Nyckeln till det danska? Grundtvig – en levnadsski

Grundtvig är ett litterärt monster, inte bara därför att han själv har skrivit ett helt bibliotek och åstadkommit att andra också har gjort det, utan också därför att hans skrifter är mycket otillgängliga och endast begripliga för dem som har bedrivit samma studier och har samma kunskaper som han. Detta är ju verkligen ett svårt fel och en fullständig missuppfattning av vad en skribents uppgift är. Och även om man skulle vara helt på samma våglängd som han så förekommer det ändå saker och ting, vilkas mening är så obegriplig att man måste gå till honom själv för att få klart för sig vad de betyder. Men det är inte slut med detta. Då ser han på en, läser igenom stycket, röker litet, dricker litet, läser igen och slutar med att säga: ’Jag vet det inte, men jag förstod det när jag skrev det.’ Ja, tack. Han är ett monster.”1

Efter detta betyg (ursprungligen formulerat av Clemens Petersen) borde ju varje skribent mista lusten att syssla med Grundtvig. Att detta emellertid inte varit fallet framgår också av citatet. Men när det nu redan har skrivits ett helt bibliotek om Grundtvig, varför skall man då skriva mer? Ja, det sker faktiskt på uppmaning från Signums redaktion, och jag gissar att det hänger samman med den nya Grundtvig-antologien från Centrum för Danmarksstudier vid Lunds universitet: Grundt-vig – nyckeln till det danska? Boken, som kom ut 2003, innehåller bland annat ett spännande bidrag av den lundensiska historikern Yvonne Maria Werner med titeln ”Grundtvig – En kyrkofader för danska katols-ka konvertiter runt sekelskiftet 1900?”. Detta bidrag ensamt kan motivera att skriva en artikel om Grundtvig för Signums läsare. Men det finns mer att vänta på. Yvonne Maria Werners tredje monografi om nordisk katolsk kyrkohistoria Nordisk katolicism – Katolsk mission och konversion i Danmark i ett nordiskt perspektiv kommer snart att ges ut. För kommande läsare av detta viktiga arbete är kännedom om Grundtvig en nödvändighet.

Dansk nationalkristendoms kyrkofader

Nikolaj Frederik Severin Grundtvig föddes år 1783 in i en luthersk prästsläkt, som son till prästparet i landsförsamlingen Udby vid Vordingborg på Sydsjälland. Han dör, med ”rang som Själlands biskop”, år 1872 och tjänstgör då som präst vid Vartorv Kirke i Köpenhamn. Bakom titeln döljer sig ett danskt prästliv som är lika ovanligt som det är ovanligt för den danska statskyrkan att utnämna titulärbiskopar. Grundtvig blev, förutom präst och diktare, också historisk, filologisk och pedagogisk författare samt folke- och landstingsman (medlem av den grundlagstiftande riksförsamlingen 1848). Men viktigare än allt detta är att Grundtvig blev dansk nationalkristendoms kyrkofader: ”G:s mest djupgående inverkan på eftervärlden visar sig emellertid på det sättet, att ord som han har talat och tankar som han har formulerat har blivit en integrerande del av det danska lynnet och den danska självförståelsen.”2

