grad eftersträvansvärt, och till och med som syftet med den psykoanalytiska behandlingsverksamheten.

En människa kommer till en psykoanalys därför att hennes medvetna psykiska utrymme har blivit alltför begränsat eller invaderat av påträngande och upprepade element som t.ex. ihållande och plågsamma föreställningar, fantasier, handlingar eller känslor som ångest eller depression. Problemen kan också yttra sig som konflikter i relation till andra. Med andra ord: personens medvetenhet och medvetna strävanden och intentioner störs av till synes obegripliga och främmande inslag, vilka ofta går stick i stäv mot hur personen själv vill förhålla sig till sig själv och till sin omvärld. Man talar inom psykoanalysen om dessa fenomen som yttringar av något omedvetet, vilka tränger sig på medvetandet och stör de medvetna intentionerna och strävandena. Ett exempel kan vara en svartsjuka som fullständigt ockuperar en person och som hotar att bryta sönder personens sinnesfrid och även relationen till den han eller hon lever tillsammans med och kanske hela hans eller hennes tillvaro.

Den psykoanalytiska behandlingen tar sin början i analysandens (den som går i analys) egen självförståelse, hur han eller hon själv hittills har försökt förstå sig själv (Karlsson 2003). Syftet med behandlingen är att öka denna självförståelse, att medvetandegöra och därmed vidga det egna medvetna psykiska utrymmet. Både förståelse och självförståelse är ju och kan inte vara annat än medvetna aktiviteter. På det sättet utgör medvetandet på samma gång utgångspunkten, den verksamma beståndsdelen i processen för kunskapsinhämtande och målsättningen för det psykoanalytiska arbetet (Karlsson 2003). Man går i psykoanalys för att begripa sig på sig själv och sin omvärld lite bättre och för att därigenom bli lite mindre olycklig.

Jag vill här utifrån klinisk psykoanalytisk verksamhet beskriva hur fenomenet medvetande uppfattas, behandlas och värderas och hur ett medvetandegörande går till i psykoanalys. Jag fokuserar alltså hur synen på medvetandet ter sig i det vardagliga kliniska arbetet och lämnar teorierna lite åt sidan. Hur går det till att vidga en persons medvetande i en psykoanalys och vilka redskap använder man sig av? Jag hoppas därigenom kunna bidra till ett klarläggande av fenomenet medvetande.

Den psykoanalytiska ramen och det fria associerandet

En psykoanalys påbörjas genom att analytiker och analysand kommer överens om att arbeta tillsammans. Analysanden har i inledande samtal berättat för analytikern varför han eller hon söker psykoanalys, sin situation och sina problem. Analytikern har gjort en bedömning om psykoanalys är en lämplig behandlingsform och har även för analysanden berättat om hur arbetet går till. Tillsammans har de kommit överens om tider, arvode och andra faktorer, som kan kallas de yttre ramarna för verksamheten. Det är väsentligt att bägge parter aktivt har sagt ja till att gå in i processen. Det handlar ju om att öka förståelse och självförståelse och upplevelser av inre, psykisk frihet. I det perspektivet går det inte att använda sig av tvång eller någon form av manipulation, som t.ex. användandet av hypnos skulle innebära.

Analysanden ligger vanligtvis på en soffa och psykoanalysen pågår med en frekvens av fyra eller fem samtal i veckan. Analytikern sitter bakom huvudändan på soffan utanför analysandens direkta synfält. Varför de här konstiga arrangemangen? Jo, det har just med synen på medvetandet att göra. Man utgår i psykoanalysen från att vårt medvetande fungerar på flera nivåer samtidigt. Vid sidan av våra förståndiga och verklighetsanknutna reflexioner och tankar, avpassade till den situation vi just befinner oss i, försiggår oavbrutet andra aktiviteter så att säga i kanten av medvetandet eller det inre synfältet. Det är fantasier, uppdykande minnen, bilder, idéer och infall ofta förknippade med känslor och stämningar av olika slag. Det är en psykoanalytisk tanke att dessa psykiska randaktiviteter är uttryck för oss själva, vårt eget sätt att vara, vår högst personliga inre värld. Ibland är de ett slags privata, lite primitiva men tysta kommentarer till den verklighet vi just befinner oss i. Men de är svårfångade, ibland så lågmälda och tysta att vi knappast själva lägger märke till dem, ibland kanske inte förrän efteråt.

