Ignacio Martín-Baró– befrielsepsykolog och martyr

”Människan är i ständig tillblivelse […] Även när ödet stänger dörren till skapandet framför oss, när vi förlorar förmågan att förverkliga de värden som vi upplever som viktiga i livet, har vi fortfarande kvar det mest sublima och mest personliga i vårt jag som tar fram det mest genuina i vår person, vårt ansvar, det avgörande i vår existens. Det som finns kvar är förverkligandet av de mest autentiska värdena, de grundläggande värden som styr vårt förhållningssätt. Därför gäller, mer än någonsin, på ett existentiellt plan: att lida är att vara.”

Med dessa ord avslutar Ignacio Martín-Baró sitt akademiska arbete Sufrir es ser (Att lida är att vara) som han lade fram vid den filosofiska fakulteten vid Javeriana-universitetet i Bogotá i Colombia. Denna licentiatavhandling i filosofi skrev han 1964. Orden ger på ett träffande sätt uttryck för de djupaste värdena som gav mening åt hans liv. Inspiration fick han från Viktor Frankl (1905–1997), en psykolog från Wien som hade överlevt flera av nazisternas koncentrationsläger.

När den unge Martín-Baró skrev dessa rader kunde han inte alls föreställa sig att hans modiga försvar av de mänskliga rättigheterna två decennier senare skulle förorsaka hans död i händerna på den salvadoranska armén i gryningen den 16 november 1989.

Vid tidpunkten för sin död var Martín-Baró en av de mest lovande socialpsykologerna i Latinamerika. Han hade disputerat i psykologi vid Chicago-universitetet, och var nu vice rektor för UCA och vice ordförande för Interamerikanska föreningen för psykologi (Sociedad Interamericana de Psicología). Mordet på honom och fem andra jesuiter inne på universitetsområdet sände chockvågor genom den akademiska världen.

Tidskriften American Psychologist, som ges ut av Nordamerikanska föreningen för psykologi (Society of North American Psychology), tillägnade honom en lång nekrolog. Det hade man dittills aldrig gjort med någon annan spansk psykolog. Dessutom publicerade Harvard-universitetet en antologi med hans skrifter, och andra universitet utformade särskilda akademiska program och särskilda lärostolar till hans ära.

Vad var det då som väckte intresse? Vad hos Martín-Baró som person och vad i hans verk förtjänade så mycket uppmärksamhet? Det tragiska mordet på honom är självfallet en viktig faktor. Men utöver detta innehåller hans skrifter psykologiska grundperspektiv som har hämtat inspiration från befrielseteo­login och som förmodligen har inneburit ett av de mest originella bidragen till den latinamerikanska socialpsykologin.

Jesuit och engagerad akademiker

Ignacio Martín-Baró föddes i Valladolid [i Spanien] den 7 november 1942 och var den yngste sonen i familjen. Från sin far Francisco Javier Martín Abril, en känd journalist, poet och essäist, ärvde han sin briljanta litterära stil och sin kärlek till litteraturen. Efter att ha tagit studenten vid jesuiternas gymnasieskola i Valladolid i september 1959, inträdde han i Jesuitordens novitiat i staden Orduña i provinsen Biscaya. Månaden därpå flyttade han och de andra noviserna till det gamla och nyrenoverade novitiatshuset i stadsdelen Villagarcía de Campos i Valladolid.

Under sommaren 1960 sändes han till Centralamerika, till novitiatet i Santa Tecla, som är en liten förort till staden San Salvador. Efter det tvååriga novitiatet ägnade han ett år åt klassiska humanistiska studier vid det katolska universitetet i Quito i Ecuador. Därefter, i september 1962, flyttade han till Javeriana-universitet i Bogotá i Colombia för att påbörja sina filosofistudier. Just vid denna tid invigde påven Johannes
XXIII Andra Vatikankonciliet. Den nya andan av öppenhet som uppstod genom konciliet gjorde det möjligt för honom att bekanta sig med modern filosofi och vetenskap. Martín-Baró visade särskilt stort intresse för den existentialistiska filosofin hos Martin Heidegger (1889–1976) och han studerade Sigmund Freuds (1856–1939) viktigaste verk, och läste också andra psykoanalytikers böcker.

Den psykologiska teori som gjorde största intrycket på honom var Viktor Frankls logoterapi, och han brevväxlade med Frankl och diskuterade möjligheten att skriva en doktorsavhandling om dennes verk. Men detta projekt stannade på idéstadiet när väl filosofistudierna var avklarade, eftersom hans överordnade i Jesuitorden sände honom till skolan Externado de San José i San Salvador, där han undervisade tonåringar under ett år. Därefter återvände han till Europa för att studera teologi, först i Frankfurt och sedan från och med 1968 vid universitetet i Louvain i Belgien.