Ett beläst barn

I barndomshemmet representerade den lärde fadern den konservativa danska pietismen. Modern beskrivs som kraftfull och viljestark. Slutligen måste man nämna barn- och tjänstepigan den gamla Malene (alias Magdalene), som i hemmet representerade allmogen och som gjorde ett outplånligt intryck på den lille Nikolaj med sina historier, sägner och talesätt. Enligt äldre uppslagsverk var Grundtvig beläst redan som barn. Som nioåring skall han sålunda ha läst både historiska och kyrkohistoriska verk. Vid denna ålder sändes han år 1792 till församlingsprästen i den jylländska landsförsamlingen Thyregod vid Vejle för att förberedas till latinskolan. Pastor Feldt hade tidigare varit Grundtvigs informator men hade nu fått en tjänst i Jylland – det var alltså bara trakten, inte läraren, som var främmande för pojken. Under vistelsen där, som sträcker sig fram till år 1798, levde han ”ett friskt barndomsliv tillsammans med bönderna och bina, Huitfeldts krönika, Holbergs komedier och Tusen och en natt. Men så kom ’slyngelåren’ och med dem förlusten av det barnsligt levande förhållandet till kristendom och historia.”3 Vistelsen på heden efterföljdes av en vistelse vid Århus katedralskola under perioden 1798–1800. Grundtvig har själv senare utgått från denna period när han har bekämpar den ”svarta skolan” i sina egna tankar om skolan. Samtida källor avviker dock från Grundtvigs beskrivning av Århus katedralskola, som snarare skall ses som skolpolitiska inlägg. Under alla omständigheter har Grundtvig kunnat klara sig i katedralskolan, som han lämnar med ett berömmande och intressant betyg, där det bland annat heter att ”G. har framgångsrikt utbildat de lyckosamma själsförmögenheter, som har kommit honom till del, och i sanning givit ett tidigt förebud till en senare med åldern växande berömmelse.”4 Och berömmelsen kom ju, som bekant, men det var ännu ett stycke väg dit.

Först gick vägen till Köpenhamn, där han avlade studentexamen år 1800 och år 1803 tog den teologiska kandidatgraden med högsta betyget laudatur. Han var både begåvad och i varje fall tidvis flitig, det sistnämnda trots att han i sina egna skildringar av studenttiden har beskrivit den som en slö period, då ”han lärde sig att röka tobak, spela kort och säga dåliga kvickheter …”5

Omöjlig kärlek

Fram till år 1805 gick tiden med mindre skriverier som till största delen förblev otryckta – Grundtvig debuterade år 1804 med en liten artikel i den nu okända Politivennen. År 1805 händer något viktigt i hans liv. Han får sin första anställning och upplever sin första allvarliga, men olyckliga kärlek. Bägge delarna hänger ihop med godset Egeløkke på Langeland. Grundtvig blir anställd som informator och förälskar sig lidelsefullt i godsägarfrun, Constance Stensen-Leth. Denna förälskelse var naturligtvis inte passande. Det handlade om en gift kvinna som dessutom var adlig – alltså fullständigt utanför den unge kandidatens räckvidd. Förälskelsen kastade ut Grundtvig i en allvarlig kris. Med utgångspunkt i F.W.J. Schellings författarskap och en omläsning av den nordiska mytologin kämpade han sig ut ur den omöjliga situationen. Denna koncentration på den nordiska mytologin resulterade i flera publikationer om mytologiska ämnen under de följande åren. Allt under det att denna kamp med förälskelsen rasade inom honom skötte han omsorgsfullt sin undervisning av den unge Karl Stensen-Leth, därom vittnar en unik efterlämnad (och nu utgiven) Leksjons- og karakterbog for Karl Stensen-Leth. Boken är som pedagogisk dagbok inte bara en unik källa till Grundtvig utan också till den tidens utbildningskultur som sådan.

Vistelsen på Egeløkke bjuder också på ett möte med sjöhjälten Peder Willemoes, vilket avsätter flera spår i Grundtvigs senare diktning.

Författarskapet, prästvigning och akademisk karriär

Författarverksamheten, som hade förorsakats av förälskelsen på Ege-løkke, hade nu överbevisat Grundtvig om att han skulle göra akademisk karriär – och alltså inte låta prästviga sig för att bli präst i statskyrkan. År 1808 flyttar han tillbaka till Köpenhamn, där han fått tjänstebostad i ett av universitetets kollegier, Valkendorfs Kollegium. Han hade också fått anställning som lärare i en gymnasieskola i Köpenhamn. Det var därför inte någon glädjande nyhet när fadern år 1810 skrev och bad att han skulle låta prästviga sig med syftet att bli faderns personlige kaplan i barndomsförsamlingen Udby. Men Grundtvig inställde sig i alla fall till den så kallade provpredikan, som han höll i Köpenhamn och för vilken han erhöll högsta betyg. Predikan hade rubriken Varför har Herrens Ord försvunnit ur hans hus? och angrep de teologiska strömningarna i huvudstaden. Grundtvig gav också ut sin predikan, dock utan att be om tryckningstillstånd från universitetet. Båda delarna resulterade i en tillrättavisning från konsistoriet. Ovanpå detta något turbulenta försök att uppfylla faderns önskan kom så ett nej från stiftets biskop. Detta nej grundade sig dock inte på händelseförloppet i Köpenhamn utan i det förhållandet att stiftet redan hade prästvigda som borde få ämbetet. Grundtvig tolkade hela händelseförloppet som en önskan från försynen att han skulle tjäna Gud genom vetenskapligt arbete. Under den följande tiden växte hos den unge mannen fram en föreställning om att han var kallad att reformera den danska statskyrkan. Med utgångspunkt i sin provpredikan ville han genom intellektuellt arbete kämpa mot den urvattnade danska kristendom, som han såg representerad i kyrkan och på universitetet.

