Kriget i fredsprocessen

Kyrkans förhållande till makt och i synnerhet till vapenmakt är ett angeläget ämne som ständigt bör diskuteras. Debatten måste hållas levande. Därför välkomnar jag Erik Janzons reaktion (se s. 248) på min ledare i Signum 1993:5. I detta inlägg ifrågasätter han kyrkans traditionella uppfattning om det rättfärdiga kriget, dvs. att krig under vissa förutsättningar kan betraktas som moraliskt godtagbart.

Mycket riktigt påpekar Janzon att ”det rättfärdiga kriget” söker sitt bibliska stöd i något som Jesus inte har sagt. Detta, menar Janzon, är ett mycket löst sätt att argumentera. Borde man inte snarare ta fasta på vad Jesus faktiskt har sagt och i handling bevisat? Jesu radikala fredskrav borde utmana oss an betrakta kriget med en ännu mer kritisk inställning, kanske rentav att kategoriskt fördöma varje krigshandling. Under kyrkans knappt tvåtusenåriga existens har en klar teologisk utveckling ägt rum i denna frasa. Frågans betydelse gör det befogat art i korthet försöka sammanfatta den.

I fornkyrkan vägrade kristna att bära vapen. Men allt tyder på att denna vägran motiverades mer av förbudet mot kejsardyrkan. Som ingick i soldatens förpliktelser, än av övertygelsen om art vapentjänsten som sådan stred mot evangeliet. När kejsaren själv blev kristen väcktes en ny fråga. Under vilka förutsättningar kan en kristen aktivt delta i krig? Den mest utförliga teorin svarade kyrkofadern Augustinus för. I Gudsstaten formulerar han den numera klassiska läran om ”det rättfärdiga kriget” med dess tre kriterier: det måste förklaras av en erkänd politisk auktoritet och utkämpas både av rättmätiga skäl och med en god avsikt. För Augustinus hade emellertid detta rättfärdiga krig tydliga tecken på att vara ett heligt krig. Romarriket utgjorde det nya Gudsfolket som måste föra krig mot hedningarna, vilket i sin tur förklarar varför hovteologen Gines de Sepulveda elvahundra år senare huvudsakligen skulle åberopa Augustinus som stöd för sina argument för spanjorernas massaker på indianerna i ”den Nya världen”.

När korstågen pågick var Thomas av Aquino kyrkans mest begåvade teolog. I sin Summa behandlar han kriget och övertar Augustinus kriterier, men ställer dem i ett helt nytt perspektiv. Freden är kärlekens frukt och förutsätter rättvisa. Thomas stora förtjänst är alltså att han ”desakraliserar” den kristna uppfattningen av kriget genom att behandla problemet utifrån ett juridiskt perspektiv. Krig är aldrig heligt men i vissa fall påkallat; dess främsta syfte måste vara att främja rättvisan som ju är en förutsättning för varje varaktig fred folken emellan. Dominikanen Francisco de Vitoria, Sepulvedas huvudmotståndare i debatten om indianernas rättigheter, utvecklade Thomas naturrättsliga teori. Han utgår ifrån suveränitetsbegreppet, dvs. folkens självbestämmanderätt, som huvudprincip. Alla folk, oavsett religion, har rätt att agera i självförsvar för att säkerställa det gemensamma bästa. Indianerna likaså hade rätt att försvara sig mot kristna inkräktare för att skydda sin kultur och personliga integritet. Vi är nu långt ifrån Augustinus snäva teologiska argumentering. Viktigt är dock att i detta sammanhang (mot Janzons kritik) påpeka, att nationalism inte kan likställas med ett folks suveränitet. Därför är föreställningen om ett rättfärdigt krig helt förenlig med en universalistisk politisk åskådning.

Nutidens massförstörelsevapen och krigföringens utveckling har ytterligare begränsat krigets moraliska godtagbarhet till de fall det utförs i nödvändigt självförsvar och som den sista utvägen då alla andra möjligheter har uttömts, inklusive internationell medling. Men kyrkans teologiska motivering står kvar än idag, fast grundad i den naturrättsliga traditionen. Så stipulerar till exempel den nyutgivna världskatekesen att rätten till självförsvar medför också andra rättigheter och ansvar i en krigssituation: inklusive skyddet av civilbefolkningen, rätten för militära underordnade av inte lyda orättrådiga befallningar och ansvaret att skydda och främja fångars och vapenvägrares integritet.

Har katolska kyrkan övergivit evangeliernas ideal i fråga om fred? Svaret beror naturligtvis på hur man tolkar det bibliska materialet. Men klart är att krig alltid måste ses som ett misslyckande i förhållandena folk och människor emellan. Eftersom fred är ett tecken på Guds rike så måste krig alltid ses som ett tecken på att detta rike dröjer. Om krig, i all sin absurditet, ännu i dag har någon mening, torde det vara att gottgöra sådana grova orättvisor som förhindrar en varaktig fred.

Två skäl kan anges till varför katolska kyrkan grundar sin uppfattning på en naturrättslig tradition. Historien lär hur lätt religionerna blir käpphästar för nationalistiska och ytterst krigiska drifter. Det ser vi inte minst i de fasansfulla krig som nu härjar överallt i världen. Att inte religiöst motivera ett politiskt ställningstagande skyddar uppenbarelsens profetiska integritet och religionernas handlingsfrihet. För det andra hjälper naturrätten oss att undvika också vad som har kallats för ”intellektuell teokrati” – nämligen teorier som utifrån en personlig religiös övertygelse dikterar en allmängiltig politisk ordning. En kristen pacifism, motiverad av de bästa avsikter, får därför varken äventyra eller beröva enskilda eller kollektiv möjligheten att agera i självförsvar. Denna rättighet ingår också i en åskådning som respekterar livets helgd och Guds allmakt över liv och död.