Ina Collianders resa – andlighet och konst vid kulturernas korsväg

Ina Colliander (1905–1985) var en mång­sidig konstnär med en personlig bakgrund i tysk, rysk och nordisk kultur. Hon blev flerfaldigt prisbelönad och representerade två gånger Finland på Venedigbiennalen. Ändå har hon förblivit relativt okänd för sitt konstnärskap, i varje fall här i Sverige. Kanske beror det på hennes motivval med dess starka religiösa framtoning. Kanske beror det också på att hon hamnat lite i skuggan av sin man, den kände författaren Tito Colliander, som inte minst genom sin uppmärksammade memoarsvit fått så många läsare på båda sidor av Östersjön.

Vem var hon egentligen som person, bortom de konstnärliga uttrycksformerna? Även hennes barn har någon gång ställt den fråga som många säkert gjort när en tidigare generation inte längre finns ibland oss. I inledningen till boken Inas längtan från 2005 skriver hennes dotter Kati Bondestam:

”Man kunde tro att mina föräldrars historia finns nedtecknad i Tito Collianders självbiografi. Men där finns Ina sedd genom Titos ögon och känslor. Han hade stor förståelse för Inas konstnärliga strävan men hennes egna tankar finns naturligt nog inte med. Ina var som en lök med många lager. En del kände ett skal, andra ett annat, men genom alla skal trängde ärligheten och kärleken. Det var hennes kärna.”

Jag tillhör själv dem som först lärde känna Ina Colliander genom Titos beskrivningar i hans enastående serie av levnadsminnen. Jag träffade henne personligen rätt hastigt en gång i mars 1977 när jag besökte Tito för att intervjua honom om hans författarskap. Det var i hemmet på Runebergsgatan 50 A i Helsingfors. Jag vill minnas att det var Ina som öppnade dörren och som vänligt tog emot mig. Vi samtalade kort innan jag med Tito gick in i ett inre rum där vi satte oss för att samtala medan ljuset reflekterades i några av ikonernas guldgrund.

Kanske hade jag redan sett en glimt av hennes konstnärskap genom det träsnittsartade omslaget till Titos översättning av Chrysostomosliturgin som publicerades 1958 och som jag själv köpte som gymnasist 1959. Jag vet inte säkert, därför att jag noterar att många omslag till hans tidigaste romaner är anonyma. Förlagen lät på den tiden konstnären träda tillbaka för författaren.

Så har jag hemma ett brev av hennes hand från februari 1979. Tito hade stukat handen och bett Ina skriva för att rätta till ett årtal i en artikel jag skrivit. I några av de brev från Tito som jag bevarat finns förstås också Ina med. I maj 1983 skriver han om ryggont och svårigheter att arbeta. Han tror att han kanske också lider av ålderdomströtthet och noterar ”Ina är mig till stor hjälp.” Jo, hon var nog den ständigt stödjande och uppmuntrande.

Det var först på ett sent stadium och mer än 30 år efter hennes död som jag lärde känna henne något närmare genom hennes egna ord och tankar. Det var när jag kunde ta del av hennes mångåriga brevväxling med kusinen och konstnären Sven Grönvall i den nyss nämnda boken Inas längtan. Här speglas viktiga händelser i hennes liv, från studietiden som 20-åring 1925 till ett sista brev nästan ett halvt sekel senare.

En prägling av kulturers möten

Kati Bondestams bok ger också en bild av levnadsloppet mellan hennes egna texter: den mångkulturella barndomen i Sankt Peters­burg med tysk-baltiska föräldrar, barnsköterskan (”njanjan”) som lärde henne ryska och så skolgången, först i Tyska skolan i Sankt Petersburg och senare i Djetskoje Selo, en rysk internatskola. Svenska lärde hon sig tala som 18-åring sedan föräldrarna skickat henne till släktingar i Finland på grund av de allt svårare villkoren i den stad som då hette Petrograd.

Inas far var professor Richard Georg Behrsen, en känd arkitekt i det förrevolutionära Sankt Petersburg. Hennes mor, Lydia Louise von Golicke, kom från en väletablerad familj i förlags- och tryckeribranschen. Föräldrarna hade båda en tysk luthersk bakgrund och var uppenbarligen gammaldags och högborgerligt stränga. Det var en stränghet som tog sig uttryck i det som skedde när Ina i slutet av 1920-talet hade träffat Tito. Hans bohemiska konstnärsnatur och trassliga ekonomi sågs inte med blida ögon av föräldrarna Behrsen.

