”Om en invandrare slår sig ner i ert land …”

I sin senaste bok, Det svenska hatet (2016), skildrar Gellert Tamas en förändring som skett i det svenska och västerländska samhällsklimatet under det senaste kvartsseklet. Det är en djupt uppskakande och obehaglig läsning. Kan det verkligen ha blivit så här illa? Hur har vi hamnat i denna hatiska, destruktiva process?

I två tidigare böcker, Lasermannen (2005) och De apatiska. Om makt myter och manipulation (2009) har Tamas speglat hur främlingsfientliga, högerextrema strömningar tar sig uttryck i enskilda människors agerande. Lasermannen berättar om John Ausonius, som i början 1990-talet sköt elva personer i Stockholm och Uppsala; av hans tilltänkta offer dog en medan andra skadades för livet; gemensamt för offren var att de var mörkhyade. Tamas visar att det fanns en uppenbar koppling mellan Ausonius skjutningar och de främlingsfientliga strömningar, som då understöddes av Ny Demokrati och som ledde till att det partiet tog plats i riksdagen 1991.

Boken De apatiska beskriver hur ryktesfloran kring några apatiska flyktingbarn sprids under 00-talet. Ryktena visste berätta att det apatiska tillstånd som drabbat dessa barn i asylsökande familjer bara var bluff; deras föräldrar hade tvingat dem att spela apatiska för att familjen skulle få stanna i Sverige. Som stöd för dessa rykten påstods dessutom att sådana apatiska tillstånd aldrig tidigare observerats eller beskrivits inom psykiatrin. Tamas undersökning visar att vad gäller det senare påståendet är det lögn rakt av; dessa tillstånd var väl kända av forskningen och benämndes uppgivenhetssyndrom. Vad gäller det första påståendet, att barnen bara låtsas apatiska, visar Tamas att ingen av dem som startat dessa rykten kunde hänvisa till någon direkt observation; man bara ”visste”. Alltså lögner rakt av men lögner som gav politisk utdelning åt ett nytt främlingsfientligt parti på uppgång, Sverigedemokraterna, som tar över sedan Ny Demokrati imploderat i interna motsättningar.

När man i dag betraktar boken De apatiska framträder ett obehagligt mönster. Ty även om Tamas redan för sju år sedan i detalj vederlade hela denna ryktesflora, så tycks hans arbete inte ha fått någon egentlig betydelse: det sprids fortfarande uppgifter om och det finns en utbredd tro att dessa barn bara spelade apatiska. För ”man vet ju hur invandrarna är”.

Det verkligt illavarslande i detta är att i det rådande samhällsklimatet har uppenbara lögner blivit politiskt användbara.

Vad gäller Gellert Tamas senaste bok Det svenska hatet kan den mycket kortfattat sammanfattas som en beskrivning av samspelet mellan tre aktörer: extrem, våldsbejakande islamism, högerextrem, våldsbejakande nationalism med starka rasistiska inslag samt det sverigedemokratiska partiet, ett parti som under senare år vinnlagt sig om att visa upp en anständig, värdekonservativ fasad. Genom ett omsorgsfullt journalistiskt arbete och noggrann dokumentation med källhänvisningar kan Gellert Tamas emellertid påvisa att det trots fasadputsen fortfarande i grunden är ett parti med en rasistisk grundfärg.

Sverigedemokraternas tidiga koppling till högerextrema rörelser är väldokumenterad och går tillbaka till 1988, då organisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) på ett styrelsemöte bytte namn till Sverigedemokraterna (SD). De som då satt i ledningen för det nybildade partiet kom direkt från olika nazistiska kamporganisationer. Att ropa Sieg Heil och göra Hitlerhälsning tycks ha varit en del av partikulturen. Fortfarande vid mitten av 1990-talet kunde SD:s ledning anordna möten med bokbränning i nazistisk anda, där man bränner böcker av judiska författare. Bland annat bränner man boken A-6171: Ett judiskt levnadsöde, skriven av en överlevare från Förintelsen.

Det är också vid denna tid, mitten av 1990-talet, som de personer, som nu sitter i SD:s ledning, blir partimedlemmar.

