Undersökning av översättning

Det var endast en tidsfråga innan den första avhandlingen om Bibel 2000 skulle komma, och nu har den kommit. Den framlades inom ämnet Gamla testamentets exegetik vid teologiska fakulteten i Uppsala. Nya testamentet berörs alltså endast indirekt i denna bok, tonvikten ligger på en analys av hur översättningen av ett antal valda GT-texter har vuxit fram. Författaren kallar sin metod en processorienterad översättningssociologi, och han lägger en solid teoretisk grundval för sin metod.

Först ges en utförlig historik över svenska bibelöversättningar, från medeltiden och framåt. Det är en givande läsning, men det kommer kanske inte så mycket nytt fram. Redan i SOU 1968:65 Nyöversättning av Nya testamentet. Behov och principer gavs en redogörelse för detta, något som kom att mynna ut i NT 81. Det finns anledning att komma ihåg, att Bibel 2000 avslutar en femhundraårig epok inom svensk översättningshistoria: aldrig mer kommer en bibelöversättning att finansieras med statliga medel.

En huvuddel handlar om Bibelkommissionens GT-enhet och dess arbete, belyst på en makronivå. Att det ursprungliga uppdraget att nyöversätta Nya testamentet kom att kompletteras med ett uppdrag att nyöversätta också Gamla testamentet var följden av en annan statlig utredning, SOU 1974:33, Att översätta Gamla testamentet. Pleijel har arbetat med Bibelkommissionens mycket omfångsrika arkiv på Uppsala landsarkiv (346 kapslar!), och det är genomgående fråga om texter som utgör källorna.

Redan detta arbete är en imponerande prestation. Inte ens för dem som var anställda i Bibelkommissionen på den tiden – jag var det under åtta år – var det så lätt att hänga med i alla de versioner som en bibeltext genomgick under sin karriär fram till att vara slutgiltigt godkänd. Att dessutom sätta sig in i detta arbete efter decennier och utan att själv ha haft del i det, det är beundransvärt.

Likaså är det värdefullt att se vilka principer som enheten har arbetat efter. Direktiven stadgade att översättningen skulle ske till ”idiomatisk, begriplig, naturlig, nutida svenska” och alltså inte till en särskild bibelstil. Ett speciellt problem när det gällde översättningen av gammaltestamentliga texter var, att grundtexten till följd av sin höga ålder på många ställen är skadad och behöver rekonstrueras genom ett textkritiskt arbete, något som gäller alla antika texter. Här kom det inte sällan till konflikter mellan enhetens grundspråksexperter, hebraisterna, medan man i stort sett hade en konsensus kring målspråket, alltså den svenska stilen.

Det är fascinerande att följa de olika texternas förändringar från de första utkasten av hebraisten och svenskstilisten (ofta en författare, nordist eller litteraturvetare) till den slutliga versionen, ett arbete som kunde ta flera år. I ett fall – psalm 51 – gick texten faktiskt genom översättningsenhetens hela historia eller 25 år! Ibland är det svårt att se logiken i de olika förändringarna: en ursprunglig översättning ändras till en annan för att i nästa omgång vara tillbaka till den ursprungliga formen.

Richard Pleijel har ett särskilt intresse av att undersöka hur vissa centrala antropologiska termer i hebreiskan har översatts. Det rör sig om ord som betyder ”själ”, ”hjärta”, ”kött (kropp)”, ”ande” och några andra. Här försökte Bibel 1917 i görligaste mån ge en konkordant översättning, så att varje hebreiskt ord återgavs med ett och samma svenska, men den principen är helt övergiven här – och med rätta. Författarens analys av hur dessa ord har översatts ger en utmärkt infallsvinkel i hur hela processen har framskridit.

Författaren förhåller sig helt neutral till sitt forskningsobjekt och ger aldrig någon värdering av en översättning. På ett intressant sätt kan han visa hur vissa ideal som ganska starkt präglade Bibelkommissionen i början av dess verksamhet, med åren kom att försvagas. Detta gäller inte minst Eugene Nidas berömda princip om ”dynamisk ekvivalens”, något som Todays English Version är ett sällsynt klart uttryck för. En sådan fri och parafraserande översättning ville man inte lämna ifrån sig.

Vilka texter är det då som analyseras i denna avhandling? Det rör sig om sju texter, av vilka fem är psalmer, en från 1 Samuelsboken och en från Predikaren. Tre olika genrer är alltså representerade, med en slagsida åt de poetiska texterna. Däremot finns inte en enda profettext med i urvalet, vilket är märkligt, inte minst med tanke på att de av författaren uppmärksammade antropologiska begreppen är väl företrädda i profeternas budskap. De profetiska böckerna står ju också för en inte obetydlig del av Bibelns innehåll.

Men vi får inte bara läsa om arbetet inom kommissionen. Till det mest värdefulla med denna bok hör att det ges en utförlig presentation av de synpunkter som lämnades in till kommissionen av de utsedda referenterna eller remisspersonerna. De var ofta positiva från representanter för skola och massmedia, mera kritiska från judiskt håll och från vissa företrädare för kyrkor och samfund.

De verksamma översättarna inom Bibelkommissionen presenteras. Det skall dock observeras att några regelrätta intervjuer med dem som ännu är i livet inte har skett. Återigen: detta är en helt textbaserad avhandling. Detta perspektiv kan beklagas, men med tiden kommer mera material i form av memoarer, dagböcker och brev fram, som kanske nyanserar bilden. Dock endast obetydligt, ty i det stora hela tror jag att Pleijels bild kommer att stå sig och vara en nödvändig utgångspunkt för allt fortsatt arbete med Bibel 2000.

För att läsa denna avhandling med full behållning krävs det vissa kunskaper i hebreiska. Men i allt väsentligt kan den läsas av envar som är intresserad av översättningsteori och översättningar i historia och nutid. Omfånget kan avskräcka, men stilen är ledig och lättläst, den är idiomatisk, begriplig och naturlig. Det är ett högt betyg.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.