Den psykoanalytiska behandlingsmetodiken – som brukar kallas tekniken – är inriktad på att uppmärksamma och fokusera denna lågmälda aktivitet, vilken vi i vanliga fall så gärna avfärdar eller ser som oväsentlig och förflugen. Därför ligger analysanden på en soffa och analytikern ber honom eller henne att associera fritt, det vill säga ber analysanden att låta tankarna löpa iväg och låta dem komma i ord utan att censurera dem i den mån det är möjligt.

Det är ytterligare en psykoanalytisk tanke att i detta tankeflöde, liksom även i drömmar, i felsägningar och andra felhandlingar, i psykiska symtom, i gester, mimik och kroppshållningar finns sammanhang och mening. De är alltså inte bara slumpmässigheter, förorsakade av tillstånd i hjärnan, i matsmältningen eller någon annanstans i kroppen. Även om man i psykoanalys noga uppmärksammar och tar hänsyn till olika tillstånd i organismen, så är de mentala uttrycken för dessa tillstånd något som vävs in i medvetandets meningsskapande. Därigenom får de också ett personligt uttryck för varje individ: de förmedlar något om en persons unika sätt att förhålla sig till sig själv, inklusive den egna kroppen, och sin omvärld. Kanske går det inte att omedelbart begripa sig på dessa budskap. Men i princip menar man i psykoanalysen att det går att göra dem medvetna och förståeliga.

För att ge utrymme för detta medvetandegörande och förståelsearbete behöver en psykoanalys pågå med en viss kontinuitet och även intensitet. Det är därför analytiker och analysand möts fyra eller fem samtals-timmar i veckan. Analysanden ska i psykoanalysen ha möjligheter att gestalta och ge uttryck för sina inre psykiska skeenden, sina upplevelser av sig själv som fungerande organism och sin omvärld.

Man brukar tala om psykoanalysen som ett fält, ett utrymme, som analysanden kan spänna upp mellan sig och analytikern. I detta fält kan analysandens inre värld och föreställningar ta gestalt, komma till uttryck och kläs i ord. I analysandens associationer börjar då också ganska snart hans eller hennes inre konflikter att göra sig gällande på ett eller annat sätt. Ofta ger de sig till känna som störningar och blockeringar i tankeflödet. Med den täta frekvensen samtal är det lättare att komma dessa störningar på spåren. Samtidigt blir den terapeutiska relationen i psykoanalysen tydligare för bägge parter och det blir dessutom mer uthärdligt för dem båda att arbeta med analysandens ännu inte klarlagda konflikter.

Eftersom analysanden behöver vara personlig och sårbar i psykoanalysen, fordras att han eller hon hyser ett visst mått av förtroende för analytikern. Man kan faktiskt beskriva arbetet i en psykoanalys som en kontinuerlig rörelse mellan förtroende, misstro och ett arbete med att återupprätta analysandens förtroende.

Betydelsen av ett förtroendefullt förhållande till en annan person vid utforskandet av den egna inre världen får också sägas vara en psykoanalytisk kunskap om vårt medvetande. Ofta är vi ganska skrämda av vår inre värld och de fantasier och önskningar som kan dyka upp där och vi lägger gärna ut dimridåer för oss själva för att slippa obehag så att säga inifrån. Med en annan person som vittne, någon som vi uppfattar omdömesgill, blir det i regel så radikalt mycket säkrare att lyssna inåt. Och det blir inte heller lika lätt att lura sig själv. Men med en lyssnare närvarande ligger det nära till hands att de inre hoten istället förläggs till just den personen: analysanden blir rädd för sin analytiker. Det ingår i analytikerns uppgifter att hålla för de här prövningarna och visa sig vara värd analysandens förtroende.

Själva behandlingssituationen ska vara stabil och hållbar för rörelserna i förtroendet och så lite manipulativ som möjligt. Det hör till analytikerns roll att noga hålla på tider och överenskommelser. Det är t.ex. viktigt att analytikern börjar och avslutar timmarna mer eller mindre på minuten. Analysanden ska kunna veta vad som gäller. Drar analytikern över tiden mer än någon minut har bägge skäl att fråga sig varför han gjorde det. Det är dessutom väsentligt att arbetet får pågå i lugn och ro. Analytikern måste ordna en miljö med få yttre störningar. Framför allt får inte någon utomstående blanda sig i eller lyssna av de skeenden som pågår.