Strax därefter råkade han emellertid in i en troskris, som förstärktes av en manodepressiv sjukdom som följde honom livet igenom. Man talar om Grundtvigs första anfall av mentalsjukdom år 1810. I Udby nekade fadern att anta en kaplan, som var rationalist (vilket de flesta teologerna var), och efter en förnyad ansökan från fadern att få Grundtvig som personlig kaplan beviljades detta år 1811. Grundtvig stannade i Udby i tio år. Under den tiden fick han tid både till en föredömlig prästgärning och till författarverksamhet, särskilt bör man nämna verket Kort Begreb af Verdens Krønike i Sammanhæng. Detta verk åstadkom en del debatt i akademien, bl.a. därför att Grundtvig med en strängt pietistisk utgångspunkt hade skapat en historieskrivning med skapelsen och Kristus som kardinalpunkter. Dessutom innehöll verket en del angrepp på några av samtidens stora namn.

År 1813 dör fadern, men som personlig kaplan kunde Grundtvig inte överta tjänsten som församlingspräst, varför han återvände till Köpenhamn. Han var nu, trots en omfattande litterär verksamhet, mycket isolerad både i kyrkan och i akademien. Han hade vid denna tidpunkt provocerat alltför många i skrift och tal. Han hoppades att hans situation skulle lösa sig i och med att han skulle få professuren i historia vid det nyupprättade universitetet i Kristiania (nuvarande Oslo) – som han naturligtvis inte fick, liksom han inte heller vid denna tid var framgångsrik med några andra av sina ansökningar om tjänster. Under julen 1815 predikade Grundtvig i Frederiksberg Kirke i Köpenhamn och nedlade därefter, från predikstolen, sin prästgärning. Hädanefter ville han uteslutande påverka samtiden genom litterär verksamhet, i det att han erkände att hans förkunnelse saknade anslutning och att han betraktades som en religiös fanatiker.

Mecenater, giftermål och mötet med Irenæus

Under perioden fram till 1817 utvecklade Grundtvig en omfattande litterär aktivitet, men han kunde inte försörja sig själv utan var beroende av stöd från sina vänner, bland dem greve Conrad Danneskiold-Samsøe. Från 1817 beviljades han ett fast årligt bidrag av kungen. Detta gjorde ekonomin stabil, och sedan kunde han år 1818 gifta sig med sin fästmö Lise Blicher. Paret hade vid den tidpunkten varit förlovat i sju år, men det kunde ju inte bli tal om äktenskap utan en fast inkomst. Detta äktenskap varade fram till år 1851, när Lise Blicher dog.

År 1821 fick så Grundtvig äntligen en prästtjänst utan att ha ansökt om den. Han blir församlingspräst i Præstø og Skibinge, långt från huvudstaden. Här fullbordade han några danska översättningar av Saxos Danmarks Krønike och Snorre Sturlusons fornnordiska kungakrönika. Så äntligen, år 1822, gick drömmen om en prästtjänst i huvudstaden i uppfyllelse. Grundtvig blev kaplan vid Vor Frelseres Kirke – glömt var nu att han hade nedlagt sin prästgärning.

