Romantisk och rofylld, men kanske inte religiös

David Thurfjell: Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Norstedts 2020, 336 s.
David Thurfjell: Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Norstedts 2020, 336 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KATRIN ÅMELL

Religionshistorikern David Thurfjells senaste bok Granskogsfolk är en gedigen undersökning av svenskarnas förhållande till naturen och har tillkommit inom ramen för forskningsprojektet The relocation of transcendence: silence and the sacred of the seculars. Som framgår av titlarna är författarens forskning inriktad på den sekulära majoritetskulturen här i landet och närmare bestämt de sekulära svenskarnas relationer till naturen/granskogen. För att få svar på hur de upplever naturen har författaren begett sig ut i strövområdena kring Stockholm och Uppsala och intervjuat folk som han träffat om vad naturen betyder i deras liv. Sammanlagt har 72 personer i olika åldrar intervjuats.

Thurfjell begränsar sig ingalunda till en redovisning av intervjuerna. Ungefär hälften av boken handlar om hur naturen uppfattats av svenskar under olika historiska perioder. Här får läsaren följa utvecklingslinjer från folktron under den förkristna tiden via kristnandet, den katolska medeltiden, reformationen och det lutherska bondesamhället, industrialismen, romantiken, och så vidare fram till vår tids komplexa förhållningssätt till natur och ekologi. Naturligtvis finns det inslag av religionshistoria i dessa kapitel men också fragment om hur naturen avspeglas i andra historiska ämnen såsom idéhistoria, kultur- och mentalitetshistoria och litteraturhistoria. Även psykologi och sociologi tangeras. Livsvillkor och samhällsförhållanden under olika historiska epoker har klart påverkat människors förhållningssätt till naturen, något som skiftat från tid till tid. Man kan uppfatta författarens historiska genomgång som en sorts arkeologi där avlagring efter avlagring grävs fram. Dessa lager finns kvar någonstans i djupet av varje människas historia och har därför betydelse för hur vi förstår naturen i dag.

De stora omvandlingarna i samhället som färgade av sig på upplevelsen av naturen började på 1800-talet i och med industrialismens successiva utveckling. Därmed skedde ett brott mot det gamla bondesamhället, där människor för sitt livsuppehälle var nära förbundna med naturen och årstidernas växlingar. Från generation till generation förmedlades kunskaper om hur man bäst skulle tillvarata och handskas med naturens gåvor. I och med industrins utveckling och urbaniseringen fjärmades man alltmer från denna tillvaro och kom att ingå i en helt ny samhällsutveckling med specialiserade yrkesfunktioner, uppdelning av livet mellan arbete och fritid, framväxten av folkrörelser och så vidare. I spåren följde strömningar som nationalism, naturromantik och individualism.

Det gällde att utvinna så mycket som möjligt av naturresurserna och här blev det industrialiserade skogsbruket särskilt betydelsefullt. Men något gick också förlorat. Thurfjell sammanfattar det så här: ”Allt detta förvandlade Sverige från en agrar genomsnittsnation till en industrialiserad framgångsnation med en av världens starkaste ekonomier. Priset för detta var en genomgripande exploatering av landets naturresurser, domesticering av skogen och utplånandet av den svenska vildmarken.”

Naturen och skogen omvandlades på många håll till att passa urbana människors behov av rekreation på fritiden. Vackra parker skapades och skogsstigar anlades i natursköna strövområden. Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet bildades för att stödja hälsosamma aktiviteter i naturen. För friluftslivet behövdes utrustning. En stor mängd av specialprodukter utvecklades för vandringar, vildmarksliv, fiske med mera. Därigenom blev naturen kommersialiserad, enligt författaren.

Utan tvivel är det människan som härskat över naturen, vilket framgått särskilt tydligt under de två senaste århundradena. Detta har också understötts teologiskt i judendomen, kristendomen och islam. I sitt slutkapitel med titeln ”En djupekologisk vändning” för emellertid författaren in resonemanget i delvis annan riktning, där den traditionella, antropocentriska uppfattningen ställs mot en ekocentrisk sådan, konkretiserad i miljörörelsen. Han noterar att det inom de stora kristna traditionerna numera finns en vändning mot en mer ekocentrisk teologi. Vidare tror han att den sortens existentiella djupupplevelser av gränsöverskridande och samhörighet med andra arter som intervjupersonerna vittnar om kan få en ekologisk betydelse, eftersom naturupplevelserna är så djupgående och ger mening och livskänsla långt efter det att de ägt rum.