Överföringen

Analytikern sitter utom synhåll för analysanden och han eller hon berättar inte om sig själv och sina värderingar. Som person är analytikern i högsta grad närvarande i analysrummet. Men sitt privatliv och sina personliga ställningstaganden ska han hålla utanför. Varför det? I vårt umgänge med andra är vi mycket skickliga på att registrera och anpassa oss till vad andra kan tycka och tänka, speciellt i förhållande till någon som vi är beroende av. Men i en psykoanalys ska ju analysandens inre värld och egna värderingar vara i fokus. Därför ska inte analytikerns personliga val och preferenser i livet styra alltför mycket. Naturligtvis kan inte analytikern eliminera sitt personliga inflytande på analysanden, men han kan försöka minimera det.

Men det viktigaste skälet till att analytikern håller tillbaka information om sig själv är ett annat. När man i en relation uppmärksammar den ena människans inre värld och associationsflöde, erbjuder en förtroendefull och stabil yttre situation och samtidigt begränsar de faktiska informationerna om den andra personen, kommer fokus att alltmer förläggas på den uppmärksammade personens inre värld. Hans eller hennes fantasier, känslor och föreställningar kommer alltmer att ta gestalt och prägla relationen, lite olika intensivt för olika individer. När vi inte vet var vi har en annan person riktigt, är det lätt för oss att fylla i med egna fantasier och känslor.

Det här hör till allmänpsykologin: vi och vårt medvetande fungerar helt enkelt på detta sätt. Med det skyddar vi oss mot alltför stor osäkerhet. Men det säger oss också något om hur vårt medvetande eftersträvar mening, sammanhang och begriplighet. Kan vi inte nå det genom våra sinnesintryck av omvärlden, är det lätt för oss att antingen bortse från vad vi har erfarit, som om det inte fanns, eller fylla i luckorna med vad vi tycker borde finnas där eller sådant som vi i tidigare, liknande situationer har upplevt att det har funnits där. Ibland kan det vara ytterligt svårt att avgöra var verkligheten slutar och fantasin tar vid.

En ung präst tror jag kan vara ett exempel. Lite tyst, blyg och osäker sitter han och lyssnar på någon som sökt upp honom för andlig vägledning. Säkerligen har han lärt sig att förmedla lugn och tillförsikt. Följsamt tar han in vad konfidenten berättar men tappar bort att profilera sig själv. Konfidentens inre värld kan då alltmer prägla relationen och prästen får det allt knepigare att möta och bemöta sin konfident och allt svårare att känna igen sig själv i den roll konfidenten tilldelar honom.

Detta vardagspsykologiska fenomen kallas överföring och det är alltså ingenting unikt för psykoanalys. Det innebär att man omformar sina upplevelser av en aktuell situation och relation utifrån sina fantasier, önskningar och föreställningar. Det som är specifikt för psykoanalysen är, att man i den systematiskt utforskar överföringen, hur den ter sig i analyssituationen, hur mekanismer av detta slag påverkar analysandens liv och hur de kan ha uppstått. Avsikten är att analysanden ska få ett bättre grepp om hur hans eller hennes inre förställningsvärld gör sig gällande och kanske mer eller mindre förvanskar hans eller hennes uppfattningar och upplevelser av sig själv och sin verklighet.

I psykoanalysens syn på överföringen anar man ytterligare något om sättet att se på medvetandet och dess funktionssätt. Man tänker sig att vårt medvetande och vår verklighetsuppfattning påverkas och i viss mån styrs av mycket primitiva och ursprungliga föreställningar, vilka ligger långt utanför medvetandets egna domäner och som därför inte heller någonsin kan bli medvetna för oss (Freud 1915). Vi kan bara ana och klarlägga deras existens utifrån de effekter de har på våra medvetna föreställningar. Ändå påverkar de alltså omärkligt vår medvetna uppfattning om oss själva och vår omvärld. Från denna bas så att säga i vår inre upplevelsevärld gör vi sedan erfarenheter, vilka i sin tur som minnen eller minnesspår får inflytande på våra fortsatta upplevelser och vår syn på oss själva och vår tillvaro. De tidigaste barndomserfarenheterna har förstås en mycket stor och avgörande betydelse för hur en individs fortsatta liv ska gestalta sig i detta psykoanalytiska sätt att se på medvetandet. Men kanske är det på sin plats att här understryka att den psykoanalytiska undersökningen alltid börjar i analysandens här och nu, det som är psykiskt aktuellt just nu. Man rotar inte i barndomen. Men vad vi har varit med om tidigare präglar hur vi uppfattar och upplever det nu som vi just nu befinner oss i.