Om SD hållit fast vid denna politiska linje, hade det väl i dag varit ett 0,1-procentsparti och huvudsakligen en polisiär angelägenhet. Att försöka återuppliva myten om en judisk världskonspiration med hänvisning till Sion Vises Protokoll får nog ses som politiskt dödfött. Så partiet bytte fot och in på 00-talet fann man en mer användbar fiende: man bytte ut den judiska världskonspirationen mot en islamistisk, en omfattande, farlig konspiration som sades verka för att omskapa Europa till ett kalifat, styrt med sharialagar. Ledande företrädare för SD knöt nära band med det internationella nätverk som brukar kallas counterjihad-rörelsen. Denna rörelse såg som sin uppgift att försvara den västerländska civilisationen och dess idéer, och den spreds via hatsajter på nätet, inspirerade bland andra Peter Mangs till ett antal dödskjutningar i Malmö och Anders Behring Breivik till en spektakulär insats.

Men trots den ökade internationella spänningen under 00-talet med terrordåden den 11 september, krigen i Afghanistan och Irak 2003 och åtföljande muslimsk radikalisering med islamistiska sprängningar i Spanien och London, gav myten om en islamistisk konspiration ingen riktig politisk utdelning i Sverige. SD lyckas inte göra konspirationen helt trovärdig och först i valet 2010 kan partiet ta sig in i riksdagen med 5,7 procent av rösterna. Men när en svensk muslimsk jihadist, Taimur Abduhlwahab från Tranås, spränger sig själv i ett misslyckat attentat på Bryggargatan, vid Drottninggatan i Stockholm, då jublar man inom SD. Nu skall väl äntligen svenska folket vakna! Och så snart nyheten blir känd twittrar personer nära SD:s ledning: ”Äntligen”. En ledande företrädare skriver skadeglatt: ”Sverige har förmodligen utsatts för en av sina första terrorattacker. Jag hatar att säga det men vad va det vi sa?”

Men att enbart bygga sin politik på det påstådda hotet från en islamistisk konspiration räcker inte långt, så år 2011 skriver SD om sitt partiprogram. Man presenterar sig nu som ett socialkonservativt parti. Om det historiska slaget tidigare hade stått mellan de konspirerande muslimerna och västerlandets civilisation så skall man nu åter skifta fokus. Man har fått en ny, ännu farligare fiende. Efter EU-valet 2014 förklarade en ledande företrädare för SD vad den historiska kampen handlar om: ”Efter gårdagen (då SD gick framåt stort) står inte huvudkonflikten mellan höger och vänster i europeisk politik, utan mellan värdekonservativa patrioter och kosmopolitiska kulturradikaler. Den stora avgörande striden om vår civilisations, vår kulturs och våra nationers överlevnad har gått in i en ny, mer intensiv och mer avgörande fas.”

Den slutliga striden står alltså för dörren och huvudfienden är nu de kosmopolitiska kulturradikalerna. Hur skall de besegras? Och nu citerar jag Tamas:

”Och som ett led i denna kamp på liv och död hade partiet satsat stora delar av sin kampanjkassa på att angripa en av Europas och Sveriges mest utsatta grupper, de som i debatten kallades EU-migranter, eller mer exakt, romer. Män, kvinnor och barn, som inte såg någon annan möjlighet än ett förödmjukande tiggeri på gator och torg. Sverigedemokraterna var övertygade om att just kampen mot tiggeriet hade gett dem den stora framgången i EU-valet.”

Tamas citerar ur ett tal som SD:s ledare höll i Almedalen strax efter EU-valet: ”Tiggerikampanjen var en av de mest lyckade kampanjer vi någonsin genomfört. […] Det är fantastiskt, Sverigevänner! Det gör mig oerhört glad, oerhört stolt att vi lyckats åstadkomma ett så fantastiskt reslutat. Stort tack till alla som kämpade i den kampanjen.”

Och i riksdagsvalet hösten 2014 fördubblar SD sitt röstetal från 2010 och når nästan 13 procent. Man har gått från 0,2 procent 1988 till 12,9 procent år 2014.

Den jublande glada partiledaren nämner inget om det ökade våldet och misshandeln riktad mot romer, vilket i tiden sammanfaller med den ”lyckade kampanjen mot tiggeriet”.

När jag läser dessa sidor i Det svenska hatet kommer jag osökt att tänka på Harald Ofstads undersökning Vårt förakt för svaghet. Nazismens normer och värderingar – och våra egna. Det verkligt illavarslande i detta är att i det rådande samhällsklimatet börjar det åter ge politisk framgång att slå och hetsa mot de svagaste och mest utsatta grupperna.