Efter prästvigningen i sin födelsestad Valladolid i juni 1970 återvände Martín-Baró till El Salvador för att ansluta sig till en grupp jesuiter som stod under ledning av Ignacio Ellacuría (1930–1989). Denna grupp strävade efter att ge de fattiga företräde (la opción preferencial por los pobres) i praktiken, ett beslut som den latinamerikanska biskopskonferensen hade fattat vid sitt möte i Me­dellín i Colombia i augusti 1968.

Sedan han bekantat sig med befrielseteologin och studerat Paulo Freires (1921–1987) pedagogik, började han undervisa vid UCA. De politiska omständigheterna vid denna tid var illavarslande. Allt hopp om en demokratiskt tillsatt regering i El Salvador försvann 1972 när den nyvalde presidenten Napoleón Duarte (1925–1990) utsattes för en militärkupp och tvingades fly till Venezuela.

Martín-Baró kombinerade undervisningen i UCA med studier i psykologi och, efter att ha skrivit en licentiatavhandling i socialpsykologi 1975, utnämndes han till att ingå i ledningen för den psykologiska fakulteten vid samma universitet. Året därpå flyttade han till USA för att skriva en doktorsavhandling vid det prestigefyllda Chicago-universitetet. Där kom han i kontakt med nya kritiska strömningar inom socialpsykologin, strömningar som uppkommit efter Vietnamkriget. Efter disputationen på en avhandling om demografisk täthet och anhopning i fattiga kvarter i San Salvador, kom han under sommaren 1979 tillbaka till sin lärostol vid UCA. Detta trots att han hade fått flera erbjudanden att stanna i USA.

Inte långt därefter, i januari 1981, utbröt ett inbördeskrig i El Salvador. Från denna stund levde Martín-Baró i ständig fara för sitt liv. Han var vicerektor med ansvar för akademiska angelägenheter vid UCA, och undervisade på sitt sedvanliga seriösa och hängivna sätt. Han arbetade outtröttligt till förmån för inbördeskrigets offer och höll föredrag i flera olika länder både i Europa och i Nord- och Sydamerika. År 1986 grundade han Universitetsinstitutet för allmän opinion (Instituto Universitario de Opinión Pública) i syfte att ge det salvadoranska folket en röst och motverka den statliga propagandan.

Denna frenetiska aktivitet hindrade honom inte från att skriva ett stort antal artiklar om inbördeskrigets problem, liksom flera böcker varav två volymer i socialpsykologi står i en klass för sig: Acción e Ideología (Handling och ideologi) från 1983 och Sistema, Grupo y Poder (System, grupp och makt) från 1989.

Existentiell humanism

Under sina filosofistudier såg Martín-Baró i Viktor Frankls logoterapi en dynamisk psykologi som var mycket mer öppen för de högre skikten i människans personlighet än den klassiska psykoanalysen. För Frankl är människan förutom soma (grek. kropp) och ”psyke” också ”ande” eller logos (grek. intellekt, förnuft) – med alla de utmärkande egenskaper som gör att hon har en högre ställning än andra djurarter: kreativitet, frihet, ansvar och förmåga till självtranscendens.

Den freudianska principen om tillfredsställelse kunde inte förklara människans förmåga att offra sig för något högre ändamål. Freud tycks ha gjort det logiska misstaget, att utgå från egenskaper som utmärkte neurotiska personligheter och sedan generalisera dem som om de gällde alla männi­skor. Men utöver sådana neurotiska egenskaper har människan ett behov av att förverkliga sig själv, och detta behov sporrar henne att växa och utvecklas i enlighet med vad den humanistiska psykologin (i synnerhet Abraham Maslow) hade visat.

När han avhandlade lidandet tog Martín-Baró avstamp i existentialisternas lära om ångest, en grundläggande smärta som ställer människan inför intets avgrund och leder henne till en mer autentisk existens genom att hon tar ställning till sin existens och fritt accepterar den.

Smärta och lidande är inte något gott i sig, eftersom dessa känslotillstånd förhindrar uppnåendet av ett högre gott. Men när man accepterar smärta och lidande förvandlas de till ett ”offer”, som man uthärdar frivilligt. Därmed närmar vi oss vårt mest autentiska jag, sanningen som bor inne i oss. Att finna sanningen på detta vis är det största fynd som människan kan göra, och den uppenbara slutsatsen för Martín-Baró blev att ”i denna mening innebär att lida att vara”.

