I teologins tjänst

”Stets zu Diensten?” Welche Philosophie braucht die Theologie heute? Utgiven av Martin Blay, Thomas Schärtl, Christian Schröer och Christian Tapp, Aschendorff Verlag, Münster 2019, 332 s.
”Stets zu Diensten?” Welche Philosophie braucht die Theologie heute? Utgiven av Martin Blay, Thomas Schärtl, Christian Schröer och Christian Tapp, Aschendorff Verlag, Münster 2019, 332 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ÅKE WAHLBERG

I Tyskland och Österrike bedrivs den akademiska teologin vid konfessionsbundna fakulteter. En av många tydliga skillnader mellan protestantiska och katolska fakulteter är att filosofiska discipliner, som spelar en undanskymd roll i den protestantiska teologin, har en framskjuten ställning inom katolsk teologiutbildning. Vid katolska fakulteter och lärosäten återfinns därför ett stort antal filosofer som undervisar och forskar sida vid sida med kollegorna från den systematiska teologin, bibelexegetiken et cetera. I en nyligen utgiven samlingsvolym diskuterar några av dessa tyskspråkiga filosofer frågan om hur en teologiskt reflekterande filosofi bör vara utformad.

Filosofins kanske viktigaste uppgift inom teologin är att genomlysa och försvara trons sanningsanspråk på ett sätt som gör dem tillgängliga och intellektuellt acceptabla även utanför ett kristet sammanhang. Vilken typ av filosofi är då bäst ägnad att fullfölja detta uppdrag? En mängd traditioner, alla med olika svar på hur en teologiskt förankrad filosofi bör se ut, kommer till tals i bokens 16 bidrag. Richard Schaeffler framhäver transcendentalfilosofins relevans och menar att Kants så kallade postulatlära är bäst lämpad att ge kristna utsagor en objektiv giltighet. Klaus Müller pläderar för en idealistisk ansats, där medvetandets självreflexion bildar utgångspunkten för en rationellt ansvarsfull teologi, medan Markus Knapp undersöker trons rationalitet i en postmetafysisk samtid. Friedo Ricken diskuterar pragmatismens betydelse för teologin och Hans Kraml slår ett slag för en konstruktivistisk syn på densamma, för att bara nämna några exempel.

Samtidigt som bokens kapitel återspeglar den filosofiska rikedom som finns i teologiska sammanhang framskymtar också en grundläggande spänning. När katolska filosofer knackar på hos de profana kollegorna vid de filosofiska fakulteterna tvingas de nämligen konstatera att man där huvudsakligen sysslar med det som kallas analytisk filosofi. Denna typ av filosofi kännetecknas av en tonvikt på logisk stringens, klarhet och problemanalys på detaljnivå. Den prioriterar systematisk argumentation framför idéhistorisk interpretation och parar detta med en kallsinnig inställning till historiska auktoriteter och till övergripande intellektuella paradigm såsom ”postmetafysisk”. Den analytiska filosofin är sedan länge dominerande i den engelskspråkiga världen och i Skandinavien men har under de senaste årtiondena även tagit ett stadigt grepp om den akademiska filosofin vid tyska universitet.

Hur ska den katolska teologin förhålla sig till den analytiska dominansen? Bör den införliva det analytiska tillvägagångssättet? Denna fråga har blivit något av en vattendelare bland teologiskt orienterade filosofer och behandlas även i denna volym.

Winfried Löffler påpekar att den analytiska filosofins argumenterande stil gör den till en naturlig bundsförvant för den kristna tron. Den senare har nämligen alltid frodats just genom argumentativ konfrontation med konkurrerande tankesystem. Även Thomas Schärtl intar en positiv hållning och menar att det analytiska tänkandet ägnar sig väl för den som vill försvara den kristna lärans grundläggande påståenden. Benedikt Paul Göcke går ett steg längre och hävdar i sitt bidrag att teologin, såvida den vill hålla fast vid den katolska trons giltighet och förnuftighet, är mer eller mindre tvingad att anamma den analytiska filosofins metodologiska instrumentarium. Enligt Göcke står och faller försvaret av trons rationalitet i vår tid med integrationen av analytiskt tänkande.