Den 24-åriga Inas frustration inför valet av livsväg speglas i ett brev till Sven Grönvall daterat den 17 oktober 1929. Där skriver hon:

”I dessa dagar – varför är jag så sorgsen och så glad? Hjärtat slår som i väntan och ändå är det det förflutna som inte ger mig ro. Jag vet, vet allt det som varit – jag läser ryska dikter och förtrollningen det stora, jag är ohelbar, jag har ingen ro, jag är aldrig ensam, jag lever ett överliv. Jag arbetar och dagen är snart slut efter att den börjat. Jag älskar Blocks dikter.”

Det finns en otvetydig litterär kvalitet i hennes brev. Jag kommer personligen att tänka på andra finlandssvenska författare som Edith Södergran och Hagar Olsson, båda med influenser från den ryska litteraturen. Ina hade ju också förbindelser med de poetiska modernisterna i Finland. Gunnar Björling dyker upp i flera av breven. När år 1930 vakats in i en konstnärskrets på nyårsnatten noterar hon att hon kysst Björling på kinden och blivit ”du” med honom. Kanske skulle hon också ha blivit en poet om nu inte arbetsfördelningen med Tito blivit sådan att han stod för litteraturen och hon för bildkonsten.

I brevet från oktober 1929 speglas det svåra dilemma som relationen med Tito försatt henne i när det gällde förhållandet till föräldrarna. Hon skriver:

”I Tito har jag hittat något jag inte kan mista. När jag tänker på att vi borde skiljas är det som om min syster skulle gå bort för andra gången. Stå där i dörren och nicka och gå till tåget med en ryggsäck. Hjärtat har värkt i dessa dagar – det har fått genomgå svåra dagar. Och sedan har det skrattat som om en förtvivlan aldrig funnits där inne.”

Så kan man följa utvecklingen i breven. De gifter sig borgerligt 1930. De har en ständig kamp för ekonomin. Skrivmaskinen, Titos viktigaste arbetsredskap, är ibland pantsatt. Ina får pussla med hushållskassan. Villkoren är knappa och arbetsron begränsad, särskilt under somrarna när de tidvis bor i Villa Golicke i Kuokkala på Karelska näset.

Här, i det som en gång var rika petersburgares semesterparadis, fanns ett antal halvt förfallna hus som Ina tillsammans med Sven Grönvall ärvt. Det blir på 1930-talet en samlingsplats för författare och konstnärer från både Finland och Sverige. Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Rabbe Enckell, Johannes Edfelt, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf tillhör de gäster som kommer dit för att bada i Finska viken och diskutera den moderna litteraturen. De mörka politiska molnen skockar sig i fjärran men har ännu inte nått hit. Som författaren Ralf Parland kom att uttrycka det i en intervju många år senare:

”Karelska näset var en brygga mellan olika kulturer och världsuppfattningar. Därför blev näset för oss kulturella lösdrivare, som vantrivdes i tiden med dess nationella paroller och snäva gränsdragningar, ett slags utopia.”

Det som inte speglas så mycket i Ina Collianders brev till Sven Grönvall, varken från 1930-talet eller åren framöver, är hennes andliga utveckling. Kusinen hade begränsad förståelse för hennes religiösa engagemang. Om det får man ibland läsa mellan raderna eller gå till just Titos biografiska skildringar.

Klostret i Petseri

1936–1938 tillbringar Ina, Tito och dottern Maria i huvudsak i den estniska staden Petseri (på ryska Petjory). Den tillhör det fria Estland men har en i huvudsak ryskspråkig befolkning. Omgivningen domineras av ett anrikt ortodoxt kloster. Tito har åkt dit först för att få tid för sitt skrivande och han lockar med sig Ina. För henne är miljön både bekant och främmande. Befolkningen talar ryska men efter tio år i Finland har hon lite svårt för att acklimatisera sig. I mitten av september 1936 skriver hon i alla fall att de båda funnit en stor frid och ro och därtill en oanad rikedom i de enkla livsformerna:

”Dessutom håller Tito på att genomgå en betydelsefull andlig utveckling i nära kontakt med den grekisk-ortodoxa religionen. Och sen ännu en viktig faktor; vi kan leva på Titos honorar någorlunda bra utan den eviga gnagande oron för nästa dag.”

Och hon fortsätter:

”Härliga gudstjänster är här i klostret – man tror de himmelska skarorna sjunger ibland. Du skulle vara här en kvällsgudstjänst! …

Helgonbilderna är väldigt fina. Mycket att lära. Såna har man ej sett på ikonutställningar. Pärlor i färg och komposition. Inte tråkiga färger, gulbruna o.s.v. utan finfina, rika.”

