I väntan på under – myt och politik i Polen

Politik är långt ifrån alltid rationell, det far vi dagligen skrämmande bevis på. Nationella känslor tar sitt stöd i det förflutnas lager av förväntningar och minnen av oförrätter. Hopp och hat närs av historiens händelser, framtagna och manipulerade av dem som vill forma nuet. Gamla myter bär på oanade krafter.

Få europeiska folk har odlat sina myter så som det polska. Under århundraden har Polen varit utsatt för förtryck: ett delat, ockuperat och förtrampat folk har burit på en längtan efter frihet. Vad som hållit modet uppe och har hållit nationalkänslan levande har till stor del varit de nationella myterna. Om det har det kommit en spännande avhandling av Barbara Törnquist Plewa, som i höstas disputerade i slaviska språk. Avhandlingen är centrerad kring Solidaritets heroiska år under 1980-talet men innehåller breda historiska exposéer.

Själva mytbegreppet är mångtydigt, och författarens bruk av begreppet kan diskuteras. Med myt menar vi vanligen en berättelse (fiktiv eller sann) som läggs till tolkningsmönster för senare generationers upplevelser och handlingssätt. När shiitiska muslimer gärna griper till slaget vid Karbala (år 680) för att belysa nutida krigshandlingar, fungerar berättelsen om slaget just som en förklarande myt. Det ger en religiös klangbotten åt nutidens dramatiska händelser.

De polska myterna – ”mirakelmyten” och ”upprorsmyten”, som förf. säger – är inte riktigt av samma slag. Det är bara delvis som de söker sitt fotfäste i konkreta händelser. Snarare är de mytiska teman som förstärks och återkommer gång på gång i polsk litteratur och i folkmedvetandet. När det gäller ”upprorsmyten” är jag inte säker på om den är mytisk alls; den betyder närmast det moraliska imperativet att gripa till vapen varje gång folkets frihet står på spel. ”Mirakelmyten” är mycket intressantare, och boken ger förbluffande inblickar i polsk mentalitet och religiositet. För att förstå mytens innebörd måste vi gå tillbaka till 1600-talets mitt. År 1655 belägrades staden Czestochowa av en svensk här. Anfallet slogs tillbaka, och den polska segern tillskrevs den vördade Mariabilden i stadens kloster Jasna Göra. (Det är inte ovanligt att Mariabilder har ansetts vara städernas särskilda beskyddare.) Följande år förklarades Maria som Polens drottning av kung Johan Kasimir som ett tack för hennes bistånd.

Under århundradena har man sedan ständigt återkommit till samma tema. Maria ses som Polens särskilda beskyddarinna, och under de svåra tiderna har man ständigt väntat på att hon skulle gripa in på nytt i det politiska skeendet. Till detta fogades andra ”myter”: tanken på Polen som den katolska trons bålverk mot öst eller som Europas lidande Kristus. Vid 1800-talets början blomstrade romantiken med skalder som Adam Mickiewiecz och Juliusz Slowacki. De spelar just på denna mytiska bild av Polen och ger uttryck för messianska förhoppningar. En ny tid stod för dörren, menade man, då Gud äntligen skulle återupprätta sitt polska folk.

När Polen återfick sin självständighet efter Första världskriget talade man också överallt om att ett mirakel skett. Polens trofasthet mot Maria och hennes förböner hade till slut åstadkommit det stora undret. Än mer fick man det bekräftat då en sovjetisk arme slogs tillbaka vid Warszawa den 15 augusti 1920, på en av kyrkoårets viktigaste Mariadagar! Maria understödde själv Polen i dess roll som Europas utpost, denna gång mot kommunismen. Men som vi vet förlorade Polen på nytt sin frihet under den tyska ockupationen och den kommunistiska tiden. De gamla myterna fick här en ny grogrund.

I avhandlingen skildras hur den polska katolska kyrkan under ledning av kardinal Wyszynski medvetet knöt an till den marianska traditionen för att hålla hoppet om självständighet vid liv. År 1956 firades 300-årsminnet av att Maria blev Polens drottning, och väldiga pilgrimsskaror drogs till Czestochowa. Wyszynski beslöt då att en kopia av den berömda Mariabilden skulle föras i procession runt omkring i Polen, men myndigheterna svarade med att ”arrestera” bilden och låsa in den. I stället fördes då den tomma ramen i processionen, vilket naturligtvis blev mycket mera verkningsfullt.

År 1966 kom nästa tillfälle, för då inföll 1000-årsminnet av Polens kristnande. Kommunisterna ville göra det till en profan högtid till minne av Polens tillkomst som stat, men Wyszynski fick också denna gång övertaget. Vid en väldig vallfärd till Czestochowa överlämnade han ännu en gång Polen till Maria som drottning.

Så kom det stora miraklet 1978. Ärkebiskopen av Krakow, Karol Wojtyla, valdes till påve och antog namnet Johannes Paulus 11. Man greps av förundran. Hade inte Slowacki profeterat redan på 1800-talet om att en slavisk påve skulle komma och befria Polen? Nu såg man med häpna ögon hur profetian gick i uppfyllelse. Redan följande år kom den nya påven till sitt hemland och togs emot av miljontals jublande polacker. Sin polska trohet till Maria hade han då redan markerat genom att som sitt valspråk välja Totus tuus (”Helt och hållet din”, dvs. Marias) och genom att sätta ett M i sin påvliga vapensköld.

När den stora varvsstrejken utbröt i Gdansk 1980, konvergerade alla dessa symboler till ett mäktigt mytiskt mönster. Bilder av Maria från Czestochowa bars av arbetarna på kavajuppslaget, religiösa symboler målades på väggar och murar. I Lech Walesa såg man en ny messiansk ”ödets man”, utvald av Gud att befria folket. I de polska hemmen samsades Solidaritets banderoll med Czestochowamadonnan och påvens och Walesas porträtt. Det råder ingen tvekan om att Solidaritets beslutsamhet fick sitt moraliska stöd av de mytiska och messianska förväntningar som intog en sådan viktig plats i medvetandet och ständigt kunde aktualiseras i nya situationer.

För protestantiska och sekulariserade svenskar låter detta mycket främmande. Men kan man inte också tala om svenska myter i avhandlingens mening? Själv kan jag tänka mig två sådana, som jag skulle kalla ”stormaktsmyten” och ”välfärdsmyten”. Nog har de väl varit litet mer än bara politisk retorik?

Stormaktsmyten är väl idag helt överspelad, med Karl XII-firarna som sina sista trogna vårdare. Men för inte så länge sedan var det en levande myt, målande beskriven av Herbert Tingsten i hans ”Gud och fosterlandet”. Att vi tronar på minnen från fornstora dar, att Gustav II Adolf led hjältedöden vid Lutzen för protestantismens och trosfrihetens sak, och att vi alla måste leva upp till dessa höga ideal, det predikades med patos av präster och politiker ännu under Andra världskriget.

Välfärdsmyten har fortfarande sitt grepp, kanske särskilt mitt i lågkonjunkturens elände. Det är socialdemokratins myt om hur folket i det gamla Fattigsverige reste sig och gjorde vårt land till ett föredöme för hela världen. Tron att Sverige alltid är bäst tar sin utgångspunkt i väldfärdsmyten och är därför ständigt förknippad med arbetarrörelsens och socialdemokratins framgångar. Det är bara delvis en nationell myt. Olof Palme kunde ha blivit en mytisk gestalt om inte hans död blivit så svept i oklarheter. Våra myter har inte riktigt samma klarhet och konsistens som de polska.