Kritisk socialpsykologi

Efter dessa första steg inom den existentiella psykoanalysen åtog sig Martín-Baró att ge kurser i socialpsykologi och fick inspiration från andra psykoanalytiker såsom Erich Fromm (1900–1980) och Frankfurtskolan. Hans första bok i denna disciplin, med titeln Psicodiagnóstico de América Latina (Psykodiagnos på Latinamerika) från 1972, är fylld av psykoanalytiska tolkningar av sociala fenomen. Här försöker han ställa en diagnos på det latinamerikanska samhället som ett steg på vägen till dess helande.

Socialpsykologin var en praktisk disciplin, vars målsättning var att befria personer och sociala grupper från den ideologiska alienation som hindrade dem från att råda över sitt eget öde. Martín-Baró övertog begreppet ideo­logi från den franske marxistfilosofen Louis Althusser (1918–1990) och definierade det som en helhet av bedömningar övertagna från samhället som utgör kärnan i våra attityder utan att vi är medvetna om det.

När väl förtryckets kedjor brustit, var det viktigt att definiera en ny etisk kod som skulle räkna med alla människors fritt valda sammanhållning. Den sociala utvecklingen borde gå från konkurrens till samverkan, från det opersonliga ”detet” till ett personligt ”vi”, från förtryck till frihet.

Efter sin vistelse i USA återupptog Martín-Baró sin kritik mot socialpsykologins beroende av etablissemangets makt. Detta innebar inte att förkasta empiriskt material från samhällsvetenskapernas undersökningar. I stället handlade det om att ta sin utgångspunkt nerifrån, i de verkliga konflikter som det latinamerikanska folket befann sig i, för att avslöja den underliggande ideologin och på så sätt tillmötesgå de verkliga behoven.

Psykologin som vetenskap var tvingad att ta sin utgångspunkt i etiska frågeställningar. Om man gav sken av neutralitet skulle det enbart vara en ursäkt för att inte behöva ifrågasätta fundamenten i det dominerande sociala systemet. Kritisk medvetenhet om rötterna till social alienation skulle underlätta ett handlande inriktat mot att förändra de omänskliga livsvillkor som förtryckte majoriteten av latinamerikanerna.

Martín-Baró visade sig också vara myc­ket kritisk till marxistisk teoribildning som inte fäste avseende vid individens aktiva roll i samhällets omvandling. Det stämmer, skrev han, att ”individen handlar mitt i ideo­login, men går inte under i den. Med andra ord reduceras inte individen till att vara en del av ideologin utan kan till och med överskrida den genom att bli medveten.” Det var nödvändigt att finna balans mellan det sociologiska perspektivet, centrerat kring ett socialt system, och socialpsykologin, fokuserad på individen. Varje sammanhängande utläggning av mänsklig handling borde ha både individen och samhället i åtanke.

Psykologin befrias och blir befrielsepsykologi

Under en föreläsning vid Costa Rica-universitetet i oktober 1985, höll Martín-Baró fast vid sin kritik mot den latinamerikans­ka psykologin, för att den var underdånig gentemot dem som orättmätigt innehade den sociala makten, och för att den avlägsnade sig från den förtryckta majoriteten i befolkningen. Psykologin hade inte påvisat något förhållande mellan individens befrielse och den sociala gruppens befrielse. Den hade inte heller undersökt de mekanismer som blockerade individernas sociala identitet, när man nu stod inför den historiska utmaningen att upptäcka de verkliga problem som paralyserade och förtryckte den fattiga massan i befolkningen.

Året därpå, den 5 november 1986 vid Puerto Rico-universitetet, vågade han föreslå grundläggande linjer för befrielsepsykologin. Den latinamerikanska psykologin hade ljusa framtidsutsikter, tack vare den erkänt stora betydelsen av sociala relationer i dessa länder, men dess betoning av subjektiva och individuella faktorer innebar ett stort hinder för dess utveckling. Vid detta tillfälle var Martín-Baró särskilt kritisk mot de latinamerikanska psykologernas iver att kopiera nordamerikanska teorier och modeller utan den minsta kritiska distans eller adekvat kunskapsteori.

Eftersom den positivistiska filosofin avvisade allt som inte kan observeras genom empirisk erfarenhet ignorerade man enligt honom de förbud som den dominerande sociala gruppen infört, och man bortsåg från deras viktiga innebörd. Antagandet att allt beteende styrs av sökandet efter tillfredsställelse – något som ingick i nästan alla psykologiska teorier – innebar också en eftergift till principen om profit i det kapitalistiska systemet.

Utifrån ett mer positivt perspektiv som utgick från befrielseteologin, lyfte Martín-Baró fram tre väsentliga element hos en ny psykologi:

1. En ny horisont. Psykologer borde sluta med att betrakta sig själva. I stället borde de ägna sig mer effektivt åt det behov som befolkningen vid denna tid kände, att befrias från beroendet av krafter och makt som stod helt bortom deras kontroll. Psykologernas metod borde fokusera den förtryckta majoritetens befrielse.

