I fablernas värld

Växter är på ytan mindre spännande än djur. Medan djuren rör på sig och uppvisar en rad intressanta beteenden står växterna stilla på samma fläck dag efter dag. Växterna kan beundras för sin skönhet, och i vissa fall ätas, men är i övrigt ganska tråkiga. Det är nog den gängse bilden av växter.

Men för en biolog är våra gröna vänner så mycket mer än stillasittande grönsaker. Växterna har en mycket lång evolutionär historia och har utvecklat en rad avancerade beteenden. Den föråldrade bilden att växterna skulle vara biologiskt lägre stående än djuren är helt enkelt felaktig. Jag är djupt avundsjuk på alla er som ännu inte har gjort någon djupdykning ner i växtvetenskapens underbara värld. Ni har många häpnadsväckande upptäckter kvar att göra. Ni kommer att höra Tranströmers ängel viska i grönskan: ”Skäms inte för att du är växt, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig.”

Växterna har ungefär samma grundläggande behov som djuren: de behöver energi, näring, vatten och en passande livsmiljö. I likhet med djuren behöver de dessutom föröka sig och försvara sig mot konkurrenter, sjukdomar och glupska fiender. Men eftersom växterna, till skillnad från djuren, inte kan förflytta sig har de behövt utveckla ännu mer förfinade metoder för att tillfredsställa sina behov. Framför allt har de utvecklat en rad sinnesförmågor för att skanna av sin omvärld och reagera på förändringar. Dessutom har de utvecklat häpnadsväckande egenskaper för att kommunicera med andra växter, samt med sina vänner och fiender i djurvärlden.

Växternas sinnesförmågor och kommunikationsförmågor utgör i dagsläget en blind fläck i svenskarnas allmänbildning. Dessbättre har ett par nya böcker och reportage öppnat en populärvetenskaplig ingång till fältet. Den som vill söka sig in bakom det första valvet i växternas oändliga värld kan till exempel läsa den italienske växtprofessorn Stefano Mancusos bok Intelligenta växter. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Alessandra Viola ger han en lättläst och rafflande introduktion till växternas hemliga liv.

Boken är indelad i fem delar och de två första delarna består av ett indignerat försvarstal där Mancuso ondgör sig över att växterna historiskt har behandlats som lägre stående än djuren. Denna indignerade inledning, som utgör en tredjedel av boken, kan läsaren med fördel hoppa över och i stället börja läsa vid del 3 där växternas sinnen beskrivs med stor inlevelse och entusiasm.

Mancuso delar in växternas sinnen i fem delar: syn, lukt, smak, känsel och hörsel. Denna klassificering kan man så klart ha synpunkter på. Även om växter kan uppfatta och reagera på både ljus och ljudvågor så har dessa sinnen evolverat helt oberoende av motsvarande sinnen i djurriket. Att använda djurterminologi (t.ex. ”syn”, ”hörsel”) om dessa växtsinnen är därför en tveksam form av effektsökeri. Växterna blir därigenom mer mänskliga och läsaren lockas in i fablernas värld, där växter talar och uppför sig som människor.

Bokens mest spännande del handlar om hur växter kommunicerar med andra växter och djur. Ett intressant exempel är att växter som angrips av fiender (t.ex. bladlöss) kan skicka ut SOS-signaler som dels uppfattas av växternas ”livvakter” (t.ex. nyckelpigor) som då rycker ut och dödar fienderna, dels även uppfattas av andra växter i området som i sin tur höjer sin beredskap inför en eventuell fientlig attack. Dessa, och liknande intriger i växternas värld, kommer garanterat att vidga läsarens vyer.

Mancusos återkommande käpphäst är att växterna bör betraktas som intelligenta, precis som djuren. Och de läsare som accepterar Mancusos klassificering av växternas sinnen (”syn”, ”lukt”, etc.) kommer nog även att förledas till att acceptera hans beskrivning av växterna som intelligenta. Ordet ”intelligens” kan som bekant definieras på olika sätt och för Mancuso räcker det att en organism kan lösa problem för att den ska klassificeras som intelligent. För egen del anser jag att ordet ”intelligens” i detta fall är missvisande, eftersom växter saknar tillgång till ett centralt nervsystem och abstrakt tänkande. Men i vår tid av artificiell intelligens, där även en uppkopplad hushållsmaskin kan lösa problem, så borde kanske växterna – i någon mening – betraktas som intelligenta.

Författarnas ordval leder oss som sagt in i fablernas värld, där växter talar och uppför sig som människor. Orden är inte betydelselösa, om växter är intelligenta så kan man även argumentera för att de har rättigheter som behöver skyddas. Om 1900-talet blev det århundrade då djuretik och djurvälfärd togs på allvar så kanske 2000-talet blir växternas århundrade?

Oavsett om man vill bli växträttsaktivist eller inte, så skulle de flesta människors vyer vidgas ordentligt av en djupdykning i växternas hemliga värld. Om ni gör den djupdykningen tillsammans med Mancuso så kan jag garantera en lärorik, underhållande och stundtals väldigt skruvad resa som ni inte kommer att ångra.

Johan A. Stenberg är docent i biologi vid Institutionen för växtskyddsbiologi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.