Det psykoanalytiska instrumentet

Men hur går då arbetet i en psykoanalys till och vilka redskap använder man sig av? Analysandens egen vilja att komma ur sina svårigheter och förstå sig på sig själv bättre får sägas vara en viktig drivkraft i arbetet. Analysandens psykiska lidande fungerar som en motor i psykoanalysen. Analytikern då, vad gör han? Vad är hans funktion och aktivitet i det psykoanalytiska skeendet? Vilka är hans redskap?

Ja, det finns egentligen bara ett analytiskt redskap och det är analytikern själv. I vidare bemärkelse får man väl i begreppet ”analytikern som redskap” också inbegripa hans förmåga att hantera den psykoanalytiska processen och situationen, teoretiska kunskaper och kanske framför allt hans självkännedom i den analytiska situationen. I en snävare bemärkelse talar man om det analytiska instrumentet som analytikerns förmåga att inom sig skapa ett mentalt utrymme för mötet mellan å ena sidan vad han kunnat ta till sig av analysandens medvetna och omedvetna, verbala och ickeverbala kommunikation och å andra sidan sin egen inre värld med dess känslor, impulser och minnen och hur detta hans eget inre möter vad han tagit till sig av det analysanden förmedlat (Norman 1993, Norman, Ylander 1999).

Kanske blir det här mer begripligt, om jag försöker beskriva det utifrån analytikerns perspektiv. Analytikern lyssnar till och tar in i sig så lyhört och öppet som möjligt allt vad analysanden förmedlar till honom, alla de budskap som når honom från analysanden och ger dem plats i sin egen inre värld. Inte bara verbala budskap utan även handlingar, stämningar, kroppshållningar och så vidare, allt som han på alla nivåer tar emot av analysanden. Samtidigt lyssnar han in och försöker registrera sina egna reaktioner – känslor, impulser, minnen – på det han tar emot från sin analysand.

Det här kräver en alldeles speciell form av lyssnande och psykisk tillgänglighet av analytikern i analyssituationen. Freud talade om att analytikern behöver lyssna med en fritt svävande uppmärksamhet. Med det menade han att analytikern avspänt skulle lyssna till allt vad analy-s-anden förmedlade utan att på förhand ge något större betydelse än något annat. Idag talar man i det psykoanalytiska arbetet om att analytikern behöver befinna sig i ett tillstånd av drömskhet – reverie. Det är ett tillstånd som ligger nära analysandens fria associerande och som innebär att analytikern också försöker vara i kontakt med sin egen inre värld.

Det händer förstås i en analys att analytikern inte når fram till detta inre tillstånd av drömskhet. Ofta är det då uttryck för någon blockering i den analytiska processen precis som en oförmåga hos analysanden att associera fritt är det. Det behöver i och för sig inte innebära något pro-blem för att man ska komma vidare. Ett hinder eller en blockering ger ju tillkänna att man är något på spåren i arbetet.

Medvetandegörande

Här har vi dem alltså nu, analysand och analytiker. Den ene försöker att associera fritt och den andre lyssnar i ett drömskt tillstånd. Bägge försöker således att hålla sig lite på avstånd från de faktiska realiteterna för att istället kunna fokusera inre skeenden. Eller kanske snarare, för analytikerns del, gäller att han växlar mellan tillstånden av drömskhet och ett mycket verklighetsanknutet, intellektuellt reflekterande: vad är det analysanden har förmedlat till honom och hur har hans egna tankar och känslor egentligen gått i drömskheten? Varför dök t.ex. det där minnet från hans egen barndom nyss upp med sådan intensitet, när analysanden berättade om relationen till sin chef?

Man kan säga att analytikern fungerar som ett instrument i två faser. Först fångar han upp och uppmärksammar ofta ganska primitiva budskap från analysanden eller från sin egen inre värld. Sedan reflekterar han över dessa budskap, vad de säger om honom själv, om analysanden och om den situation och det sammanhang de just befinner sig i.

