I landsflykt från Danmark – två historiska romaner

Länge har det hetat att vi har gjort oss historielösa, och det må vara sant inom skolundervisningen, men bland de läsare som själva väljer sina böcker är intresset för levandegjorda händelser och gestalter ur det förflutna påfallande stort. Vid sidan av den rena biografin står fortfarande, alltsedan Walter Scotts dagar, den historiska romanen – även om den liksom andra genrer som publiken älskar har betraktats med stor skepsis av litterära teoretiker. Lika litet som annan berättarkonst är den heller entydigt fastslagen.

Den kan vara enkelt underhållande eller reflekterande och ifrågasättande, den kan belysa aktuella problem med en klarhet vunnen genom avståndet i tiden, och experimenterande författare kan finna dess former särskilt lockande, som på vårt språk Eyvind Johnson. Den kan satsa på traditionell spänning eller dito romantik eller istället göra själva språket, med stilen och kompositionen, till ett intellektuellt och känslomässigt äventyr för den förberedde läsaren.

Att dra upp gränserna för den historiska romanen i motsats till andra romaner är inte alltid lätt. Flauberts stora utsvävning i romantik, Salammbo, är utan tvivel historisk, men hur långt före berättarens egen tid måste handlingen utspelas? Räcker det med att Tolstojs Krig och fred, avslutad 1869, skildrar Napoleon-tiden?

Och om den skall vara ett motstycke till respektabel fastän populär historieskrivning, var skall den då skilja sig från en ren biografi? Varför överhuvudtaget hitta på figurer eller brodera ut kring verkliga gestalter, när den historiska biografin har visat sig rymma nästan gränslösa möjligheter att framställa mänskliga lidelser och karaktärer? Fantasin kan nog ljuga bra, men verkligheten, sannfärdigt skildrad, slår den ibland med många hästlängder. Den kräver dock tidsödande forskningar i ofta svårtillgängliga arkiv och, viktigare, en roman ger plats för författarens personliga erfarenheter av livet.

Måste tonvikten ligga vid de stora historiska linjerna, som i den romantiserade biografin över välkända personligheter, eller räcker det med att skildra det vardagliga sociala livet? Vart hör en sådan roman som Middlemarch av George Eliot, av många idag ansedd som den viktorianska epokens allra mest betydande roman? Den utspelar sig under 1820-talet men skrevs ett halvt sekel senare (den trycktes i flera delar 1871-72). Den skildrar den långsamma omvandlingen av en viss typ av samhälle till en annan, med tyngdpunkten lagd på personliga relationer och misslyckade försök att förnya allmänna tänkesätt.

Hur ser en typisk historisk roman ut? Liksom bofinken kan det vara lite hur som helst, från De tre musketörerna till Strändernas svall. Dess egentliga ämne kan också vara något av en mentalitetshistoria, som i det läckra lärdomssnobberiet i Ecos Rosens namn eller, mer än hundra år tidigare, återgivandet av det tidiga 1700-talets litterära stil i Thackerays Henry Esmond men ett krav är en påtaglig tids- och lokalfärg. Detta förutsätter en viss bildning hos författaren och i vart fall vissa förkunskaper hos läsaren. Redan därigenom pekar den mot en av de sanningar som dagens samhällsdebatt har så svårt att inse: människor är olika i fråga om både levnadsvillkor och värderingar.

Måste då denna tidsfärg vara korrekt? För Shakespeares skådespel behövdes det inte. Hans tid – och rum – är människans obegränsade möjligheter, mest till det olycksbringande. Moderna romaner med motiv från bibliska berättelser omtolkar gärna de gamla historierna totalt, till förtret för kristet skolade läsare.

Inom den populärlitteratur vars alster hör till de mest utbredda men sällan finner vägen till ett omnämnande på kultursidorna har berättelser från fjärran tider, gärna med några paranormala inslag, en tryggad plats och kan byggas ut till serier i många dussin volymer, t.ex. hos Margit Sandemo. Om man vill jämföra två helt olikartade historiska romaner på samma språk och med motiv från ungefär samma tid kan man se på dansk litteratur från de senaste åren med romaner från Kristian Tyranns tid av var sin H. Stangerup, Helle och Henrik (som för övrigt är syskon). De representerar på ett tänkvärt sätt radikalt olika riktningar inom den historiska romanen, medan ämnet har – eller borde åtminstone ha – ett särskilt intresse för nordbor.