Tito och Ina lever båda med i folklivets olika faser, dominerade av den ortodoxa kyrkliga kalendern. I slutet på augusti 1937 berättar hon så en nyhet i ett brev till Sven Grönvall:

”En hemlighet vill jag anförtro dig: vi har anslutit oss till den grekisk-ortodoxa kyrkan och lever lyckligt i den. Det var inte en så lätt sak då jag vet att det kommer att gräma mina föräldrar om de får veta det. Det var inte heller lätt för att den blomma som sprang fram i Ryssland har hunnit bli begraven under en stor hög av svårdefinierbart, skamfilat bråte. Nu håller jag på att gräva fram den. Ännu var det svårt för att jag också tycker om vår lutherska kyrkas yttre form, väsandet, orgeln, gubbar och gummor, det karga. Men i trossaker är den grekisk-ortodoxa rikare och mera motsvarande min. Även dess yttre former är för mig tilltalande och sakrala. I varje religion finns det sådant, men denna är mig närmast.”

I Tito Collianders memoardel Nära från 1971 får vi också följa skeendet i Petseri. Sommaren 1937 skriver han på sin roman Korståget, den som skulle bli hans litterära genombrott. Han berättar själv med de här orden:

”Och medan arbetet på min bok ställde mig inför svårighet efter svårighet och glädje efter glädje och kapitel lades till kapitel, och våren svann hän och sommaren kom, var jag fullt på det klara med att jag så fort jag fått romanen färdig – romanen, som ändå och allt fortfarande var det mest angelägna – så tar jag steget in i den ortodoxa kyrkan. Det steg som Ina längtat efter att få göra allt sedan sin ungdom i Petrograd. Genom myrrhasmörjelsens heliga mysterium skulle vi nu göra det tillsammans.”

Tito skriver att det var ett följdriktigt steg i hans utveckling, alldeles fritt från något överraskande eller uppseendeväckande. Ingenting av skarpa gränsdragningar, av kris eller det som brukar kallas omvändelse.

Mötet med Valamo: en ny livsgrund

Att ha funnit en helhet i tron var naturligtvis viktigt för makarna Colliander. Men tillhörigheten till en ny gemenskap, fascinationen inför ett rikt religiöst och kulturellt arv undanröjde inte alla personliga problem. För Ina återstod fortfarande många dagar och nätter av oro, inte bara för det annalkande kriget som kom att vända upp och ned på allting och som innebar nya bekymmer, inte minst för barnen. Där fanns också hela tiden Titos oförmåga att ta tag i sitt eget liv. Som så ofta är det kvinnan som får gripa in och Ina vänder sig med sina bekymmer till Helsingfors ortodoxe biskop Alexander. Han har inte frågat om enskildheter i Inas och Titos gemensamma liv men däremot ganska oväntat hämtat en bok i sitt sovrum och lånat ut den på obestämd tid. Det var en tjock bok, tryckt på ryska, och författad av kyrkofadern Makarios den store på 300-talet.

Ina har själv skrivit om detta i boken Muistoja Valamosta och Astrid Andersson Wretmark återger i sin bok Fader Johannes på Valamo några rader, översatta till svenska av Sergius Colliander.

”Den underbara soliga sommaren 1947 hade vi tillbringat i skärgården.

Den sommaren hade biskop Alexander lånat oss sitt eget exemplar av den helige Makarios den stores bok. På hösten hade jag en stark önskan att resa på en månad till Nya Valamo och där studera gudstjänsterna och teckna kyrkodräkter men också hämta andlig styrka. Hemma gav man mig också lov att resa och tillstånd från klostret fick jag också. När jag med tacksamhet lämnade tillbaka den helige Makarios bok bad jag biskop Alexander om välsignelse för resan till Nya Valamo. Jag minns hur han när han gav mig välsignelsen sade: ’Jaja, men varför ska ni nu ut i de där vildmarkerna?’ Jag försökte förklara.”

Klostret har vid den här tiden fortfarande ett hundratal munkar av rysk härstamning. Gudstjänstlivet är rikt och Ina Colliander följer det medan hon tecknar olika scener ur livet där. Men det för henne mest avgörande är mötet med Fader Johannes. Han är klost­rets biktfar och hon biktar sig för honom, ett första led i vad som kom att bli en långvarig andlig relation:

”Och så kom det sig att fader Johannes, som en älskande far, tog sig an att leda och frälsa mig, inte bara vid teet i keljan, utan också under promenader tillsammans i klostrets omgivning. Vilken lycka var inte detta!

Efter denna period blev fader Johannes en vän och far för hela vår familj och den kunde ’komma på fötter’. Också hela Nya Valamo blev för oss en kär och räddande tillflykt.”

Fader Johannes skriver i ett brev 1948 till ett av sina biktbarn, Jelena Armfelt, om sin relation till paret Colliander. ”Man kan dela allting med Ina, för hon har lidit många bedrövelser, och nu hänger hon och mannen sig åt bön, Tituschka har börjat läsa de Heliga Fädernas undervisning med stor omsorg.”