Något måste då sägas om de intervjuade och deras sätt att besvara frågorna om sin relation till naturen. Vad de har gemensamt är att de är sekulära stadsbor som trivs med att tillbringa en del av sin fritid i de angränsande strövområdena. De uttrycker sig alla mycket positivt om att vistas där. Naturen är rofylld. Den har en avstressande och terapeutisk inverkan på sinnet. Många upplever en sorts gränsöverskridande samhörighet med naturen, som de har svårt att uttrycka i ord. Ibland försöker de beskriva tillståndet med det engelska ordet connection. Upplevelsen berör en djuprelation, men de har mycket svårt att klä den i ord. Som sekulära svenskar är de främmande för religiösa termer som ”ande”, ”Gud”, ”helighet” ”nåd” och föredrar tystnaden. De saknar helt enkelt ett språk för sina upplevelser.

Ändå finns det en närhet mellan de beskrivna upplevelserna och de religiösa. När många av de intervjuade inte finner ord för att tala om sin relation till naturen kan de säga ”nästan lite religiös”. Att därav dra slutsatsen att sekulära svenskar har ersatt kyrkan med naturen är dock en förenkling av mer komplexa idéhistoriska skeenden, menar Thurfjell och förtydligar några konsekvenser av den tidigare samhällsutvecklingen. Omvandlingarna i samhället förändrade också förutsättningarna för känslor och upplevelser. Romantiseringen av naturen, nationen och religionen utvecklades parallellt och har påverkat människors moderna tolkning av känslor och upplevelser existentiellt i individualistisk riktning. Genom de protestantiska teologerna Friedrich Schleiermacher och Rudolf Otto kom det romantiska inflytandet att också prägla delar av kristendomen. Dessa teologer uppfattade kristendomen främst som en individualiserad, känslomässig erfarenhetsreligion, där den religiösa människans inre liv och det personliga mötet med det gudomliga som gränsupplevelse blev avgörande. På så vis kom religiösa erfarenheter och existentiella djupupplevelser i naturen att likna varandra. Men på ett språkligt plan finns det dock en tydlig skillnad. Praktiserande religiösa beskriver erfarenheterna enligt en tolkningsram de är förtrogna med, medan sekulära svenskar, som varken har tillgång till eller önskar använda ett sådant språk, återger upplevelserna i mer trevande ordalag eller föredrar tystnad.

Jag skulle vilja tillägga en liten personlig randanmärkning vid sidan av bokens fokus, men som jag ändå tycker bör nämnas i sammanhanget. Människorna i boken älskar naturen och granskogen. För inte så längesedan fanns det dock en ganska stor grupp svenskar med ett inte alls lika positivt förhållande till skogen. Som 40-talist född i ett skogslän träffade jag under min uppväxt många skogsarbetare. Visst fick de uppleva och njuta av naturens skönhet då och då, men mest betydde skogen för dem ansträngande kroppsarbete i snö och kyla under stränga vintrar, med reumatisk värk som följd. Det var ingen självvald sysselsättning utan för många vad som fanns att tillgå som försörjning. Några rader om den sortens granskogsfolk och deras bidrag till industristatens framgång kunde gärna ha lagts till.

Efter genomläsningen bär jag med mig en fråga kring vad som egentligen ingår i termen ”religion”. I bokens undertitel framställs det som ett faktum att naturen är svenskarnas religion, och i sin analys finner författaren starka likheter mellan djupa naturupplevelser och religiösa djupgående erfarenheter. Men här inställer sig problemet kring det komplicerade religionsbegreppet. Individuella, genomgripande andliga upplevelser är förvisso centrala i det vi kallar ”religion”, men här ingår också många andra komponenter som dogmatik, etik, institutioner, riter, social gemenskap med mera. Hur går detta ”övriga” ihop med ”svenskarnas religion”?

Sammanfattningsvis kan sägas att David Thurfjell är en god pedagog, som gör vetenskapliga rön tillgängliga för läsaren samtidigt som han exemplifierar och lättar upp framställningen med korta, personliga berättelser. Boken är välskriven, intressant och lärorik i all sin bredd. Väl värd att läsa.