Helle Stangerup

Helle Stangerup erbjuder ett traditionellt exempel på den romantiserade biografin över en historisk personlighet. Den heter kort och gott Christine och har sedan den kom på danska 1985 lyckats med konststycket att bli översatt till svenska (1987) och utgiven i pocket; bokmarknaden är ju annars svårintaglig för icke-engelsk litteratur. Denna Christine var den yngre dottern till den danske kung som svenskarna kallar Kristian Tyrann men som i danska sammanhang är Kristian II, och mest känd för eftervärlden är hon som modellen för ett av de vackraste porträtten av Hans Holbein, målat för hans herres, Henrik VIII:s, räkning. Christine var en tilltänkt brud som tackade nej. Hennes liv blev långt och hennes ambitioner kom alltmer att ligga på det storpolitiska planet men stäcktes snöpligen till slut.

Helle Stangerup ger en övertygande bild av denna Christine och av de större och smärre gestalterna runtom henne, från kejsaren och franske kungen ner till dvärgar och kringvandrande studenter, med diskussioner om tidens problem sådana som reformationens ställning, spelet kring politiskt betingade äktenskap eller Montaignes synpunkt på lärdom kontra kunskap i uppfostran. Efter läsningen känner läsaren sig förtrogen med en komplicerad period i Europas historia under 1500-talet. Några större stilistiska finesser eller kompositionsmässiga raffinemang ägnar sig denna Stangerup inte åt.

Henrik Stangerup

Desto mer av den varan erbjuder en annan Stangerup, nämligen Henrik, i sin roman om en bror till Kristian Il, betitlad Broder Jacob, 1991 (jämför recensionen i Signum 1991:6). Även denna bok har utkommit i svensk översättning av Urban Andersson på Atlantis förlag, 1992. Först genom nutida arkivstudier har man funnit att en dansk franciskan, som blev missionär i Mexico, torde vara identisk med en kungason, som inte förekommer i de nordiska källorna, förmodligen därför att det låg i Kristian 11:s intresse att uppträda som den ende sonen, när han tävlade om den svenska kungakronan.

Det är ett brokigt liv som Stangerup skildrar med en mängd lärda allusioner. De första sidorna utgår från ett altarskåp av Claus Berg och ett viktigt inslag i texten är Thomas Mores Utopia och tanken att detta lyckoland stod att finna hos indianerna i Mellanamerika.

Dessutom är stilen experimentell, med omkastningar mellan första och tredje person och med djärva kast och förkortningar i tidsperspektivet. Sättet att skildra en tid genom hänvisningar till intellektuella eller konstnärliga verk och tankegångar påminner om Eco, medan kompositionen anknyter till den fantastiska romanen i spanskamerikansk litteratur, den så kallade magiska realismen, med senare avläggare till exempel hos Salman Rushdie. Det är en stil som gläder kritiker och sådana läsare som vill känna att de anstränger sig för att följa med i textens labyrinter. När den tillämpas på ett strikt historiskt material har den dock sina avigsidor.

Stil och trovärdighet

Trovärdigheten går förlorad. Trots att Stangerup i ett efterord redogör för romanens tillkomst och den rika historiska litteratur han bygger på är huvudpersonen och kasten mellan de olika händelserna alldeles för otroliga för att övertyga. Den fantastiska stilen gör att innehållet automatiskt uppfattas som en skröna, inte som en faktisk verklighet. Det är synd eftersom romanen inrymmer många fakta om en tid som bubblade över av nya idéer och förhoppningar. Broder Jacob själv är en märklig och högst beundransvärd man, som efter ett långt och omväxlande liv i Europa hade kraft och inlevelseförmåga nog för att sätta sig in i den indianska kulturen hos taraskerna och försvara dem och deras mänskliga och andliga rättigheter.

Men stilen gör att romanen inte fungerar som en sannfärdig skildring av en verklig människa. Dessutom avskräcker kompositionen med sina krav på kunskaper om tidens historia de läsare som utan särskilda förkunskaper önskar få något begrepp om en komplicerad period; den som däremot känner närmare till förhållandena återfinner visserligen mycket som är viktigt men torde sakna ännu mycket mer. Bilden av indianerna är sympatisk, men missionens inre problem i mötet mellan kristendom och indiansk tro – mycket längre norrut och långt senare – är på ett helt annat sätt övertygande i en sådan roman som Brian Moores Black Robe (1985).