Med det nya partiprogrammet vill SD ge bilden av att man lagt ett avstånd till den tidigare, bruna våldsbejakande patriotismen – men ibland råkar det bli ett snedstag bland ledande partiföreträdare. Och att i fyllan dra runt på stan med järnrör och skrika ”babbe” och hora” åt folk ses inte som ett allvarligt brott mot de värdekonservativa principerna. Det kanske tvärtom betraktas som ett sätt att visa styrka och beslutsamhet i den ödesmättade kampen mot kosmopolitiska kulturradikaler, ett sätt att slå vakt om västerlandets värderingar.

På hösten 2015 kommer SD:s nästa stora kampanj. Krigen i Syrien och Irak, framgångar för den islamistiska terrororganisationen IS har utlöst den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. En liten minoritet av alla dessa flyktingar söker sig till Europa och till Sverige. Inför det plötsligt ökande antalet asylsökande flyktingar deklarerar SD:s ledning att man skall avbryta den ordinarie verksamheten i riksdagen. Man hävdar att Sverige står inför en omfattande systemkollaps och man skall därför ut och mobilisera det svenska folket mot massinvandringen. På ett torgmöte eldar en ledande partiföreträdare sina Sverigevänner: ”Ni måste gå ut på gator och torg, ni måste gå man ur huse. Varje dag, varje dag, och visa dem att vi inte accepterar det här längre. Svenska folket har en lång stubin … Men när den stubinen har brunnit klart då SMÄLLER det. Vi skall visa dem NU! Att NU är det dags!”

Efter det här talet började det brinna i flyktingförläggningar runt om i Sverige. För att vara behjälpliga lägger Sverigedemokraterna i Lund ut adresserna till planerade asylboenden i kommunen på sin Facebooksida. Fem dagar efter det eggande torgmötet går Anton Lundin Pettersson in på en skola i Trollhättan och hugger ihjäl tre personer med invandrarbakgrund. Så SD:s kampanj mot massinvandring ger verkligen snabba och övertygande resultat. I början av 2016 visar opinionsmätningar på ett ökat stöd. SD kan snart räkna med att vara ett 20-procents parti.

Naturligtvis förnekar SD officiellt alla kopplingar och allt direkt, organiserat ansvar för dessa våldsdåd. Hur skulle det annars se ut? Men hur är det med det moraliska ansvaret, när man piskar upp en hatfull stämning?

Däremot är det lönlöst för partiet att förneka att det via ledande partiföreträdare har en direkt koppling till hatsajter på nätet, typ Avpixlat. I riktade kampanjer på sådana sajter kan man mobilisera en virtuell lynchmobb mot ”kosmopolitiska kulturradikaler” och andra fiender. En av dessa kampanjer riktades mot Aftonbladet och ledde till att tidningens kulturchef fick söka sig till skyddad adress efter en storm av mordhot och hatbrev och hatmejl. Några av dessa var direkt hotfulla. ”Det har visat sig förut att någon känt igen en propagandaspridande kackerlacka eller ett svenskfientligt svin på gatan eller i ett varuhus.” Eller: ”Din äckliga lilla fitta hoppas en kongoneger våldtar och mördar dig omgående. Du är värd mindre en silverfisk på toalettgolvet.” Eller: ”Sådana som [NN] vill jag se med bakbundna händer, hukandes framför ett dike.”

Det verkligt illavarslande i detta är det dubbla budskapet: vi är välklädda och beter oss värdekonservativt men vid behov kan vi mobilisera en lynchmobb för att få tyst på våra motståndare. Det är mycket, mycket illavarslande.

Dessa politiska, främlingsfientliga strömningar i Sverige och västvärlden måste naturligtvis ses mot bakgrund av de demografiska förskjutningar som ägt rum under det senaste halvseklet. I Europa lever i dag många miljoner människor, som för en eller två generationer sedan kom som invandrare från olika icke-europeiska länder. Denna invandring får väsentligen ses som en följd av efterkrigstidens accelererade globalisering vad gäller ekonomi och kommunikation, en globalisering som lett fram till dagens exempellösa materiella välstånd i Europa, Nordamerika och delar av Asien och Latinamerika. Men den har samtidigt fördjupat klyftorna mellan fattiga och rika. Detta är den historiska situation som vi i dag befinner oss i, det utgångsläge vi har att förhålla oss till. Hur skall vi som är olika, har olika tillgångar och ser olika ut klara av att leva tillsammans?