 

Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Ur Signum nr 8/2020, s. 57–60.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
David Thurfjell: Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Norstedts 2020, 336 s.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KATRIN ÅMELL

Religionshistorikern David Thurfjells senaste bok Granskogsfolk är en gedigen undersökning av svenskarnas förhållande till naturen och har tillkommit inom ramen för forskningsprojektet The relocation of transcendence: silence and the sacred of the seculars. Som framgår av titlarna är författarens forskning inriktad på den sekulära majoritetskulturen här i landet och närmare bestämt de sekulära svenskarnas relationer till naturen/granskogen. För att få svar på hur de upplever naturen har författaren begett sig ut i strövområdena kring Stockholm och Uppsala och intervjuat folk som han träffat om vad naturen betyder i deras liv. Sammanlagt har 72 personer i olika åldrar intervjuats.

Thurfjell begränsar sig ingalunda till en redovisning av intervjuerna. Ungefär hälften av boken handlar om hur naturen uppfattats av svenskar under olika historiska perioder. Här får läsaren följa utvecklingslinjer från folktron under den förkristna tiden via kristnandet, den katolska medeltiden, reformationen och det lutherska bondesamhället, industrialismen, romantiken, och så vidare fram till vår tids komplexa förhållningssätt till natur och ekologi. Naturligtvis finns det inslag av religionshistoria i dessa kapitel men också fragment om hur naturen avspeglas i andra historiska ämnen såsom idéhistoria, kultur- och mentalitetshistoria och litteraturhistoria. Även psykologi och sociologi tangeras. Livsvillkor och samhällsförhållanden under olika historiska epoker har klart påverkat människors förhållningssätt till naturen, något som skiftat från tid till tid. Man kan uppfatta författarens historiska genomgång som en sorts arkeologi där avlagring efter avlagring grävs fram. Dessa lager finns kvar någonstans i djupet av varje människas historia och har därför betydelse för hur vi förstår naturen i dag.

De stora omvandlingarna i samhället som färgade av sig på upplevelsen av naturen började på 1800-talet i och med industrialismens successiva utveckling. Därmed skedde ett brott mot det gamla bondesamhället, där människor för sitt livsuppehälle var nära förbundna med naturen och årstidernas växlingar. Från generation till generation förmedlades kunskaper om hur man bäst skulle tillvarata och handskas med naturens gåvor. I och med industrins utveckling och urbaniseringen fjärmades man alltmer från denna tillvaro och kom att ingå i en helt ny samhällsutveckling med specialiserade yrkesfunktioner, uppdelning av livet mellan arbete och fritid, framväxten av folkrörelser och så vidare. I spåren följde strömningar som nationalism, naturromantik och individualism.

Det gällde att utvinna så mycket som möjligt av naturresurserna och här blev det industrialiserade skogsbruket särskilt betydelsefullt. Men något gick också förlorat. Thurfjell sammanfattar det så här: ”Allt detta förvandlade Sverige från en agrar genomsnittsnation till en industrialiserad framgångsnation med en av världens starkaste ekonomier. Priset för detta var en genomgripande exploatering av landets naturresurser, domesticering av skogen och utplånandet av den svenska vildmarken.”

Naturen och skogen omvandlades på många håll till att passa urbana människors behov av rekreation på fritiden. Vackra parker skapades och skogsstigar anlades i natursköna strövområden. Svenska turistföreningen och Friluftsfrämjandet bildades för att stödja hälsosamma aktiviteter i naturen. För friluftslivet behövdes utrustning. En stor mängd av specialprodukter utvecklades för vandringar, vildmarksliv, fiske med mera. Därigenom blev naturen kommersialiserad, enligt författaren.

Utan tvivel är det människan som härskat över naturen, vilket framgått särskilt tydligt under de två senaste århundradena. Detta har också understötts teologiskt i judendomen, kristendomen och islam. I sitt slutkapitel med titeln ”En djupekologisk vändning” för emellertid författaren in resonemanget i delvis annan riktning, där den traditionella, antropocentriska uppfattningen ställs mot en ekocentrisk sådan, konkretiserad i miljörörelsen. Han noterar att det inom de stora kristna traditionerna numera finns en vändning mot en mer ekocentrisk teologi. Vidare tror han att den sortens existentiella djupupplevelser av gränsöverskridande och samhörighet med andra arter som intervjupersonerna vittnar om kan få en ekologisk betydelse, eftersom naturupplevelserna är så djupgående och ger mening och livskänsla långt efter det att de ägt rum.

