I Vattumannens tecken

”Detta är gryningen till Vattumannens tidsålder” sjunger man i inledningssången Aquarius i rockoperan Hair i slutet av 60-talet. Först har man givit en korrekt beskrivning av de konstellationer astrologer länge ansett inleda en ny tidsålder, Vattumannens. Den som vi nu lämnar, Fiskarnas, har för åtskilliga förkunnare av en ny andlighet fått beteckna den försvinnande kristendomen, Vattumannen, Aquarius, den nya.

Vattumannen heter helt stilenligt den bokhandel i Stockholm som utgör ett viktigt centrum för alla sorters nyandlighet. Ett ännu viktigare organ är månadstidskriften Sökaren, oumbärlig för den som vill hålla sig å jour med senaste nytt inom österländsk vishetslära, växternas känsloliv, besök av interstellära farkoster eller ockult matlagning.

I år har två böcker kommit ut på Proprius förlag med material huvudsakligen ur Sökaren, Alternativ tro: 1 och 2. Volymerna är också redigerade av tidskriftens redaktör Sven Magnusson, och utgörs till övervägande del av självpresentationer av udda eller alternativa tros- och frälsningsläror.

Att låta nya andliga rörelser presentera sig själva är helt legitimt, och allmänt informativt. Men man kan ifrågasätta om företaget har vunnit något på det förord som Björn Sahlin har skrivit och som möjligen kan tjäna till att förstärka de nyandligas känsla att vara orättvist behandlade och dömda utan att höras, men som å andra sidan ingenting kan göra för att hos utomstående befrämja förståelse och saklig bedömning.

Tonen och hållningen i förordet framgår av några utdrag: ”Hittills har det varit universitetsteologer, starkt uppbundna vid den svenska kyrkan, som haft monopol på vad som skall läras ut om de religiösa alternativen i vår tid . . . Det ekumeniska tänkandet har inte sträckt sig längre än till frikyrkorna och de två andra stora kristna konfessionerna, katolicism och grekisk ortodoxi . . . Lägst på toleransskalan ligger de nya rörelserna, den s k ockulta vågen och de österländska vishetslärorna . . . Det är således ett kraftigt motstånd som bjuds nyreligiositeten i vår tid, från kyrkligt och akademiskt håll … Ur vetenskaplig synpunkt är ännu mycket litet gjort vad gäller nyreligiositeten i vår tid, och det är svårt att lämna vettiga litteraturhänvisningar för fördjupade studier.”

Särskilt det avslutande citatet lämnar läsaren inför valet att författaren till detta förord inte alls är orienterad i den vetenskapliga litteraturen eller att ”vetenskaplig” och ”vettig” har en ganska annan innebörd än i vanligt språkbruk. Det finns redan så mycket skrivet (givetvis av skiftande värde) att prof C-M Edsman redan i Svensk Missionstidskrift 1975:2 kunde presentera en omfattande bibliografi. Och går man utanför landets gränser, vilket, är nödvändigt och naturligt eftersom knappast någon del av nyandligheten är rent inhemsk, finns en överväldigande rik religionshistorisk och religionssociologisk litteratur. Det gäller särskilt USA, där endast någon enda av dem som bidragit till denna kan betecknas som luthersk teolog.

Amerikansk forskning om nyreligiositeten

Vi skall här endast nämna några av de viktigaste amerikanska arbetena. Det mest omfattande är Zaretsky & Leone, Religious Movements in Contemporary America, 1974. På drygt 800 sidor ges en rad viktiga psykologiska, sociologiska och historiska bidrag till förståelsen av de nya religiösa rörelserna.

En viktig poäng i Zaretskys inledningskapitel The Common Foundation of Religious Diversity är för övrigt att så många av rörelserna egentligen inte alls är nya, utan går tillbaka till amerikanskt 1800-tal. Men rörelserna framställer sig däremot i allmänhet som nya; historien är ointressant. Ett annat viktigt arbete av flera författare är Bellah & Glock, The New Religious Consciousness, 1976. Det är ett resultat av det stora Religious Consciousness-projektet i San Fransiscoområdet, en undersökning som genomfördes 1971 underledning av utgivarna, två av USA:s mest kända religionssociologer.

Det finns numera ett betydande antal sammanfattande översikter och tolkningar av de nya religionerna och kulturerna. Den bästa är enligt min uppfattning Robert S Ellwood jr, Religious and Spiritual Groups in Modern America, 1973. För att Alternativ tro skulle kunnat helt bli det redskap för självständig och kritisk orientering t ex i skolans värld, som Sahlin hoppas på i sitt förord, hade givetvis några litteraturhänvisningar varit på plats i stället för det samtidigt överlägsna och ynkande tonfallet i förordet.

Alternativ tro

Dessbättre är inte Alternativ tro helt konsekvent; det finns några bidrag skrivna av utanförstående kännare. Det gäller främst Thomas K:son Hultberg om buddhismen i Sverige och Baha’i, men också några kortare notiser av Bo R Ståhl. Förmågan till intellektuell artikulation och kritisk-historisk hållning varierar givetvis påfallande i självvittnesbörden. Här finns lysande sidor om hinduistiskt tänkande av Walter Eidlitz, som både var en troende och en framstående forskare. Detsamma kan sägas om Olle Hjern, som skriver kort om Swedenborg och Den nya kyrkan. (Proprius har i år också givit ut en större studie av Swedenborg och hans betydelse för eftervärlden av Hjern och prof Inge Jonsson.)

