I vems namn?

Ett av sommarens läsprojekt blev för min del den i våras utkomna nordiska kvinnolitteraturhistorien, ” I Guds namn”, som intagit och länge behållit positionen som etta på litteraturkritikernas tio-i-topp-lista. Det är en diger volym, försedd med ett fylligt urval illustrationer som gör den lockande att bläddra i. Boken utgör första delen av ett planerat fembandsverk, och omfattar således en avgränsad tidsperiod: 1000-1800.

Att lyfta fram orättvist åsidosatta och glömd kvinnliga författarskap och därigenom skönja konturerna av en förbigången författartradition är en angelägen uppgift, och bokens redaktörer och författare har gått till verket med skärpa och specialkunskap. Från det första kapitlet, om kvinnans roll i fornnordisk sagatradition, till det sista, som behandlar den muntliga berättar-och sångtraditionen, görs en rad fängslande nedslag i kända eller ibland helt okända författarskap, som sammantaget tecknar om den nordiska litteraturhistoriska kartan.

Men det måste också sägas: det är i dessa individuella nedslag, de specialiserade detaljstudierna, som bokens styrka ligger. Det övergripande perspektivet däremot ställer en del allvarliga frågetecken, som inte minst aktualiseras genom boktiteln.

”I Guds namn” kan uppfattas på två sätt: konstaterande eller värderande. Konstaterandet att religionen varit orsaken till att de flesta bland de tidiga kvinnliga författarna grep till pennan ger boken gott belägg för. Dock kan man fråga sig om den långa historiska utveckling – 800 år – som här komprimeras, med exempelvis reformationen som en milstolpe, inte inneburit väsentliga förändringar i förhållningssättet till den Gud i vilkens namn kvinnorna antas ha skrivit. Detta leder också fram till den värderande läsning av titeln som gjorts av exempelvis Dagens Nyheters recensent, nämligen att kvinnan under århundraden tvingats tillgripa Guds namn för att legitimera sitt eget skrivande. Synsättet har starkt stöd i boken bl a därigenom att överrubriken för 1700-talskapitlet lyder ”I eget namn”. Här antas kvinnan – äntligen – ha befriats från tvånget att fungera som språkrör för en annan.

Det är ett resonemang som är problematiskt i flera avseenden. För det första görs det inte reda för att den medeltida europeiska litteraturen överlag skrevs i Guds namn – av männen likaväl som av kvinnorna. För det andra saknas en analys av att detta torde ha en grund i att föreställningen om ett skrivande ”i eget namn” saknar relevans i medeltida kontext. Eva Hxttner Aurelius noterar det visserligen i inledningskapitlet: ”Den medeltida teologin talade knappast om jaget i vår mening: det autonoma, skapande, individuella, sig utvecklande jaget i vår själsliga apparat.” Men hon lämnar sedan denna analys åt sidan. Inledningens slutsats rimmar illa med en sådan in

sikt: ”Om dessa bilder och symboler, drömmar och känslor sedan uttrycker dessa kvinnors jag, deras autentiska inre, är en annan fråga. Den religiösa traditionen erbjöd dem ett språk och en scen – det var vackert så.”

Jag kan inte se detta som annat än utslag av en bristande historicitet. Det är att läsa medeltidsförfattares texter med vår tids ögon. Är det inte den romantiska synen på konstnären som en person som söker ett uttryck för sin egen subjektivitet och sensibilitet – ett synsätt som väl i det stora hela blivit bestående, även om subjektet fått sina törnar inom postmodern teori – som här smyger sig in och som även projiceras tillbaka på medeltida författare?

Eva Hxttner Aurelius hävdar vidare i samma inledningskapitel, att det är i dialogen med en överordnad juridisk instans som kvinnornas individualitet träder fram. Det kan gälla den klerikala institutionen som har att bedöma de kvinnliga visionärernas autenticitet. Och författaren fortsätter i samma stycke: ”Detta att en implicit eller explicit anklagelse tvingar fram en självbild, ett ”jag”, framgår klart av häxprocesserna.” Glidningen är förrädisk – här jämställs uppenbarligen de olika kyrkliga institutionerna utan åtskillnad. Till dem fogas sedan också den inre domare som pietister och herrnhutare fört kamp emot: samvetet. Frågan är om en sådan abstraktionsnivå alls blir meningsfull. Skillnaden mellan den kvinnliga religiösa författarens strävan efter institutionellt erkännande och kvinnan på de anklagades bänk i ett häxerimål är trots allt avsevärd, även om man inte räknar med annat än litterär inspiration som grundval för den förras visioner.

Om nu skrivandet i Guds namn står i centrum för 700 års kvinnolitteraturhistoria skulle man samtidigt önska en mer nyanserad syn på religionen och dess historiska utveckling av dem som skriver denna historia. Den syn på Gud, religionen i allmänhet och kyrkan i synnerhet som blott och bart instanser i en patriarkal institution som tydligt framträder i flera av bokens kapitel är lika begränsande som det synsätt som uteslutit kvinnorna ur såväl den litterära som den allmänna historien.