Landet som icke blev

”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.” Denna välkända och ofta citerade inledande mening till Leo Tolstojs roman Anna Karenina karakteriserar väl Alex Schulmans senaste bok Bränn alla mina brev. Schulman och/eller förlaget kallar den roman, men det är en genrebenämning som inte träffar rätt. Boken är en berättelse, en släktberättelse på många plan. Den utgår från familjekorrespondens och egna och andra nu levande eller döda personers minnen och berättelser. Som kärna har den en dagbok från en av de två huvudpersonerna. Jag har svårt att förstå varför boken kallas roman, när den i själva verket är en personlig familjebiografi med vissa fiktiva inslag i gestaltningen.

Mediemannen och författaren Alex Schulman har i tre böcker borrat sig ner i och sökt förstå sig själv och sin familj – tidigare med fadern, hustrun och modern i fokus. Nu är det tid för mormor och morfar, Karin von Euler-Chelpin och Sven Stolpe, och därmed dras en tredje person in i ett mycket ödesdigert triangeldrama, den kände författaren, litteraturvetaren, publicisten och kulturpersonligheten Olof Lagercrantz. Det drama som ägde rum på Sigtunastiftelsen några försommarveckor 1932 kom att få återverkningar i resten av de inblandade personernas liv, enligt Schulmans berättelse. Det är en skakande kärlekshistoria med djupt tragiska efterverkningar, som beskrivs ur ett vuxet barnbarns perspektiv.

Handlingen i Schulmans bok utspelar sig omväxlande på flera plan: i hans egen kärnfamilj, i hans barndom, i hans morfars, mormors och hennes älskares livshistoria, i hans eget sökande efter och skrivande om vad som hände de där ödesdigra dagarna på Sigtunastiftelsen.

Berättelsen börjar i Schulmans eget liv. Han vill försöka förstå sitt temperament och hur han påverkar sin familj genom sin hetsighet. ”Jag bär på en vrede och måste göra något åt det”, skriver han inledningsvis. Han börjar gå i terapi och får i uppgift att rita upp en släktkarta, på sin fars och sin mors sida. Han identifierar en rad konflikter på morssidan. ”Familjekartan påminner om en skattkarta som leder till en stor hemlighet, men det finns inget X utsatt.” Men så småningom står det klart för honom: konfliktlinjerna löper alla till Sven Stolpe, en morfar som han uppskattat med skräckblandad förtjusning. Schulman bestämmer sig nu för att dyka en generation djupare ner i sin familjs historia.

I skildringen av upplevelserna av morföräldrarna i barndomen spelar ett vinterlovsbesök hos dem en central roll. När Alex är tolv år reser han ensam till sina morföräldrar i Filipstad för att hälsa på. Han samlar på frimärken och får alltid botanisera i sin mormors alla brev för att klippa ut exotiska märken. Denna gång råkar han hitta en liten samling med svenska brev från 1930-talet med frimärken som han inte har i sin samling. Sven Stolpe får syn på dem och undrar vad det är för brev. Alex får nu uppleva ett storgräl mellan sina morföräldrar, som han inte förstår. När han dagen därpå ska resa hem och följs till bussen av mormor Karin, lägger hon brevsamlingen i ett stort kuvert på brevlådan. Det var breven från Olof Lagercrantz till Karin, som hon nu sände tillbaka. Några decennier senare ska dottersonen Alex Schulman förstå vad han varit med om och få ta del av korrespondensen.

Alex Schulman börjar systematiskt läsa allt vad morfar Sven har skrivit och börjar med memoarböckerna. Den andra delen Stormens år inleds med en beskrivning av det Stolpe kallar för en katastrof, ”som kom att bli avgörande för mitt liv”, ”ett slag som knäckte mig”, skriver Stolpe. Han beskriver inte vad det är för katastrof, men han talar i allmänna ordalag om ett svek som inträffade 1932 och om allt vad denna katastrof inte var. Schulman läser sin morfars romaner och menar sig se en linje: de handlar alla om män som bedras av sina svekfulla hustrur. Och han frågar sig: Är det mormor han skriver om?

Schulman börjar läsa i Stolpes stora korrespondensarkiv. I breven till Karin dyker då och då en demon betecknad OL upp. Han åker till Sigtunastiftelsen och finner i gästboken att det nygifta paret Stolpe och Olof Lagercrantz bor där i juni 1932. Schulman börjar nu vidga sitt synfält och läser vad andra skrivit om Stolpe, börjar intervjua sin släkt, tar kontakt med familjen Lagercrantz och så sker det avgörande: Han får sig till handa breven mellan Karin och Olof och en kopia av Olofs dagbok från 1932 ur Olof Lagercrantz arkiv. Allt faller på plats: ”Några dagar under den heta försommaren 1932 uppstår en förbjuden kärlek. Insatserna är höga, passionen är på liv och död. Den inleds med ett försiktigt samtal en sen kväll på Sigtunastiftelsen och slutar med ett mordförsök två veckor senare.”

Den vackra berättelsen om Karin och Olof är Alex Schulmans huvudstråk. Den ska inte återges här; den ska läsas i hans finstämda gestaltning som såvitt man förstår nära följer breven och dagboken. Det är en mycket, mycket fin kärleksskildring, som nog ligger nära den historiska sanning som författaren ständigt är på jakt efter.

Den avbrutna men ständigt förblivande kärleksrelationen mellan Karin och Olof verkar med Schulmans karakteristik ha varit ett trauma, som man dolt i Stolpefamiljen men som man öppet talat om i Lagercrantzfamiljen: ”Hos oss en sorg som ingen låtsades om – hos dem ett öppet sår”, skriver han. Hjälten i Schulmans berättelse är otvivelaktigt Karin. Hon som förminskas och förkvävs av sin make stannar ändå kvar i äktenskapet och gör det bästa av något som kanske var fel från början.

Schulman låter med en hänvisning till Edith Södergrans diktning sin mormor Karin säga ”De här breven är landet som icke är […] landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld”. Först drygt 60 år senare besvarar Karin Olofs sista brev till henne, som han skrev 1933. Det är djupt gripande när hon skriver: ”Jag försöker tro att din förståelse för dem [Agnes von Krusenstjerna och Stig Dagerman] också räcker för den andra inom mig som jag föraktar men inte blir kvitt.”

Vi som levt med Sven Stolpes och Olof Lagercrantz författarskap – och bilden av personerna bakom författarskapen – i vårt intellektuella bagage, vi får genom Alex Schulmans bok på ont och gott en förändrad bild av dessa kulturmän och en kärleksfull och sorglig skildring av den varma, ödmjuka och skarpsinniga kulturkvinnan Karin Stolpe. Den som vill veta något mer om Karin Stolpes kulturinsatser kan med fördel läsa Alva Dahls korta artikel på nätet i Svenskt översättarlexikon.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.