Men ibland blir töntigheten rent hjärtskärande. Nils-Olof Jacobsson, flitig skribent i Sökaren, presenteras som ”psykiater och författare”. Han medverkar med en skildring av den skotska kolonin Findhorn, där man bedriver ett slags ockult trädgårdsskötsel med benäget bistånd av naturandarna. I en not klagar Jacobsson över att han inte återfinner benämningen på ett visst slags naturandar, ”devor”, i någon engelsk ordlista, men har fått uppgift om att de tillhör änglarnas hierarki. Det ingår i den allra första lilla kursen i religionsvetenskap att ”devas” är ett sanskritord för en viss kategori indiska gudomligheter. Men vilka väsenden som i Findhorns rabatter går under denna beteckning är kanske en annan sak. Materialet som samlats i Alternativ tro är av stort intresse, och det är djupt beklagligt att inte utgivare och förläggare fått till stånd ett samarbete med religionsvetare, som skulle gett volymerna ett ännu mycket större värde.

Nyandligt

Lester Wikström, som under senare år huvudsakligen varit verksam inom Svenska kyrkans mission, har för Luleå stift skrivit en prästmötesavhandling med titeln Nyandligt (Verbum Håkan Ohlssons). Den är inte minst ett uttryck för det intresse för nya religiösa rörelser här hemma som nordisk missionsvetenskaplig forskning utvecklat. Danmark och prof Jos Aagaard i Aarhus har varit ledande på detta område. Ett exempel är häftet Ny-religiöse bevxgelser, Kirketjenesten i Danmark 1975.

Första hälften av Wikströms bok omfattar rörelser som står på något slags biblisk grund, och som anslag finns en kort skildring av en apokalyptisk rörelse från nyare tid, av ett slag som förefaller att ha gynnsammare grogrund i Norrbotten än annorstädes i vårt land. Den viktigaste delen, 60 sidor, ägnas Guds barn, Children of God. Vi får en rejäl presentation av rörelsens korta historia och egendomliga uppbyggnad, men främst får vi en utmärkt case-study av ett par ungdomars väg in i och ut ur ”familjen”.

I avsnittet om hinduiskt inspirerade rörelser ligger tyngdpunkten på Transcendental Meditation och Maharishi Mahesh. Det avslutande kapitlet om islamskt rotade rörelser har mera kuriosakaraktär, med notiser om Baha’i-skriftspridning på finska och lapska. Avsnittet om ortodox islam faller egentligen utanför ramen, då det varken handlar om ny andlighet eller om Luleå stift. Wikström fann både i de undersökta rörelserna och bland deras anhängare att föreställningar om uppbyggandet av en ny världsstyrelse eller ny världsordning, som skulle ta vid när den nuvarande ordningen gick under, spelade en framträdande roll. Vi känner den väl i olika former hos mormoner och Jehovas vittnen, men Wikström visar också dess roll hos t ex Baha’i och TM. Här förefaller hans resultat att stämma illa med andra forskares. Zaretsky betonar i det anförda inledningskapitlet att de nya andliga rörelserna är ”klientorienterade”, att de i stort understödjer den bestående samhällsstrukturen, att de inte producerar drop-outs, utan socialiserar människor tillbaka in i normalsamhället. Låt vara att denna individens framgång och välbefinnande i denna världen baseras på oortodoxa metoder och särpräglade föreställningar om verklighetens karaktär. Däremot skulle inte ”världsordningen” stå i uppmärksamhetens centrum.

Den kultiska miljön.

Det är möjligt att denna motsättning i värderingen av nyandlighetens väsen, delvis beror på vilket perspektiv man anlägger. Den engelske religionssociologen Colin Campbell myntade i en uppsats i A Sociological, Yearbook of Religion in Britain 5, 1972, uttrycket ”den kultiska miljön”. Därmed betecknade han just det vi kan studera i Sökaren, koexistensen sida vid sida av en rad sinsemellan tämligen olika vishets- och frälsningsläror, där gränsen mellan tro och ”paravetenskap” är utsuddad, och där det gemensamma till en del just är motsättningen till ortodox religion och ”ortodox” vetenskap.

Så gott som alla de nyandliga rörelserna faller inom den organisationstyp, som sociologerna benämner ”kult”. Utmärkande för många av de nya kulterna är att de intresserade kan sägas utgöra tre koncentriska ringar. Innerst ”anhängarna”, de som i rörelsens teori och praktik funnit Sanningen, därutanför ”sökarna”, de som kanske är intresserade i flera skilda kulturer samtidigt eller befinner sig på väg i den kultiska miljön. Ytterst slutligen ”konsumenterna”.

Den största av de nyandliga rörelserna är givetvis den moderna astrologin med dess horoskop och löfte om The Age of Aquarius. Där är konsumenterna den helt dominerande delen. Men undersökningar har klart påvisat att många är delaktiga i nyandligheten uteslutande genom läsning av böcker och periodika på ett sätt som inte har någon motsvarighet inom institutionaliserad västerländsk religion. ”Konsumentdelen” av rörelsen har fått många att tolka nyandligheten som väsentligen ett kommersiellt jippo. Detta är alldeles avgjort att förväxla form och innehåll, orsak och verkan. Däremot bidrar spridningen av nyandliga och ockulta ideer genom moderna massmedier till att de håller på att bli en väsentlig del av den moderna folktron. Särskilt de element som kan presenteras som på något sätt ”vetenskapliga”, det enskilda ödets koppling till det kosmiska förloppet genom himlakropparnas inflytande eller besöken från yttre rymden för miljoner år sedan eller en viss dag i februari.

Här skall inte anställas några djupare reflexioner om nyandlighetens framväxt i förhållande till brister i den etablerade religionens förkunnelse och teologi.

Men 60-talet var onekligen som en stor amerikansk tidning skrev det decennium, då kyrkan blev ”världsligare” samtidigt som världen blev ”andligare”.