Den 4 februari överlämnade den officiella samtalsgruppen med representanter för Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift en rapport om problemet rörande biskopsämbetet till sina uppdragsgivare, ärkebiskop Bertil Werkström och biskop Hubertus Brandenburg. Rapporten är resultatet av omkring sju års överläggningar. Efter en noggrann och inträngande undersökning fastställer samtalsgruppen i detta dokument att man funnit ett kanske överraskande sätt att resonera om den grundläggande synen på biskopsämbetet. Man har uppfattat en fördjupad syn på Svenska kyrkans tradition i relation till katolska kyrkans uppfattning i dessa samtal och närmat sig varandra.
Frågan är av utomordentlig ekumenisk betydelse för våra kyrkor i Sverige och den föreliggande rapporten kommer kanske att uppmärksammas även i den internationella luthersk-katolska dialogen.
Rapportens utgångspunkt
Frågan om biskopsämbetet har under 80-talet aktualiserats i den internationella ekumeniska diskussionen. 1981 publicerade Lutherska världsförbundets och det romerska Enhetssekretariatets gemensamma kommission dokumentet Det andliga ämbetet i kyrkan. Här betonas den betydelse som biskopsämbetet har för enheten i kyrkan. Man önskar få det accepterat och återinfört i så många lutherska kyrkor som möjligt. 1982 offentliggjorde Kyrkornas världsråds Faith and Orderkommission det s.k. Limadokumentet Dop – nattvard – ämbete (BEM). Kyrkor som saknar biskopsämbetet uppmanas ”att värdesätta den biskopliga successionen som ett tecken, låt vara inte en garanti, för kyrkans kontinuitet och enhet”.
Sedan dess har ämbetsfrågan i den internationella dialogen onekligen blivit ett av de stora problemen. De officiella remissvaren till Limadokumentet var i mångt och mycket kritiska. Anmärkningsvärt är den ortodoxa kyrkans i stort sett negativa svar. Härifrån påpekades väsentliga brister i kyrkosynen. Den katolska kyrkans remissvar pekar likaså på ett stort behov av att ytterligare penetrera kyrkosynen som ett första steg för att med framgång ekumeniskt kunna reflektera över ämbetsfrågan.
Rapporten tar sin utgångspunkt från den bilaterala luthersk-katolska dialogen som förts internationellt men också på hemmaplan och ger en kort översikt över den diskussion som pågår om ämbetet, om biskopsämbetet och om den apostoliska successionen. För att konkretisera problemet ger dokumentet sedan en historik över biskopsämbetets uppkomst och utveckling under tiden fram till reformationen, från reformationen fram till modern tid i Svenska kyrkan och över utvecklingen i den katolska kyrkan efter reformationen. Syftet med denna överblick är att kortfattat skildra några viktiga utvecklingsfaser och brytpunkter som samtalsgruppen menar vara av särskilt intresse för att förstå utvecklingen i Svenska kyrkan och katolska kyrkan fram till vår tid samt se en bakgrund till den aktuella diskussionen där Svenska kyrkan i viss mån har gått sin egen väg.
Rapportens huvuddel sammanfattar sedan i 5 kapitel samtalsgruppens principiella överläggningar och synpunkter.
Dokumentets perspektiv
Man konstaterar i dokumentet att de gamla reformatoriska skillnaderna mellan lutherdomen och katolska kyrkan kommer i dagen just i ämbetsfrågan.
Förvisso erkänner klassisk lutherdom ett ämbete. Kyrkan är ju enligt Augsburgska bekännelsen art 7. de heligas samfund i vilket (genom ämbetet) evangeliet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ämbetet är enligt denna syn en funktion i kyrkan. Genom ämbetet förkunnas evangeliet och förvaltas sakramenten. Evangeliet och sakramentsförvaltningen ses emellertid helt från den gudomliga utgångspunkten. Ämbetet tjänar evangeliet, som visserligen hör hemma i kyrkan, men det förmedlas inte i egentlig mening av kyrkan. Evangeliet är Guds ord, hans verk med och bland människor. Dessa lånar sina munnar och händer åt honom, men i själva verket är de objekt för hans verksamhet och de dras samtidigt inte in i Guds verk som medverkande subjekt.
Katolska kyrkan har en annan syn. För henne är kyrkan inte bara den plats där människan frälsas eller måhända ett ”tecken” på att frälsning finns utan hon är själv redskap för frälsningen. Kyrkan som sådan har därför en frälsningsförmedlande funktion som även ämbetet aktivt tar del i. Vaticanum II slår därför fast: Kyrkan är i Kristus ett slags sakrament dvs. tecken och redskap för frälsningen. Denna timligt och synligt konstituerade kyrka återspeglar och avbildar därför i sin verklighet och struktur trots alla fel och brister ett trons mysterium, ty hon liknar på ett inte obetydligt analogt sätt det människoblivna Ordets mysterium. Därför kan även det kyrkliga ämbetet inte heller enbart bestämmas som en funktion för att ordet rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Ämbetet är till sin struktur och till sitt väsen en sakramental verklighet, en hemgift som finns tillsammans med själva kyrkans existens och som medverkar i Kristi frälsningsuppdrag i och genom kyrkan.
