Tro och trots vid världens slut

Det är fredagskväll i Göteborg den sista helgen i september. Jag sitter i ett soffhörn och läser ikapp med min bästa vän efter en dag i bokmässans vimmel. Vi håller i varsitt exemplar av Mats Strandbergs nya ungdomsbok och vi vet båda två att vi inte kommer att titta upp förrän jorden har gått under. Det vill säga om drygt 500 sidor.

Ja, därför att det här är en bok där man vet från början hur det kommer att sluta. Jorden kommer att träffas av en komet. Alla vet att det kommer hända och på minuten när det kommer att ske, men det finns ingenting annat att göra än att vänta och räkna ner. Jag läser vidare medan mörkret och duggregnet tätnar över staden. Vad skulle jag göra den här helgen om jag visste att allt skulle försvinna om ett par veckor?

Mats Strandberg slog igenom som ungdomsboksförfattare för några år sedan, med Engelsforstrilogin som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Då skulle en grupp unga häxor rädda världen från ett demonövertagande. I Slutet finns det inga magiska inslag och även om de hade funnits hade det inte hjälpt. I stället koncentrerar sig Strandberg på vad som händer i väntan på undergången. Läsaren lär känna Simon, som är 17 år när alla normer luckras upp – vad spelar någonting för roll när alla ska dö? Ingen går till skolan. De flesta slutar gå till jobbet, men några frivilliga håller de viktigaste samhällsfunktionerna igång. Tonåringar som egentligen fortfarande övningskör möts bara av lama protester när de tar föräldrarnas bilnycklar och den högpresterande idrottstjejen festar plötsligt hårdast av dem alla. Samhället vittrar sönder mer och mer, samtidigt som hon med cancer avbryter behandlingen och därför mår bättre än på länge, åtminstone på ytan.

Slutet är en bok om den totala maktlösheten inför vår egen dödlighet. Människorna, ja, hela världen, framstår som en så obetydlig del av världsrymden, när allt nu ska försvinna och ingen kommer att finnas kvar för att sörja. I den maktlösheten finns inga ord kvar när föräldrar vill sitta ner och prata om hur det känns. Simon försvinner ut i det laglösa landet igen för att hitta en uppgift som gör de sista veckorna av livet värda att leva.

Vem vill du vara med när himlen blir vit? Det suggestiva, nästan klyschiga språket i bokens reklamvideo (ja, böcker har trailers nu – jag har fortfarande inte vant mig) framstår knappt ens som överdrivet när jag kastat mig in i boken. Allt ska ju faktiskt ta slut. Tonåringarna tvingas välja mellan föräldrarna och kompisarna och unga vuxna mellan sina ursprungsfamiljer och sina partners. Och hur är det ens möjligt att relatera till det ofödda barnet i magen, som aldrig kommer att födas?

Simons mamma är präst i Svenska kyrkan. Hon ska leda en mässa under de sista timmarna innan kometen kommer. Dessa sista veckor är Svenska kyrkans lokaler mer välfyllda än vanligt och det är mycket att göra. Människor längtar efter bekräftelse på att någon ska veta att de har funnits. Att någon ska minnas dem. Att någon ska ta emot dem efter att slutet har kommit.

Samtidigt har många sökt sig till den sektliknande Sannkyrkan. Den annalkande undergången visade sig vara ett utmärkt tillfälle för en desillusionerad svenskkyrklig präst att skapa något nytt, något annat än Svenska kyrkans ”liberala PK-flummande” och Sannkyrkan växer explosionsartat genom att utlova räddning till den som omvänder sig. Dess företrädare beskrivs som självtillräckliga, auktoritära och fanatiska. Deras barn får inte träffa kompisar som inte tillhör Sannkyrkan och inget ifrågasättande accepteras.

I Engelsforstrilogin finns det också en prästförälder. Men när hennes son dör ger hon upp och blir ledare för en förening för positivt tänkande, som man som läsare mycket snart förstår är farlig, ja kanske till och med allierad med de demoner som kämpar för att ta över världen. Föreningen Positiva Engelsfors, PE kallad, står för samma sorts enkla svar på svåra frågor som Sannkyrkan, om än från ett sekulärt håll. I Slutet finns det inga demoner, men mönstret är tydligt. Strandberg har inget till övers för fundamentalism eller framgångsteologi, vare sig den kommer från kyrkor eller från annat håll. Däremot lyser övertygelsen om behovet av mening och sammanhang igenom på varje sida och Strandberg seglar snart, föga förvånande, upp som Svenska kyrkans nya favoritungdomsboksförfattare.

