I skärningspunkten mellan kyrka och samhälle

Med Gud och hans vänskap. På spaning efter kyrkan i praktiken, historien och framtiden. Festskrift till Sune Fahlgren. Red. Joel Halldorf och Jonas Ideström. Libris förlag 2022, 343 s.
Med Gud och hans vänskap. På spaning efter kyrkan i praktiken, historien och framtiden. Festskrift till Sune Fahlgren. Red. Joel Halldorf och Jonas Ideström. Libris förlag 2022, 343 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Med sin integritet, nyfikenhet och kärlek till människor och kyrka måste Sune Fahlgren anses vara en av de viktigaste samtidasvenska teologerna såväl baptistiskt som inom ekumeniken. Hans breda intressen och ekumeniska nyfikenhet, med fokus på det konkreta livet i tron, speglas väl i den festskrift som sammanställts av Joel Halldorf och Jonas Ideström Med Gud och hans vänskap. Sexton bidrag spänner från ecklesiologi och homiletik via psalmsång till Solzjenitsyn och risken för sekterism. En viktig röd tråd är frågan om ”frikyrkornas” roll i samhället under sin framväxt och i dag, baptismens samspel med det omgivande samhället och med äldre kyrkohistoria, och inte minst hur man som forskare gör rättvisa åt samfund som skyr nedskriven doktrin.

Sune Fahlgrens forskargärning går hand i hand med en ökande ecklesiologisk medvetenhet och nyfikenhet inom de evangelikala, baptistiska och pentekostala gemenskaperna, en rörelse som samspelar med såväl den globala ekumeniken (i synnerhet ”Limadokumentet” Tro, dop, medlemskap) som den politiska utvecklingen på hemmaplan med Svenska kyrkans fortfarande pågående skilsmässa från staten. Jag säger ”går hand i hand med”, eftersom jag uppfattar att Fahlgren både har påverkats av denna rörelse och har varit en viktig aktör i att hålla rörelsen i gång. När den akademiska teologin på allvar började intressera sig för ”frikyrkligheten” var de teologiska instrumenten huvudsakligen inriktade på det skrivna: bekännelseskrifter och kyrkoordningar. Sådant som väckelserörelserna undvikit. Sune Fahlgrens fokus har i stället varit det konkreta, det levda, församlingslivet sådant det faktiskt är bortom nedskrivna ideal.

Festskriftens inledande avsnitt ”På spaning efter kyrkan” ger bakgrund genom baptismens historia (Joel Halldorf) och teologisk tvärvetenskaplighet (Jonas Ideström). Åsa Molin och Frida Mannerfelt utforskar under ”Predikantskap och församling” predikan och församling som forskningsobjekt. Rubriken ”Ecklesiologiska äventyr” täcker en essä av Roland Spjuth om relationen mellan modell och verklighet, en utläggning om Uppenbarelsebokens sändebrev av Mikael Tellbe, och en varning från Sven-Erik Brodd som rör användning av medicinska metaforer i diskussioner om kyrklig förändring. Eva Cronsioe och Arne Rasmusson skriver under ”Baptistisk kulturhistoria” om Selma Lagerlöfs Jerusalemfarare och om baptismens framväxt i England under 1600-talet. Under ”Gudstjänstens gåva” skriver Göran Janzon om relationen mellan gudstjänst och mission, och Elin Lockneus om hur församlingsgemenskap kan främjas. ”Sjungen spiritualitet” täcker en intressant artikel av Susanne Wigorts Yngvesson om det politiska spelet runt Den svenska psalmboken i dess olika inkarnationer, och en vacker text (som med fördel läses högt) om Anders Frostensson av Göran Sahlberg. Slutavsnittet är kallat ”Hela livets kyrka i en brusten värld” och rymmer en artikel om Örebromissionen och ekumeniska relationer av Björn Cedersjö, en om diakoni av Ninna Edgardh och som allra sista kapitel skriver Pekka Mellergård om Alexander Solzjenitsyn och om dubbelheten i dissidentskapet, hur lätt det är att dra i sig viktiga iakttagelser för långt: utanförskapet ger en blick för sådant majoriteten är blind för, vilket ger nödvändiga motbilder till majoritetens självklarheter, men innebär en risk för att destruktiv kritik tar överhanden och utanförskapet romantiseras. Lärdomar att ta fasta på för alla religiösa (och andra) minoriteter.