Samtalsgruppens nya grepp
Onekligen stod samtalsgruppen här inför ett gap och det dröjde innan man kunde börja reflektera över Svenska kyrkans egen – äldre och nyare – tradition och därigenom få åtminstone ansatspunkter till ett nytt tänkande. Utan tvivel var därvid den pågående intensiva internationella dialogen om kyrkans sakramentala karaktär (som f.ö. hittills knappast har observerats i Sverige) till stor hjälp.
Samtalsgruppen frågade sig i vilken utsträckning Svenska kyrkans egen lutherska tradition under reformationstiden bevarat den gamla kyrkans andliga syn på biskopsämbetet som väsentlig för kyrkans struktur. Vid närmare påseende upptäckte samtalsgruppen att man i Kyrkoordningen 1571 starkare än eljest inom lutherdomen betecknar biskopsämbetet såsom en apostolisk gåva till kristenheten ”utan tvivel av Gud den helige Ande utgången”. Här framgår tydligt att biskopsämbetet har ett gudomligt upphov från den heliga Ande och att det är en apostolisk gåva med motsvarande uppdrag i kyrkan.
Såsom historien visar har denna artikulerade uppfattning inte alltid varit allmänt accepterad. Men under 1900-talet har den återigen vunnit i styrka. Svenska kyrkan har bl.a. aktivt deltagit i den process som medfört att biskopsämbetet införts i allt fler lutherska kyrkor för att den nödvändiga episkope-funktionen (att vaka över tron) inom kyrkans ämbete skall bli så väl tillgodosedd som möjligt.
Ännu mera betydelsefullt är hur Svenska kyrkan officiellt deklarerar synen på ämbetet genom kyrkomötet 1987 i inledningen till den nya vigningsordningen för kyrkans ämbete som framstår som ett vägmärke:
”Kyrkans vigningshandlingar är ett uttryck för att Kristus genom Anden inom Guds folk för evangeliets skull kallar människor till livslång tjänst. Denna kallelse bekräftas genom kyrkans vigning.
Vigningarna till biskop, präst och diakon är likvärdiga uttryck för evangeliets fullhet och för kyrkans uppdrag utifrån detta evangelium, som skall gestaltas i såväl ord som handling.
Av tradition används ordet ämbete i vår kyrka för uppgifterna att vara präst och biskop. Andra termer som uppdrag, kall, tjänst avser att i sak uttrycka samma Kristi kallelse att vara tjänare åt hans evangelium.”
Efter en längre utredning som vi här inte närmare kan gå in på slår rapporten fast att KO 1571 och ännu tydligare deklarationen 1987 slår vakt om ett gudomligt instiftat och upprätthållet ämbete varigenom Gud själv ”kraftigt verkar” i de heligas gemenskap. Det är i och för denna sakramentala gemenskap personer tas i anspråk för olika typer av uppdrag som de får genom vigningsbönerna och handpåläggningen ”efter det den helige Ande.. . plägar genom sådana medel given varda” (KO 1571). Om sakramentsteologisk terminologi skall brukas, vilket i och för sig vore möjligt, är kyrkans ämbete sålunda sakramentalt och vigningen en sakramentshandling med handpåläggning och bön. Jordiska tjänare tas i anspråk såsom bärare och förmedlare av saliggörande gåvor, inte i egen kraft utan i Kristus genom Anden för Faderns utvalda folk. I detta sammanhang anser rapporten: ”På grund av erfarenheter av ett intensifierat sakramentalt liv i våra församlingar har det blivit naturligt att förstå och beskriva kyrkan såsom en sakramental gemenskap i och med Kristus. Däri finns kyrkans skatt och hemlighet (Kol 1:27).” Och dokumentet fortsätter: ”Det är den ena kyrkan i enheten av dess organiska och dess organisatoriska sida som förmedlar frälsningen. Den institutionella sidan är med i denna förmedling men aldrig exklusivt agerande. Ty kyrkan som institution är gudomlig både genom sitt upphov i Kristi instiftelse, genom sin uppgift att förmedla frälsningen och genom sin framväxt under den heliga Andens ledning.”