Något måste då sägas om de intervjuade och deras sätt att besvara frågorna om sin relation till naturen. Vad de har gemensamt är att de är sekulära stadsbor som trivs med att tillbringa en del av sin fritid i de angränsande strövområdena. De uttrycker sig alla mycket positivt om att vistas där. Naturen är rofylld. Den har en avstressande och terapeutisk inverkan på sinnet. Många upplever en sorts gränsöverskridande samhörighet med naturen, som de har svårt att uttrycka i ord. Ibland försöker de beskriva tillståndet med det engelska ordet connection. Upplevelsen berör en djuprelation, men de har mycket svårt att klä den i ord. Som sekulära svenskar är de främmande för religiösa termer som ”ande”, ”Gud”, ”helighet” ”nåd” och föredrar tystnaden. De saknar helt enkelt ett språk för sina upplevelser.

Ändå finns det en närhet mellan de beskrivna upplevelserna och de religiösa. När många av de intervjuade inte finner ord för att tala om sin relation till naturen kan de säga ”nästan lite religiös”. Att därav dra slutsatsen att sekulära svenskar har ersatt kyrkan med naturen är dock en förenkling av mer komplexa idéhistoriska skeenden, menar Thurfjell och förtydligar några konsekvenser av den tidigare samhällsutvecklingen. Omvandlingarna i samhället förändrade också förutsättningarna för känslor och upplevelser. Romantiseringen av naturen, nationen och religionen utvecklades parallellt och har påverkat människors moderna tolkning av känslor och upplevelser existentiellt i individualistisk riktning. Genom de protestantiska teologerna Friedrich Schleiermacher och Rudolf Otto kom det romantiska inflytandet att också prägla delar av kristendomen. Dessa teologer uppfattade kristendomen främst som en individualiserad, känslomässig erfarenhetsreligion, där den religiösa människans inre liv och det personliga mötet med det gudomliga som gränsupplevelse blev avgörande. På så vis kom religiösa erfarenheter och existentiella djupupplevelser i naturen att likna varandra. Men på ett språkligt plan finns det dock en tydlig skillnad. Praktiserande religiösa beskriver erfarenheterna enligt en tolkningsram de är förtrogna med, medan sekulära svenskar, som varken har tillgång till eller önskar använda ett sådant språk, återger upplevelserna i mer trevande ordalag eller föredrar tystnad.

Jag skulle vilja tillägga en liten personlig randanmärkning vid sidan av bokens fokus, men som jag ändå tycker bör nämnas i sammanhanget. Människorna i boken älskar naturen och granskogen. För inte så längesedan fanns det dock en ganska stor grupp svenskar med ett inte alls lika positivt förhållande till skogen. Som 40-talist född i ett skogslän träffade jag under min uppväxt många skogsarbetare. Visst fick de uppleva och njuta av naturens skönhet då och då, men mest betydde skogen för dem ansträngande kroppsarbete i snö och kyla under stränga vintrar, med reumatisk värk som följd. Det var ingen självvald sysselsättning utan för många vad som fanns att tillgå som försörjning. Några rader om den sortens granskogsfolk och deras bidrag till industristatens framgång kunde gärna ha lagts till.

Efter genomläsningen bär jag med mig en fråga kring vad som egentligen ingår i termen ”religion”. I bokens undertitel framställs det som ett faktum att naturen är svenskarnas religion, och i sin analys finner författaren starka likheter mellan djupa naturupplevelser och religiösa djupgående erfarenheter. Men här inställer sig problemet kring det komplicerade religionsbegreppet. Individuella, genomgripande andliga upplevelser är förvisso centrala i det vi kallar ”religion”, men här ingår också många andra komponenter som dogmatik, etik, institutioner, riter, social gemenskap med mera. Hur går detta ”övriga” ihop med ”svenskarnas religion”?

Sammanfattningsvis kan sägas att David Thurfjell är en god pedagog, som gör vetenskapliga rön tillgängliga för läsaren samtidigt som han exemplifierar och lättar upp framställningen med korta, personliga berättelser. Boken är välskriven, intressant och lärorik i all sin bredd. Väl värd att läsa.

 

Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.

Ur Signum nr 8/2020, s. 57–60.