Det är värt att notera betydelsen av analytikerns uppmärksammande. Det är nödvändigt att analytikern först lägger märke till en företeelse. Detta kan vara något i analysandens associationsflöde, en känsla eller stämning analysanden förmedlat eller något som dykt upp inom analytikern själv. Det kan också vara en handling av något slag. Analysanden kanske har börjat att regelbundet komma för sent till timmarna eller analytikern lägger märke till att han själv utan att först tänka på det börjat dra över tiden några minuter. Genom att uppmärksamma alla dessa delaspekter av det psykoanalytiska skeendet som meningsbärande och börja reflektera kring dem kan analytikern påbörja ett arbete med dem. Det må gälla analysandens kommunikation, relationen i rummet, överenskommelsen mellan analytiker och analysand eller skeenden inom honom själv.

Utifrån sitt inre arbete kan analytikern sedan säga något till analysanden. Kanske var barndomsminnet som dök upp för analytikern relaterat till känslor av utsatthet. Han kunde alltså känna igen sig i analysandens berättelse. Det gör att han prövar att uppmärksamma analysanden på dennes känslor av utsatthet inför sin chef. Och han säger: ”Du tycks just nu känna dig utlämnad till din chef.”

Analysandens svar på analytikerns intervention är mycket väsentligt för det fortsatta arbetet och analytikern behöver lyssna noga. Analysanden kanske intensivt och mångordigt hävdar: nej, så är inte fallet. Eller också blir analysanden tyst, så tyst att analytikern en lång stund kan höra knappnålar falla i rummet. Av den kraft och energi som analysanden lägger ner på att få bort vad analytikern sagt, kan denne nog ana att ämnet är laddat för analysanden. Kanske får detta analytikern att fundera kring att analysanden tycks ha svårt att acceptera känslor av utsatthet, litenhet och beroende. Hur ska det i så fall inte vara i förhållande till honom själv här i analysen?

Men kanske bekräftar istället analysanden analytikerns intervention: ”Jaa, han styr och ställer med mig som om jag vore en liten barnunge, som inte klarar av nånting. Jag tycker han ser ner på mig.” Analytikern får då gensvar på att det känsloläge han uppfattat också stämmer för analysanden. Analytikerns tankar går kanske vidare: ”Hur kunde jag så intensivt känna igen mig i utsattheten, att det där barndomsminnet dök upp för mig? Känslan av utsatthet måste finnas påtagligt närvarande här i analysrummet.” Analysanden fortsätter att tala om chefen. Men så småningom märker kanske analytikern att analysanden i sin berättelse egentligen beskriver relationen till honom fast alltså i lätt chefsförklädnad. Han prövar att förmedla den reflektionen till analysanden lite senare under timmen: ”Här tillsammans med mig tycks du också känna dig utsatt och utlämnad.” Även denna gång är förstås analysandens svar väsentligt för den fortsatta dialogen.

Analysanden kan ju också förmedla till analytikern att interventionen inte stämmer. Det brukar faktiskt inte vara särskilt laddat. Ofta korrigerar då analysanden vad analytikern sagt och preciserar det: ”Problemet med min chef är att han inte förstår sig på vad jag just nu håller på med.” Även detta är ett budskap från analysanden vars relevans för analyssituationen analytikern har all anledning att reflektera kring.

På detta sätt fortsätter och förhoppningsvis fördjupas dialogen mellan analytiker och analysand utifrån analysandens associationer och budskap, analytikerns användande av sig själv som instrument och analysandens reaktioner på analytikerns interventioner.

I denna lilla interiör från hur det kan gå till i en analys och i en analytiker har jag också försökt visa på, hur väsentligt det är för analytikern att uppmärksamma och reflektera kring alla aspekter av det här och nu som just pågår i analysrummet och vad som just nu håller på att gestaltas mellan honom och analysanden. Genom att fånga upp och ge plats för affekterna i skeendet och reflektera över dem kan problemen närvarandegöras. I denna känsloladdade närvaro här och nu kan tidigare omedvetna aspekter bli synliga och klädda i ord.