Ett överraskande närmande
Rapporten visar oväntat och överraskande att vi kommit varandra närmare i våra uppfattningar om biskopsämbetet och i grundsynen på kyrkan. Belägg och resultat kan bara antydas här. Samtalsgruppen är medveten om att den har utvecklat ett nytt perspektiv som kan få stor ekumenisk betydelse. Man återanknyter till en tradition i Svenska kyrkan som – visserligen ofta otydligt artikulerad och undanskymd – ändå inte helt varit bortglömd. Här är den uppenbart återupplivad och artikulerad på ett fördjupat sätt under inflytande av den ekumeniska dialogen. När man ser tillbaka på Svenska kyrkans historia upptäcker man givetvis ambivalenta moment. Ändå anser samtalsgruppen, att Svenska kyrkan enträget hållit fast vid biskopsämbetet och den liturgiska vigningen trots att det funnits perioder av fördunkling och att det ger tillräckliga skäl för att belägga den tradition som gruppen tror sig kunna spåra i Svenska kyrkan.
Tidigare har frågan om biskopsämbetet i Svenska kyrkan och dess succession undersökts genom att man i detalj försökt ta reda på vigningarnas giltighet under historiens lopp. Gruppen anser att man inte kan lösa frågan på så vis och har därför valt en annan infallsvinkel som dokumenteras i rapporten.
Men närmande – även om det är så påta ligt som i detta dokument – är inte en samsyn. Atskilliga problem och frågor väcks av detta dokument och kommer förhoppningsvis både att initiera diskussion och föra debatten vidare.
Problem och frågor
Innan vi går in på några principiella ekumeniska problem som dokumentet ställer är kanske ett par anmärkningar påkallade.
1. En utredning av en fråga så mångfasetterad som den om biskopsämbetet är av känslig natur. Samtalsgruppen är medveten om och medger i sin rapport att den inte kunnat ta upp alla aspekter. Exempelvis utelämnas det speciella Petrusämbetet och dess förhållande till biskopskollegiet i kyrkan. Det sägs att katolska kyrkan är en universell kyrka med en världsvid gemenskap medan Svenska kyrkan är en nationalkyrka med lokalkyrklig karaktär och nationell särart som inte förutsätter en universell ledning. Det talas dock om att biskopsvigningarna under medeltiden fick sin legitimitet genom påvens utnämning.
I detta sammanhang bör också påpekas att rapporten talar om biskopskollegiet utan att den egentligen redovisar några direkta anknytningspunkter för denna tanke i Svenska kyrkans officiella tradition. Enligt katolsk syn som Vaticanum II åter aktualiserat från den gamla kyrkan instiftades biskopsämbetet som ett kollegium i apostlakollegiets efterföljd. Man blir därför biskop genom inkorporation i detta biskopskollegium (dvs. genom vigningen). Detta kollegium har i sin helhet tillsammans med biskopen i Rom anförtrotts ledningen för kyrkan. I denna biskoparnas kollegialitet kommer därför kyrkans apostolicitet dvs. hennes autentiska förhållande till trostraditionen till uttryck. Rapporten ger knappast påtagliga belägg för hur Svenska kyrkans tradition förhåller sig till denna specifika syn på biskoparnas kollegialitet.
Här och på flera andra punkter skulle man därför ha önskat att samtalsgruppen fullföljt sin reflexionsprocess och givit en fördjupad framställning.
2. Men den egentliga och mest väsentliga frågan är i vad mån Svenska kyrkan kan recipiera, acceptera och införliva en ”sakramental” syn på biskopsämbetet och på kyrkan. Samtalsgruppen anser sig kunna upptäcka och tolka att det finns ett sådant gemensamt arv även i den svenska traditionen. Denna syn på biskopsämbetets ”innersida” hänger samman med den andliga verkligheten som Guds folk, kyrkan utgör. Kristus använder där människor och institutioner med alla deras brister för att ge sina osynliga livgivande gåvor. Utan tvivel är denna reflexion av avgörande betydelse för att våra kyrkor skall fortsätta att ekumeniskt närma sig varandra. Detta förutsätter emellertid att den katolska kyrkan och den Svenska kyrkan kan formulera sin tro på ett sådant sätt att båda kyrkorna kan känna igen sig i en och samma tro.
Kan Svenska kyrkans kyrkomötes nuvarande struktur bära biskopsämbetets genuina enhetsfunktion för kyrkan, dvs. dess lednings-, herde- och lärouppdrag och låta detta komma till uttryck tillräckligt? Problemet ligger visst inte i kyrkomötets lekmannarepresentantskap som kan vara ett autentiskt uttryck för kyrkfolkets medansvar i kyrkans gemenskap. Lärofrågor kan däremot inte lösas genom demokratisk omröstning.
Samtalsgruppen väntar på en ingående prövning av rapportens innehåll. Den är övertygad om att det perspektiv som dokumentet öppnar kan bli en rejäl utmaning och samtidigt en chans för våra kyrkor.