Är det då en giltig kritik mot en roman att den inte är en lättillgänglig redogörelse för ett avsnitt ur historien? Normalt sett naturligtvis inte. En historisk roman har självfallet rätt att vara hopljugen från början till slut. En komplicerad komposition kan förvisso förhöja det konstnärliga intrycket, men de stilmedel som författaren väljer är avgörande för hur övertygande ett verk blir som autentisk biografi. Broder Jacob verkar mer påhittad än de tre musketörerna. Det visar också vilken betydelse stilen – i vidaste bemärkelse – har för läsarens intryck av sanning.

Skriv sakligt som Daniel Defoe, och läsaren är villig att tro att det rör sig om faktiska krönikor om en skeppsbruten sjöman eller om den stora pesten i London eller en lösaktig kvinna – Moll Flanders – tvungen att klara sig själv i det hårda livet.

Tag en verklig person, ett liv som går från dansk renässans till franciskansk mission i Mexico, gestalta det med hänsyftningar till religiösa konflikter, utopiska spekulationer, lärda diskussioner och litterära attityder, och uttryck allt detta med stilmedel som hör hemma i den moderat experimenterande moderna prosan – och läsaren är säker på att det är lögn från början till slut, skickligt ljuget.

Helle Stangerups fyrkantiga framställning verkar lika trovärdig som en traditionell historisk studie. Henrik Stangerups språkliga och motiviska äventyr verkar som en skröna i stor skala, inte som en krönika.

För den som uppskattar själva skrivandet som en skön konst och är beredd att låta läsandet bli ett motstycke är Henrik Stangerups bild av Kristian 11:s tid högeligen lockande. Den som vill få en överskådlig och lättfattlig föreställning om perioden lär få ut mer av Helle Stangerup, trots hennes rent litterära begränsningar.

Reformationen

De hävdvunna hjältarna i den skandinaviska självuppfattningen samlar här inga pluspoäng, varken danskarnas Kristian – bror respektive far till huvudpersonen – eller svenskarnas Gustav Vasa. Båda skildras de som invecklade i ett politiskt spel, där det avgörande är om man lyckas, inte några personligt sympatiska egenskaper. Inte heller för reformationen har författarna mycket till övers. De är inte ute efter att lufta sina personliga värderingar – vilka dessa än kan vara- utan vill ge en föreställning om hur deras romangestalter kan ha uppfattat dessa frågor. Både dottern och den eventuelle brodern till kung Kristian II är katoliker, reflekterande, icke-fanatiska och med större känsla för traditionen än för den påvliga politiska makten.

Ett fint drag i skildringen av Kristian II:s båda döttrar som små – men redan landsflyktiga – är deras val av älsklingshelgon: den uppsluppna Dorothea föredrar sin namne, medan Christine, den intelligenta, uppskattar Birgitta för hennes klokhet och inflytande.

Ett omdöme om reformationen i Henrik VIII:s England fälls av Nederländernas regentinna – som själv har en viss sympati för reformatoriska tankegångar -: hon noterar att den bara består i att man kan byta ut sina hustrur efter behag, plundra kyrkor och kloster och äta kött på fredagarna … Hängiven grubblare är den danske bryggarsonen Anders, som läser skrifterna för att finna sanningen men noterar att folkets förtjusning i den nya ordningen beror på skadeglädjen inför att de forna biskoparna förlorar sin egendom och på en lättnad över att inte längre styras från Rom. Senare går han i tjänst hos Christine, som blivit gift med Franz av Lothringen. När hon fått makten i landet, ersätter hon dödsstraff mot lutheraner och kalvinister med höga böter; kyrkans män borde leva helt annorlunda än de gör, men kätteriet är ett svek och förråar mänskligheten.

Den unge Wilhelm av Oranien avfärdar talet om kättare och papister, för vi är ju alla kristna, så låt oss vara det på det sätt som vi själva vill; Christine är benägen att instämma.