För att återknyta till ett av alternativen nyss och utifrån analytikerns perspektiv ge en tänkt sekvens av ett medvetandegörande. Analysanden bekräftade att han eller hon känt sig utlämnad till sin chef. Och analytikern fortsatte med att säga: ”Här tillsammans med mig tycks du också känna dig utsatt och utlämnad.” Kanske börjar då analysanden gråtande och tvekande berätta, hur rädd han eller hon är för analytikerns förakt och nedvärdering: ”Du tycker bara att jag är löjlig och barnslig som kommer till dig med de här problemen.” Analytikern kan inte känna igen i sig själv, att han skulle tycka så om analysanden. Han tänker igen på sitt barndomsminne, vilket ju gjorde att han kunde leva sig in i analysandens utsatthet. En bild dyker nu upp i honom: han ser en dörr stängas. Kanske säger han: ”Så när du upplever att du behöver mig, räknar du med att jag ska förakta dig för det.”

Analysanden blir tyst, verkar vänta på att analytikern ska säga: men nej, det behöver du verkligen inte göra, inte föraktar jag dig. Men analytikern är tyst och funderar: var kommer analysandens förakt ifrån och vad säger bilden om dörren som stängs? Just nu tycks ju analysanden i tystnaden ha stängt om sig för övrigt. Analytikern säger efter en stund: ”Du blev tyst.” ”Ja,” svarar analysanden men fortsätter att vara tyst ytterligare några minuter. Tvekande börjar sedan analysanden att själv högt fundera: ”Det är ju egentligen konstigt att jag kommer hit till dig och ber om hjälp, och så räknar jag med att du ska förakta mig för det. Bara för att jag behöver dig, ska du tycka illa om mig. Och då stänger jag in mig i mig själv.” Analytikern registrerar att analysanden den här gången faktiskt inte stängde in sig utan vågade sig ut i dialog med honom igen. Han säger kanske: ”Så när du verkligen behöver hjälp, har du hittills stängt om dig och hindrat dig själv från att ta emot vad du behöver.”

Utifrån den fortsatta känsloladdade bearbetningen i förhållande till analytikern av analysandens förakt för att behöva hjälp kan sedan perspektivet vidgas. Analytiker och analysand kan hjälpas åt att klarlägga hur den hållning, som kommit upp i förhållande till analytikern, varit hindrande för analysanden både i nuläget och bakåt i tiden, hur den inskränkt hans eller hennes liv och möjligheter. I den bearbetningen kan också minnen från barndomens beroendeförhållanden dyka upp. Kanske återkommer analysanden en dag och berättar för analytikern, hur han eller hon gått i dialog med sin chef, fått en del bra uppslag till sina arbetsuppgifter och även fått chefens respekt för sitt arbete.

När blockeringar av affekter löses upp genom arbetet i en psykoanalys får analysanden möjligheter att bli medveten om inre aktiviteter eller förhållningssätt, vilka tidigare var helt omedvetna för honom eller henne. I det här fallet, som jag just har beskrivit, tror jag inte att analysanden tidigare har uppfattat, att han eller hon har varit delaktig i sin oförmåga att ta emot hjälp från andra. Orsaken till problemen förlade ju han eller hon hos andra: det var ju andra som föraktade hans eller hennes hjälpbehov. I och med att analysanden medvetandegjort sin egen inskränkande hållning och så småningom förstått dess sammanhang, kan han eller hon också ta bättre ansvar för sitt eget förhållningssätt och vara öppnare och friare till att ta emot hjälp. Därmed har hans eller hennes möjligheter att berika sig själv vidgats. Och samtidigt har hans eller hennes upplevelse av inre psykisk frihet väsentligt ökat.

Litteratur

Freud, S. (1900), Drömtydning. Samlade skrifter av Sigmund Freud, II. Stockholm, Natur och Kultur. 1996.

Freud, S. (1915), Bortträngningen. Samlade skrifter av Sigmund Freud, IX, s. 135–145. Stockholm, Natur och Kultur, 2003.

Karlsson, G. (2003), ”Det omedvetnas karaktär och förutsättningar”. Divan, Tidskrift för psykoanalys och kultur, 2003 del 1–2, s. 39–51. (Jag har även haft tillgång till ett föredragsmanus med samma titel hållet i Svenska psykoanalytiska föreningen.)

Norman, J. (1993), ”The psychoanalyst’s instrument: a mental space for impressions, affective resonance and thoughts”. The Analyst’s Mind: From Listening to Interpretation. London, IPA Press.

Norman, J., Ylander F. (red) (1999), Motöverföring. Om omedveten kommunikation. Stockholm, Natur och Kultur.