Hur ska man nu bedöma detta? Tittar man närmare på den analytiska filosofins beskaffenhet anar man att denna typ av filosofisk reflexion faktiskt har en grundläggande betydelse som teologin inte kan bortse ifrån. Tydligast blir detta om man frågar sig vad den eftersträvade logiska klarheten, precisionen i begreppstillämpningen och andra dygder typiska för det analytiska tänkandet tjänar för syften. Poängen med dessa egenskaper, vilket Göcke betonar, är att möjliggöra intersubjektiv förståelse och att underlätta för extern kritik. Analytisk filosofi siktar på att skapa förutsättningar för universell kritiserbarhet och därmed för universell acceptans. Den kultiverar därför en diskussionsmiljö där sanningsanspråk kan prövas på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, vilket gör den ytterst lämpad för en teologi som vill hävda sin trovärdighet i en sekulär akademisk omvärld.

Svårigheten med de andra, icke-analytiska tänkesätten som presenteras i denna bok är att de ofta förfelar detta universella anspråk, oaktat deras många förtjänster. Det är till exempel bara meningsfullt att bedriva teologi under postmetafysiska premisser om man accepterar de sistnämnda. Likaså är resonemanget om trons objektiva giltighet under åberopande av Kant endast övertygande om man accepterar vissa av Kants grundantaganden. Problemet är att teologiska anhängare av dessa och andra traditioner lätt hemfaller åt en sorts dogmatism där filosofiska auktoriteter eller historiskt framvuxna synsätt betraktas som normerande, utan vidare argumentation. Detta bidrar till att det teologiska samtalet begränsas till den egna intellektuella miljön. Som en följd därav får teologin svårt att förklara och försvara den kristna tron i dialog med andra intellektuella strömningar, något som ett närmande till den analytiska filosofin säkerligen kan råda bot på.

Oavsett hur man ställer sig till detta är den generella diskussionen om filosofins status och utformning inom den teologiska diskursen inte bara relevant för den tyskspråkiga kontexten utan också för teologin som en del av den akademiska världen i stort. Denna diskussion levandegörs på ett djupgående men samtidigt överskådligt sätt i den här samlingsvolymen.

 

Åke Wahlberg är doktorand och vetenskaplig medarbetare vid Phil.-Theol. Hochschule Sankt Georgen, Frankfurt am Main.

Ur Signum nr 8/2020, s. 60–61.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
”Stets zu Diensten?” Welche Philosophie braucht die Theologie heute? Utgiven av Martin Blay, Thomas Schärtl, Christian Schröer och Christian Tapp, Aschendorff Verlag, Münster 2019, 332 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ÅKE WAHLBERG

I Tyskland och Österrike bedrivs den akademiska teologin vid konfessionsbundna fakulteter. En av många tydliga skillnader mellan protestantiska och katolska fakulteter är att filosofiska discipliner, som spelar en undanskymd roll i den protestantiska teologin, har en framskjuten ställning inom katolsk teologiutbildning. Vid katolska fakulteter och lärosäten återfinns därför ett stort antal filosofer som undervisar och forskar sida vid sida med kollegorna från den systematiska teologin, bibelexegetiken et cetera. I en nyligen utgiven samlingsvolym diskuterar några av dessa tyskspråkiga filosofer frågan om hur en teologiskt reflekterande filosofi bör vara utformad.

Filosofins kanske viktigaste uppgift inom teologin är att genomlysa och försvara trons sanningsanspråk på ett sätt som gör dem tillgängliga och intellektuellt acceptabla även utanför ett kristet sammanhang. Vilken typ av filosofi är då bäst ägnad att fullfölja detta uppdrag? En mängd traditioner, alla med olika svar på hur en teologiskt förankrad filosofi bör se ut, kommer till tals i bokens 16 bidrag. Richard Schaeffler framhäver transcendentalfilosofins relevans och menar att Kants så kallade postulatlära är bäst lämpad att ge kristna utsagor en objektiv giltighet. Klaus Müller pläderar för en idealistisk ansats, där medvetandets självreflexion bildar utgångspunkten för en rationellt ansvarsfull teologi, medan Markus Knapp undersöker trons rationalitet i en postmetafysisk samtid. Friedo Ricken diskuterar pragmatismens betydelse för teologin och Hans Kraml slår ett slag för en konstruktivistisk syn på densamma, för att bara nämna några exempel.