Däremot blir den tvekande Anders med tiden kalvinist, trots att detta lätt kan kosta honom livet, och förklarar det med att han har skådat Guds ansikte, vilket är det enda väsentliga. Ett samtal mellan honom och Christine (i kapitel XIX) är den enda scen i romanen där religiösa erfarenheter spelar en avgörande roll.

Annars tar berättelsens personer de religiösa formerna för givna. Inför personliga besvikelser kan regentinnan och Christine söka tröst i mässan; det hjälper … lite grann åtminstone … Bönerna och ceremonierna inför döden skildras tämligen utförligt i framställningen av hertig Franz dödsbädd och, mer summariskt, i slutscenen med Christines död.

Själva frånvaron i romanen av ett starkare religiöst och kyrkohistoriskt perspektiv pekar mot en oglamouriserad uppfattning av reformationen som ett rent politiskt intrigspel, där beklagligt många människor blev dödade för sina extrema uppfattningar.

Romanen om broder Jacob är skriven utifrån den rent katolska uppfattning som huvudpersonen står för och som författaren framställer med en anmärkningsvärd inlevelse. Brutala och okunniga fiender till den katolska kyrkan och i synnerhet till de franciskanska klostren i Norden är det gott om, och skildringen av dem fyller de första avsnitten. Romanen börjar med en livfull och poetisk framställning av hur den senkatolska bildvärlden i Danmark försvinner under såar av kalk, som vitmenar kyrkoväggarna, medan huvudgestalten i detta avsnitt är träsnidaren Claus Berg och den stora altartavla han arbetar på, där även medlemmarna i den danska kungafamiljen framställs. Modellen för sankt Franciskus är en teckning som visar sig föreställa berättelsens huvudperson, kung Kristian II:s bror Jacob. I nästa kapitel beskriver Jacob själv med många detaljer men utan några övergripande kommentarer hur franciskanerna förjagas och deras kloster och kyrkor konfiskeras av de nya förkunnarna. Också teologiska dispyter återges, kort men kärnfullt. Läsaren far ett starkt intryck av den hätska förvirring som präglade kyrkostriderna.

Ändå är den strömning i tiden som väcker mest intresse en helt annan, nämligen renässansens humanism, sådan den representeras dels av Erasmus, dels av Thomas Mores tankar om Utopia, den ideala staten. I den nya världen gäller konflikterna främst olika riktningar inom den katolska kyrkan, där frågan rör de kristnade indianernas ställning: skall de kunna bli präster – som franciskanerna önskar – eller ej, som den kyrkliga ledningen genomdriver.

Så skildras den dåtida kristna världens svårigheter, förhoppningar och besvikelser utifrån ett konsekvent perspektiv, utan några tillrättaläggande kommentarer från författaren. Läsaren far själv bearbeta materialet utifrån egna kunskaper och värderingar.

Vårt behov av historia

För oss som snabbt tappar bort oss i dagshändelsernas svindlande kast och ständigt nya och lika snabbt glömda skandaler och sensationer kan det vara på ett säreget sätt betryggande att begrunda tider i det förflutna som var ännu mer kaotiska men där vi på det långa avståndet kan se de stora linjerna och veta hur det hela gick. Historien upphör aldrig, och det som kunde tyckas vara en likgiltig parentes blir med ens svidande aktuellt; ifråga om indianernas möte med spanjorerna har detta ju visat sig i den brännande kritiken kring firandet av Columbus-jubileet. Om vi inte visste det förr, blev vi påminta då genom massmediernas rapporter, men Henrik Stangerup gör något mer, han för oss in i de förhoppningar som var en motströmning mot den segrande historien, den utopistiska vision som besjälade viktiga delar av missionen.

Så berättar både Helle och Henrik Stangerup, var och en på sitt sätt och med sin karakteristiska stil, om de svårigheter som alltid möter handlingens och omdaningens människor. Både dottern och brodern till Kristian Tyrann är individer som räcker gott och väl för att fylla var sin roman med sitt engagemang i de tidstypiska formerna för de eviga frågorna om rätt och våld, frihet och missbruk, tro och utnyttjande. Den historiska romanen har alla möjligheter att levandegöra människor och deras konflikter, och i vårt motvilligt mångkulturella samhälle kommer detta att bli en större tillgång än många kritiker har varit medvetna om.