Även under den här perioden var han isolerad i Köpenhamn, och även denna gång skulle det utmynna i att han lade ned prästgärningen. Men till att börja med gick författarskap, studier och prästerlig verksamhet hand i hand. Av avgörande betydelse är under denna period studiet av kyrkofadern Irenæus. I detta sammanhang gör Grundtvig sin så kallade makalösa upptäckt av trosbekännelsen. Med utgångspunkt i Irenæus’ skapelseteologi och särskilt trosregeln (regula fidei) kommer Grundtvig fram till att i sin teologi fokusera den levande Gudens tal till människan genom kyrkans historia. Inte genom bibeln utan genom den apostoliska trosbekännelsen (som Grundtvig felaktigt trodde var ”Ordet från Herrens egen mun”6 ), som framsäges vid dopet, och genom Guds tal genom instiftelseorden vid nattvarden. Den härav följande sakramentala församlingsteologin blir Grundtvigs viktigaste bidrag till protestantisk teologi. Dessutom blir den en förutsättning för att man över huvud taget kan tala om att Grundtvig har påverkat dansk katolicism. Vad Grundtvig själv menade sig ha uppnått var att han hade lösgjort kyrkan från den bibelkritiska universitetsteologin.

Dömd till livslång censur för ärekränkning

År 1825 fick Grundtvig tillfälle att lansera sin nya teologi, i det att en köpenhamnsk teologie professor, H.N. Clausen, utgav verket Catholicismens og Protestantismens Kirkeforfatning. Mycket kort tid därefter gav Grundtvig ut Kirkens Gienmæle (Kyrkans svar) – titeln talar för sig själv. Grundtvig angriper Clausens syn på kyrkan: ”ett samfund för främjande av allmän religiositet.”7 Gentemot detta invänder Grundtvig att kyrkan är ett samfund i det levande livet, grundat av apostlarna. Vidare framhäver han att den som vill tala om kyrkan måste tala med kyrkan. Avslutningsvis beskyller Grundtvig Clausen för att vara en villolärare och kräver hans avgång från den teologiska professuren. Mycket överraskande för Grundtvig reagerade Clausen inte med ett akademiskt genmäle utan genom att åtala honom för ärekränkning, ett mål som han vann. Grundtvig dömdes sålunda år 1826 till livslång censur. Strax därefter nedlade han åter sin prästgärning och ägnade sig helhjärtat åt författarskapet. Denna gång fick han dock en rad försäkringar om stöd för sin kamp mot universitetsteologin.

Under åren fram till 1837, när censuren upphävdes, drog Grundtvig sig tillbaka till studerkammaren. Redan 1827 hade han sänt ut Skribenten Nik. Fred. Sev. Gruntvigs literaire Testamente och under de närmaste tre åren följde en predikosamling i tre band. Men det som i förstone kunde tolkas som ett stopp i författandet var i själva verket ett litterärt skifte av fokus.

Människa först – och sedan kristen

Under åren 1829–1831 reste Grundtvig tre gånger till England med tanken att ge ut översättningar av engelska medeltida handskrifter. Han blev dock förbisprungen av engelska forskare. I stället kastade han sig över utmaningen från sin förläggare att revidera verket Nordens Mythologi från 1808. Detta arbete resulterade i en omfattande kulturteoretisk produktion, alltsammans under Grundtvigs nya tes: ”Människa först – och sedan kristen”. Tesen som trycktes i Nordens Mythologi 1832 har sedan, om något, blivit en lärosats i dansk nationalkristendom, även om den ofta blivit använd som ett mantra som är tömt på sitt ursprungliga innehåll. Grundtvig skapade själv, mot bakgrund av sina omfattande studier i mytologi och Irenæus’ skapelseteologi m.m. begreppet ”Den Mosaisk-Christelige Grund-Anskuelse” (”Den mosaiska-kristna grundåskådningen”)8 . Den åskådningen skiljer sig från tron på Kristus. De kristna kan dela denna åskådning med alla, ”som icke är bundna av en snävt biologisk-mekanisk människosyn, men som respekterar att anden hör med till det att vara människa.” Grundtvig anser vidare att denna åskådning är ”den enda äkta grunduppfattningen om människolivet.”9 Tesen ”Människa först – och sedan kristen” är starkt omdiskuterad och uttolkad med iver och nit. En nyare tolkning lyder: ”Redan som skapad, ännu utan kristen tro, har människan en gudomlig status. Om detta vittnar både den nordiska mytologin, världshistorien och det verkliga livet.”10