Ninna Edgardh citerar vad hon uppfattar som en nyckelmening i Sune Fahlgrens teologi: ”[A]lternativa sätt att leva är beroende av att man lever i en gemenskap med alternativa handlingsmönster. Och eftersom kyrkans praktiker av olika slag inte ut­övas i en avskild religiös sfär blir de för samhället ett politiskt vittnesbörd, det som på teologiskt språk kallas tecken på och instrument för Guds rike.” Den inställningen lyser igenom i många av antologins kapitel och på många sätt känns boken, kanske just därför, ovanligt sammanhållen för genren.

Om jag hade fått önska, hade jag gärna sett någonting som tydligare kopplade bakåt även till fornkyrkan, vad jag förstår inte oviktig för Fahlgren, och förutom omnämnanden av Per Beskow och Wilfrid Stinissen i inledningen är den ekumeniska bredden så vitt jag kan avgöra begränsad till reformatoriska och efterreformatoriska kyrkogemenskaper, medan Fahlgren varit viktig för hela den svenska kristenheten och en av dem som varit pådrivande för bredare ekumenisk nyfikenhet inom väckelsekristendomen. Det hade varit intressant att få ytterligare belyst. Att avsluta med Pekka Mellergårds förslag till nya Fahlgrenska forskningsprojekt är inte feltänkt, men Solzjenitsyn-artikeln är ändå så pass specifik att ett avslutande ”hopknytningskapitel” av redaktörerna hade gjort helheten än mer sammanhållen.

Med det sagt är festskriften till Sune Fahlgren tankeväckande och inspirerande, sammanhängande och bred. De flesta av kapitlen är lättlästa, och de växlar mellan mycket smala ämnen och bredare. Jag uppfattar att den också väl speglar Sune Fahlgrens egen stora nyfikenhet på mänskligheten och Gud, och så gör honom god rättvisa.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2023, s. 59–61.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Med Gud och hans vänskap. På spaning efter kyrkan i praktiken, historien och framtiden. Festskrift till Sune Fahlgren. Red. Joel Halldorf och Jonas Ideström. Libris förlag 2022, 343 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Med sin integritet, nyfikenhet och kärlek till människor och kyrka måste Sune Fahlgren anses vara en av de viktigaste samtidasvenska teologerna såväl baptistiskt som inom ekumeniken. Hans breda intressen och ekumeniska nyfikenhet, med fokus på det konkreta livet i tron, speglas väl i den festskrift som sammanställts av Joel Halldorf och Jonas Ideström Med Gud och hans vänskap. Sexton bidrag spänner från ecklesiologi och homiletik via psalmsång till Solzjenitsyn och risken för sekterism. En viktig röd tråd är frågan om ”frikyrkornas” roll i samhället under sin framväxt och i dag, baptismens samspel med det omgivande samhället och med äldre kyrkohistoria, och inte minst hur man som forskare gör rättvisa åt samfund som skyr nedskriven doktrin.

Sune Fahlgrens forskargärning går hand i hand med en ökande ecklesiologisk medvetenhet och nyfikenhet inom de evangelikala, baptistiska och pentekostala gemenskaperna, en rörelse som samspelar med såväl den globala ekumeniken (i synnerhet ”Limadokumentet” Tro, dop, medlemskap) som den politiska utvecklingen på hemmaplan med Svenska kyrkans fortfarande pågående skilsmässa från staten. Jag säger ”går hand i hand med”, eftersom jag uppfattar att Fahlgren både har påverkats av denna rörelse och har varit en viktig aktör i att hålla rörelsen i gång. När den akademiska teologin på allvar började intressera sig för ”frikyrkligheten” var de teologiska instrumenten huvudsakligen inriktade på det skrivna: bekännelseskrifter och kyrkoordningar. Sådant som väckelserörelserna undvikit. Sune Fahlgrens fokus har i stället varit det konkreta, det levda, församlingslivet sådant det faktiskt är bortom nedskrivna ideal.