Själv beskriver Ina sina vistelser på Valamo i breven till Tito i september och oktober 1947:

”Här får man nog sitt lystmäte av gudstjänster – huvudet vill ånga. O, vad det finns att rita och måla! Jag fick tillåtelse av Fader Luka, en fin munk. Han bad att få en bild från gårdagens gudstjänst där han är med. Även ikoner skulle de behöva sa Fader Isakij. Kanske jag kunde måla någon per år.”

Hon skriver efter några dagar att hon gärna vill stanna lite längre i klostret om det fun­gerar för familjen därhemma:

”Har att rita, måla, be, läsa en massa böcker som är så värdefulla. Vet du, klosterlivet här är så annorlunda än i Petseri, mycket djupare. Redan sången är inte den ”världsliga” kyrkans utan urgamla – strävare rörande i sin enkelhet …

Ja, det här klostret är ett sådant ställe där saknaden upphör, bara kärleken finns kvar. Nu ska jag inte gå på alla gudstjänsterna, kan inte i längden rymma så mycket, krafterna sviker och det blir inga kvar till läsningen. Arbetar ju även flitigt.

Är så glad att ha fått vara här ifred och hunnit med rätt mycket och kommit en bit framåt i allt. Fastän som människa är jag ännu lika svag som förr. Också på det måste jag fortsättningsvis arbeta. Härligt att jag har en biktfar som förstår allt och kan leda mig.”

Ett konstnärskap i nya former

Ina Colliander var 42 år när hon skrev de här breven. Hon skulle komma att i nästan 40 år till arbeta på sin inre andliga utveckling, djupt förankrad i den grekisk-ortodoxa traditionen. Kati Bondestam skriver i sin bok:

”För henne blev kyrkofädernas texter och den ortodoxa tron allt viktigare. Hon var ingen förkunnare och bar inga yttre tecken på sin tro utan levde stilla och anspråkslöst. Biskop Alexander var hennes vägledare liksom också Skemaigumen Johannes på Nya Valamo.”

Samtidigt arbetade hon vidare också på sitt konstnärskap. Under 1940-talets senare år och efter de upprepade besöken på Valamo kommer tyngdpunkten i hennes träsnittsproduktion att ligga på de religiösa motiven. Teman och kompositioner hämtar hon allt oftare från det klassiska ikonmåleriet. Ängeln som tema återkommer nu i olika variationer i hennes konst. ”Det änglalika livet”, klosterfromhetens ideal, lyser mer och mer fram i hennes verk.

På 1950-talet började Ina Colliander att göra träsnitt även i färg. Från 1960-talet tillägnade hon sig också nya tekniker. Hon började bland annat att arbeta med torrnål och skapade dessutom flera kyrkomosaiker. Hon gjorde vidare många teckningar och oljemålningar av vyerna från sitt hem och i den närmaste omgivningen. På sina utlandsresor, bland annat till Italien, använde hon sig däremot, förutom av blyerts, främst av pastell- och akvarellteknik.

Hennes sista stora arbete var mosaiken ”Kristi förklaring”, som hon utförde för Nya Valamo kloster 1981–1983. Det blev ytterligare ett föreningsband med den miljö där kyrkofädernas undervisning om det inre livet hade slagit an så många strängar inom henne.

För många i vår västerländska kultur kan det ibland vara svårt att förstå hur ett konstnärskap springer fram ur en andlighet förankrad i en ortodox klostertradition med rötter i asketernas och ökenfädernas värld. Jag har själv ägnat en del tid åt att skriva om den estniske tonsättaren Arvo Pärt som likt Ina Colliander har haft just det ortodoxa klosterlivets koncentration av bön och lovsång som en utgångspunkt för sitt konstnärliga skapande. Jag ser uppenbara paralleller mellan dessa båda fast de skapat sina verk på två helt olika konstområden.

Jag slutar mina anteckningar om detta mångfacetterade liv här. Den som vill lära känna Ina Colliander närmare kan gå till vad som speglas i hennes konstnärskap. För betraktaren av hennes bildvärld är det uppenbart att den i hög grad är en ordlös spegling av hennes andliga liv.

Litteratur

Andersson Wretmark, Astrid: Fader Johannes på Valamo, Artos 2015.

Colliander, Ina, Inas längtan: Ina Collianders brev till Sven Grönvall 1925–1974, red. Kati Bondestam, Schildt 2005.

Colliander, Ina: Ina Colliander, Ateneum Art Museum, Finnish National Gallery 2005.

Colliander, Tito: Träsnittet, med 9 träsnitt av Ina Colliander, Söderström 1946.

Colliander, Tito: Nära< (1971), Artos 2014.

Muistoja Valamosta, red. Irinja Nikkanen, Valamon ystävät 1980.

Torsten Kälvemark är teolog och kulturskribent, Södertälje.