Förutom Nordens Mythologi utkom under den följande perioden flera av Grundtvigs huvudverk, t.ex. Haandbog i Verdens-Historien, som innehåller en uppgörelse med hans tidigare bibelkristna historiesyn. Från denna tid stammar också hans så kallade skolskrifter. I dem lanserar han idéerna om en skola för livet, som bygger mindre på böcker och mer på det talade ordet (modersmålet naturligtvis). Från 1840-talet grundades folkhögskolor och friskolor i Danmark som byggde just på dessa idéer. Grundtvig själv lät dock inte fånga in sig i folkhögskolerörelsen som han själv var pappa till. Han föredrog en nationell folkhögskola på Sorø Akademi på Själland.

Den store psalmdiktaren och föreläsaren

Sang-Verk til den Danske Kirke är det av Grundtvigs huvudarbeten från denna period som skulle få störst betydelse också för den danska katolicismen. Det första bandet kom ut 1837 och innehåller 400 psalmer (han skrev allt som allt c:a 1 500!). Grundtvig tryckte inte bara egna texter i boken utan också danska översättningar av hymner och psalmer från alla kristna huvudtraditioner.

Som redan nämnts upphävdes censuren mot Grundtvig år 1837, vilket han firade året därpå genom att, därtill uppmanad, hålla en historisk föreläsningsserie, de så kallade Mands-Minde-föredragen på det köpenhamnska universitetskollegiet Borchs Kollegium. Föreläsningarna gjorde stor succé med flera hundra åhörare. Grundtvig var nu tillbaka i offentligheten. Året därpå fick han åter en prästtjänst, denna gång vid Vartorv Hospitalskirke i Köpenhamn. Det var första gången sedan 1826 som han innehade ett ämbete, men denna gång stannade han i det till sin död. Tidigare hade dock myndigheterna tillåtit honom att fungera som oavlönad predikant vid aftonsånger vid den dåvarande Frederikskirke (nuvarande Christianskirke) i Köpenhamn. Detta hade man tillåtit därför att man från myndigheternas sida fruktade en kyrkosplittring.11 Han fick dock varken förrätta dop eller konfirmation, inte heller utdela nattvarden.12

Från och med tillträdet av tjänsten i Vartorv inleddes en sista och stabil fas i Grundtvigs liv. Han åtnjöt nu ett brett erkännande från både kungahuset och vanligt folk, kulminerande med att han vid prästjubileet år 1861 utnämndes till samma rang som Själlands biskop – folkyrkans primas. Stabiliteten avspeglas även i den litterära verksamheten, som nu följer de fastlagda spåren fram till hans död 1872. Grundtvig blir nu en ivrig föredragshållare och är med och stiftar Danske Samfund (1839), vars ändamål var folkupplysning.

År 1843 reste han ånyo till England, denna gång för att stifta bekantskap med den engelska Oxfordrörelsen, representerad av bl.a. John Henry Newman. Han kände sig dock inte tilltalad av Oxfordrörelsen. Omedelbart därefter inträffar Grundtvigs så kallade andra anfall av mentalsjukdom. Sjukdomsperioden följdes av ett intellektuellt angrepp, i det att den betydande danske filosofen Søren Kierkegaard under år 1846 ändrar inställning till Grundtvig och riktar en kraftig kritik mot hans teologi i Afsluttende uvidenskabeligt Efterskrift.