2. En ny kunskapsteori. Om denna befrielse nu var den övergripande målsättningen, så borde man söka sanningen för det latinamerikanska folket inte i dess nuvarande förtryckta tillstånd utan i dess framtida frihet. Detta krävde att man tog sin utgångspunkt i verkligheten, det vill säga i den förtryckta majoritetens perspektiv. Befrielseteologin hade understrukit att det bara utifrån de fattiga är möjligt att finna den Gud som kungjorts genom Jesus. På samma sätt skulle man endast kunna konstruera en exi­stentiell sanning för folket i dess helhet om man utgick från den fattiga massan i befolkningen.

3. En ny praxis. Martín-Baró trodde att endast folkets gemensamma agerande kunde kasta ljus över de verkliga förhållandena. Psykologerna borde befria sig från sin överordnade yrkesroll och i stället arbeta tätt intill de fattiga samhällsklasserna. Även om denna befrielse var svår att genomföra i ett teknokratiskt samhälle, så var den ändå helt nödvändig för att vetenskapen skulle kunna bli befriande i praktiken. Att infoga sig i folkets agerande förutsatte att man tog parti och uttryckte värdeomdömen. Detta innebar inte att man förlorade i objektivitet, i synnerhet inte om man hade ett etiskt ställningstagande i botten. Om man ur moralisk synvinkel förkastar tortyr eller mord hind­rar detta inte att man skaffar sig en objektiv kunskap om mördarens personlighet.

Han avslutade föreläsningen med att framhäva de tre mest akuta uppgifterna för befrielsepsykologin: att återuppliva det historiska minnet, att avideologisera erfarenheter i vardagslivet och att ta fasta på folkets dygder. Om det sistnämnda hade Martín-Barós erfarenheter från kristna basgrupper som övertygat honom om att solidaritet och tron på förmågan att förändra och hoppet om en bättre framtid fortfarande bäst kunde hållas vid liv genom religiösa seder och bruk och genom de sociala strukturer som gjorde det möjligt för fattiga samhällsklasser att överleva under förtryckande omständigheter.

Martín-Baró sammanfattade: ”Det finns en stor uppgift framöver om vi strävar efter att den latinamerikanska psykologin ska ge ett signifikant bidrag till psykologin världen över […] I ljuset av den nuvarande situation som vårt folk lever med som kännetecknas av både förtryck och tro, repression och solidaritet […], bör denna uppgift höra till befrielsepsykologin. Men denna befrielse kan bara komma till stånd genom en praxis som engagerar sig i det latinamerikanska folkets lidande och hopp.”

Martín-Baró fick aldrig utveckla detta program, eftersom inbördeskriget tog hela hans energi i anspråk under hans sista år i livet. Institutet för allmän opinion (Instituto Universitario de Opinión Pública) gjorde det möjligt för honom att lära känna de verkliga förhållandena i landet under denna svåra period, och han vidmakthöll alltid sin självständiga uppfattning. Ett bevis på detta finner vi en vecka innan det socialdemokratiska politiska partiet FMLN skulle sätta igång med den misslyckade ”sista offensiven”. I en intervju påstod han då att det inte fanns några objektiva förutsättningar för ett uppror bland de fattiga, eftersom opinionsundersökningarna gav vid handen att majoriteten uttryckte en tydlig önskan att parterna skulle enas genom dialog. Som samhällsvetare, ansåg Martín-Baró att hans främsta funktion inte var att främja social oro utan i stället underlätta avideologiseringen och göra människor medvetna om alla de krafter som motsatte sig sociala framsteg.

Den efterlängtade freden kom till El Salvador i januari 1992 och den underlättades delvis av UCA-martyrernas offer. Landet har fortfarande en lång väg att vandra in­nan krigets och gängvåldets efterverkningar kan undanröjas. Men nu när landet åter blivit demokratiskt och det prekära ekonomiska läget har förbättrats, kan man tillåta sig att hysa förhoppningar om en total återhämtning.

Trots att Martín-Barós insats inom socialpsykologin rycktes upp med rötterna just när den började ge sina första frukter, hålls hans verk fortfarande levande tack vare hans studenter vid UCA. Hans offer med livet som insats lever kvar i minnet hos alla – som ett vittne om hängivet och generöst engagemang för demokratiska värden, social rättvisa och tjänst för de allra fattigaste.

Översättning: Fredrik Heiding

Artikeln var ursprungligen publicerad i den spanska tidskriften Razón y Fe, nr 1393, november 2014.

José María Gondra är jesuitpater och ordförande för La Sociedad Española de Historia de la Psicología.