Festskriftens inledande avsnitt ”På spaning efter kyrkan” ger bakgrund genom baptismens historia (Joel Halldorf) och teologisk tvärvetenskaplighet (Jonas Ideström). Åsa Molin och Frida Mannerfelt utforskar under ”Predikantskap och församling” predikan och församling som forskningsobjekt. Rubriken ”Ecklesiologiska äventyr” täcker en essä av Roland Spjuth om relationen mellan modell och verklighet, en utläggning om Uppenbarelsebokens sändebrev av Mikael Tellbe, och en varning från Sven-Erik Brodd som rör användning av medicinska metaforer i diskussioner om kyrklig förändring. Eva Cronsioe och Arne Rasmusson skriver under ”Baptistisk kulturhistoria” om Selma Lagerlöfs Jerusalemfarare och om baptismens framväxt i England under 1600-talet. Under ”Gudstjänstens gåva” skriver Göran Janzon om relationen mellan gudstjänst och mission, och Elin Lockneus om hur församlingsgemenskap kan främjas. ”Sjungen spiritualitet” täcker en intressant artikel av Susanne Wigorts Yngvesson om det politiska spelet runt Den svenska psalmboken i dess olika inkarnationer, och en vacker text (som med fördel läses högt) om Anders Frostensson av Göran Sahlberg. Slutavsnittet är kallat ”Hela livets kyrka i en brusten värld” och rymmer en artikel om Örebromissionen och ekumeniska relationer av Björn Cedersjö, en om diakoni av Ninna Edgardh och som allra sista kapitel skriver Pekka Mellergård om Alexander Solzjenitsyn och om dubbelheten i dissidentskapet, hur lätt det är att dra i sig viktiga iakttagelser för långt: utanförskapet ger en blick för sådant majoriteten är blind för, vilket ger nödvändiga motbilder till majoritetens självklarheter, men innebär en risk för att destruktiv kritik tar överhanden och utanförskapet romantiseras. Lärdomar att ta fasta på för alla religiösa (och andra) minoriteter.

Ninna Edgardh citerar vad hon uppfattar som en nyckelmening i Sune Fahlgrens teologi: ”[A]lternativa sätt att leva är beroende av att man lever i en gemenskap med alternativa handlingsmönster. Och eftersom kyrkans praktiker av olika slag inte ut­övas i en avskild religiös sfär blir de för samhället ett politiskt vittnesbörd, det som på teologiskt språk kallas tecken på och instrument för Guds rike.” Den inställningen lyser igenom i många av antologins kapitel och på många sätt känns boken, kanske just därför, ovanligt sammanhållen för genren.

Om jag hade fått önska, hade jag gärna sett någonting som tydligare kopplade bakåt även till fornkyrkan, vad jag förstår inte oviktig för Fahlgren, och förutom omnämnanden av Per Beskow och Wilfrid Stinissen i inledningen är den ekumeniska bredden så vitt jag kan avgöra begränsad till reformatoriska och efterreformatoriska kyrkogemenskaper, medan Fahlgren varit viktig för hela den svenska kristenheten och en av dem som varit pådrivande för bredare ekumenisk nyfikenhet inom väckelsekristendomen. Det hade varit intressant att få ytterligare belyst. Att avsluta med Pekka Mellergårds förslag till nya Fahlgrenska forskningsprojekt är inte feltänkt, men Solzjenitsyn-artikeln är ändå så pass specifik att ett avslutande ”hopknytningskapitel” av redaktörerna hade gjort helheten än mer sammanhållen.

Med det sagt är festskriften till Sune Fahlgren tankeväckande och inspirerande, sammanhängande och bred. De flesta av kapitlen är lättlästa, och de växlar mellan mycket smala ämnen och bredare. Jag uppfattar att den också väl speglar Sune Fahlgrens egen stora nyfikenhet på mänskligheten och Gud, och så gör honom god rättvisa.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 4/2023, s. 59–61.