Samtidigt som bokens kapitel återspeglar den filosofiska rikedom som finns i teologiska sammanhang framskymtar också en grundläggande spänning. När katolska filosofer knackar på hos de profana kollegorna vid de filosofiska fakulteterna tvingas de nämligen konstatera att man där huvudsakligen sysslar med det som kallas analytisk filosofi. Denna typ av filosofi kännetecknas av en tonvikt på logisk stringens, klarhet och problemanalys på detaljnivå. Den prioriterar systematisk argumentation framför idéhistorisk interpretation och parar detta med en kallsinnig inställning till historiska auktoriteter och till övergripande intellektuella paradigm såsom ”postmetafysisk”. Den analytiska filosofin är sedan länge dominerande i den engelskspråkiga världen och i Skandinavien men har under de senaste årtiondena även tagit ett stadigt grepp om den akademiska filosofin vid tyska universitet.

Hur ska den katolska teologin förhålla sig till den analytiska dominansen? Bör den införliva det analytiska tillvägagångssättet? Denna fråga har blivit något av en vattendelare bland teologiskt orienterade filosofer och behandlas även i denna volym.

Winfried Löffler påpekar att den analytiska filosofins argumenterande stil gör den till en naturlig bundsförvant för den kristna tron. Den senare har nämligen alltid frodats just genom argumentativ konfrontation med konkurrerande tankesystem. Även Thomas Schärtl intar en positiv hållning och menar att det analytiska tänkandet ägnar sig väl för den som vill försvara den kristna lärans grundläggande påståenden. Benedikt Paul Göcke går ett steg längre och hävdar i sitt bidrag att teologin, såvida den vill hålla fast vid den katolska trons giltighet och förnuftighet, är mer eller mindre tvingad att anamma den analytiska filosofins metodologiska instrumentarium. Enligt Göcke står och faller försvaret av trons rationalitet i vår tid med integrationen av analytiskt tänkande.

Hur ska man nu bedöma detta? Tittar man närmare på den analytiska filosofins beskaffenhet anar man att denna typ av filosofisk reflexion faktiskt har en grundläggande betydelse som teologin inte kan bortse ifrån. Tydligast blir detta om man frågar sig vad den eftersträvade logiska klarheten, precisionen i begreppstillämpningen och andra dygder typiska för det analytiska tänkandet tjänar för syften. Poängen med dessa egenskaper, vilket Göcke betonar, är att möjliggöra intersubjektiv förståelse och att underlätta för extern kritik. Analytisk filosofi siktar på att skapa förutsättningar för universell kritiserbarhet och därmed för universell acceptans. Den kultiverar därför en diskussionsmiljö där sanningsanspråk kan prövas på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, vilket gör den ytterst lämpad för en teologi som vill hävda sin trovärdighet i en sekulär akademisk omvärld.

Svårigheten med de andra, icke-analytiska tänkesätten som presenteras i denna bok är att de ofta förfelar detta universella anspråk, oaktat deras många förtjänster. Det är till exempel bara meningsfullt att bedriva teologi under postmetafysiska premisser om man accepterar de sistnämnda. Likaså är resonemanget om trons objektiva giltighet under åberopande av Kant endast övertygande om man accepterar vissa av Kants grundantaganden. Problemet är att teologiska anhängare av dessa och andra traditioner lätt hemfaller åt en sorts dogmatism där filosofiska auktoriteter eller historiskt framvuxna synsätt betraktas som normerande, utan vidare argumentation. Detta bidrar till att det teologiska samtalet begränsas till den egna intellektuella miljön. Som en följd därav får teologin svårt att förklara och försvara den kristna tron i dialog med andra intellektuella strömningar, något som ett närmande till den analytiska filosofin säkerligen kan råda bot på.

Oavsett hur man ställer sig till detta är den generella diskussionen om filosofins status och utformning inom den teologiska diskursen inte bara relevant för den tyskspråkiga kontexten utan också för teologin som en del av den akademiska världen i stort. Denna diskussion levandegörs på ett djupgående men samtidigt överskådligt sätt i den här samlingsvolymen.

 

Åke Wahlberg är doktorand och vetenskaplig medarbetare vid Phil.-Theol. Hochschule Sankt Georgen, Frankfurt am Main.

Ur Signum nr 8/2020, s. 60–61.