Politisk karriär

Grundtvig inledde nu en politisk karriär. Från 1848 till 1858 var han medlem av folketinget och deltog därmed i det folkstyre som han själv varit med om att skapa. År 1866 var han dessutom ledamot av landstinget. 1851 inbjöds han till Norge av Det norske studentersamfund, till stor glädje för honom själv. Samma år dog hans hustru Lise Blicher. Strax därpå gifte han om sig med Maria Toft, och de får ett kort men mycket lyckligt äktenskap. Hon dog redan år 1854. Hustruns död följdes av den stora menighetshistoriska dikten ”Christenhedens Syvstjerne” (”Kristenhetens sjustjärna). Inspirerad av de tre första kapitlen i Uppenbarelseboken ser Grundtvig i en vision på mer än 800 strofer den kristna menighetens väg genom historiens dialektik mellan folklighet och kristendom. De tillryggalagda stadierna i denna menighetshistoria är den hebreiska menigheten, de grekiska, romerska, engelska och tyska menigheterna. Grundtvig ser sig själv som medlem av den samtida nordiska menigheten, ”som gör den sanna folkligheten och kristendomen verkliga och därför utgör höjdpunkten i den historiska utvecklingen”.13

Folkhögskolebesök och sista predikan

År 1856 besökte Grundtvig Marielyst Højskole, den enda folkhögskola som han över huvud taget besökte. Han var, som nämnts tidigare, anhängare av en central dansk folkhögskola och besökte alltså inte de institutioner som hade inspirerats av honom. Detta förhindrade dock inte att människor stödde honom, därom vittnar de politiska poster som han fick. Dessutom såddes vid Grundtvigs 80-årsdag år 1863 fröet till de så kallade Vennemøder (vänmöten) i danskt kyrkoliv, stora församlingar som hyllar Grundtvig och varifrån grundtvigianismen spirar fram som en mäktig rörelse.

Grundtvig gifte sig en sista gång år 1858 med den tidigare comtessan Asta Reedtz, som ”blev ett självuppoffrande stöd för honom under hans sista år”.14 Det tredje och sista stora anfallet av den manodepressiva sjukdomen drabbade honom under påsken 1867. Därefter uttalade han: ”Nu har jag stridit min dödskamp, och döden må komma, när Gud vill det.”15

Döden kom den 1 september 1872, några timmar efter det att han hade lämnat predikstolen i Vartorv Kirke.

översättning: es

Artikelförfattaren har avlagt cand.mag-examen i kristendomshistoria vid Köpenhamns universitet och arbetar för närvarande med ett forskningsprojekt om danska konvertiter.

Noter

1. Flemming Lundgreen-Nielsen, Det handlende ord – N. F. S Grundtvigs digtning, litteraturkritik og poetik 1798-1819 (band 1), København, 1980, s. 11. Det uppges att Grundtvigs samlade verk skulle fylla mellan 120 och 150 band. Bent Dalsgaard Larsen, Dansk kristendom og katolsk tradition, København, Katolsk Forlag, 1988, s. 23.

2. K. E. Bugge, ”Grundtvig, Nikolai Fredrik (døbt Frideric) Severin”, Dansk Biografisk Leksikon (3 utg.), band 5, 1980, s. 327.

3. Frederik Rønning, ”Grundtvig, Nicolai Frederik Severin”, Salomonsens Konversationsleksikon (2 utg.), band X, 1920, s. 181.

4. K. E. Bugge, a.a., s. 319.

5. P. A. Rosenberg, ”Grundtvig, Nikolaj Frederik Severin”, Illustreret Konversationssleksikon, band 9, 1934, s. 401.

6. Bent Dalsgaard Larsen, a.a.,
s. 33.

7. K. E. Bugge, a.a., s. 322.

8. a.a., s. 324

9. ibid.

10. Christian Thodberg, ”Artikel fra Den Store Danske Nationalencyklopædi”, i: Hanne Sanders & Ole Vind (red.) Grundtvig – Nyckeln till det danska?, Göteborg, Makadam förlag, 2003, s. 287. För en katolsk diskussion av Grundtvigs människosyn se Bent Dalsgaard Larsen, a.a., s. 41 ff.

11. Christian Thodberg, a.a.,
s. 288.

12. Frederik Rønning, a.a.,
s. 185.

13. Bent Dalsgaard Larsen, a.a., s. 55–56. För en katolsk diskussion av dikten se på samma ställe. Den kommande sjunde menigheten ser Grundtvig i Indien. Christian Thodberg, a.a., s. 289.

14. K. E. Bugge, a.a., s. 326.

15. ibid.