I samband med att Slutet förhandssläpptes på bokmässan 2018 intervjuades Strandberg på Svenska kyrkans scen, Se människan. Det halvtimmeslånga samtalet handlar framför allt om två saker: Människors sökande efter mening och Strandbergs egen relation till kyrkan. Detta visar sig snart vara ett återkommande mönster när Slutet diskuteras i kyrkliga sammanhang, inte minst eftersom Strandberg själv tenderar att välja den vinkeln när han svarar på frågor.

Bara ett par veckor efter boksläppet publicerade Kyrkans Tidning en stor intervju med Strandberg, där boken framför allt sätts in i ett sammanhang av litteratur, film och tv-serier som alla handlar om undergången. Boken förmedlar en bild av en kyrka som inte erbjuder några säkra svar, men däremot tröst. Det är en självbild många i Svenska kyrkan kan nicka instämmande åt, och artikeln i Kyrkans Tidning saknar all typ av kritiskt ifrågasättande. Slutet framställs som en bok som handlar om att hitta mening i hopplösheten, snarare än om tron på en frälsare som ger hopp. Även Dagen publicerade en intervju med Strandberg i samband med boksläppet och också här hamnar fokus på det som ibland lite svepande kallas för meningsskapande och på Strandbergs egna erfarenheter av Svenska kyrkan. Att Slutet är en av få bästsäljande böcker där författaren strösslar ganska frikostigt med bibelcitat, där tonårssonen hjälper sin trötta mamma att skriva en predikan och där huvudkaraktärerna både tänker på och talar om Gud nämns mest i förbigående i artiklarna.

Dagen efter sträckläsningen åt jag lunch med en gammal kompis från kyrkan och berättade om Slutet. Han skrattade och sade att Svenska kyrkan i all ära, men han var väl ändå inte säker på att han ville tillbringa de sista timmarna innan jorden går under där. Jag skrattade också, men vi båda visste att jo, vi ville nog just det. Vi är formade av samma ungdomsverksamhet som den där en annan vän till mig ger Slutet i julklapp till församlingens unga konfirmandledare. Om jorden går under är det till kyrkan vi kommer att gå.

Strandberg har gjort något mycket ovanligt bland svenska barn- och ungdomsboksförfattare. Han har skrivit en bok där kyrkan är en naturlig del av karaktärernas vardag. Inte en bok som handlar om kyrkan, ungdomars tro eller om en farlig sekt (även om alla tre sakerna finns med), utan en bok där kyrkan finns med i bakgrunden. Där prästen har samtal med tonåringen som mår dåligt, där människor möts på parkeringsplatsen, där någons mamma är jobbklädd när hon har hästsvans, jeans och prästskjorta.

Mässan som firas den sista kvällen innan undergången är också en begravning. När människorna går ut ur kyrkan är det för att dö. Psalmerna är begravningspsalmer. Bibeltexterna är begravningstexter. Alla vaktmästare, musiker och präster känner igen dem som det. Och jag förstår plötsligt begravningarnas ljusa sida på ett nytt sätt. Festen skrattar döden i ansiktet. Människorna vägrar sluta hoppas. När inget längre spelar någon roll och pengar inte är något värda fortsätter vårdpersonal, präster och många andra att gå till jobbet. Och när slutet kommer samlas de i kyrkan.

Det är djärvt av Strandberg att låta sin nya bok kulminera i en gudstjänst. Men samtidigt var det kanske det enda han kunde göra. Hur skriver man om jordens undergång utan ha något att förhålla den till? Det som är anmärkningsvärt är att de kyrkliga diskussionerna om Slutet lyckas kringgå mässan helt. Eftersom Strandberg beskriver kyrkan som den är i verkligheten är det inte heller osannolikt att det är just i kyrkan allt tar slut. När kometen kommer och haven förångas, när slutet är här, då finns det bara en sak att göra: ha en trotsig fest framför ögonen på döden.

Karin Rubenson är doktorand i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.