Om vi ser till vad som hände i det forna Jugoslavien och Rwanda är prognosen för framtiden dyster. Och det finns fler historiska exempel, som stöder tesen att multietniska och segregerade samhällen är bräckliga. Man bör inte underskatta riskerna. Fredlig samlevnad kräver god vilja och en beredskap till samarbete hos alla parter, eftersom latenta konflikter mellan etniska grupper lätt kan gå över styr. Av de negativa exemplen vill många dra slutsatsen, att det enda rätta är att de som är olika skall leva åtskilda, man ser alltså en strikt apartheid som den enda hållbara lösningen.

Men om man tittar lite närmare på dessa historiska exempel visar det sig att det nästan alltid funnits små, mycket små grupper inom respektive läger, mycket aktiva grupper och ibland bara enskilda personer, som arbetat målmedvetet för att driva fram konfrontation med dem från de andra lägren. Och har dessa aktivister väl lyckats få ordentligt fyr på brasan blir den en självmatande process, som är nästan omöjlig att släcka. Vare sig det handlar om att tända eld på asylboenden eller på etniska spänningar i ett land.

Om man ser till utvecklingen under det senaste kvartsseklet, så finns det många illavarslande tecken: lögner har blivit legitima politiska redskap, att hetsa mot de svagaste, mest utsatta grupperna ger politisk utdelning, politiska motståndare skräms till tystnad genom organiserade hatkampanjer. Och nu handlar det inte längre om slagsmål mellan små grupper av huliganer med band till det ena eller andra fotbollslaget; det handlar om miljontals, tiotals miljoner människor med olika etnisk bakgrund, som i dag lever tillsammans i Europa och det handlar om främlingsfientliga partier som lever av och på den växande rädslan och misstron mellan etniska grupper, partier som själva arbetar för att elda på hatet och misstron. Och dessa partier är inte längre små, som de var för ett kvartssekel sedan. De kan mobilisera betydande väljarstöd. I Sverige satsar SD på att bli åtminstone ett 20-procentsparti.

Styrkan i det etniska hat som dessa partier mobiliserar kan delvis förstås utifrån människans biologiska natur. Det finns hos de flesta av oss en medfödd tendens att betrakta det främmande som något hotfullt och farligt. När den tendensen tar överhand och ges fritt spelrum i ett land, blir den till en självmatande process som kan övergå i omfattande folkmord och/eller etnisk rensning. På det finns många historiska exempel.

De som i dag hetsar mot invandrare bör därför besinna sitt moraliska ansvar: de arbetar för att tända en eld, som kan bli mycket svårsläckt.

De främlingsfientliga strömningarna kan alltså använda sig av något som finns nedlagt i människans biologiska natur: en primitiv tendens att ta avstånd från det främmande. Men det finns också andra tendenser i vår biologi, tendenser som är lika primitiva, lika ursprungliga som främlingsrädsla; vi har också blivit försedda med en ursprunglig förmåga till medkännande, till hjälpsamhet och vi har en mycket ursprunglig benägenhet att vilja samarbeta. Så även om många tecken är illavarslande, så finns inom oss krafter som står emot främlingsfientligheten.

För att mobilisera dessa helande krafter behövs inga eggande torgmöten, inga paroller, inga politiska program, inga kampanjer, ingen religiös trosbekännelse, inte ens en utarbetad, genomtänkt ideologi – det enda som behövs är att vi använder oss av vår ursprungliga förmåga att lyssna inåt, lyssna efter vad hjärtat bjuder oss att göra. Det är det enda som behövs och det är dessa motkrafters styrka och deras svaghet.

Därför finns ju också dessa tusentals, tiotusentals, hundratusentals människor som klart ser sitt medmänskliga ansvar gentemot dem som varit tvingade att fly från sina hemländer, hjälpsamma människor som spontant och på otaliga sätt försöker underlätta livet för nyanlända flyktingar och hjälpa dem att finna sig tillrätta i det nya, främmande landet; människor som inser att det ju inte är vi här i Europa som drabbats av en flyktingkris, de som drabbats är ju de som tvingades fly för att kunna överleva.

från ett annat land och en annan tid nås vi av en maning ”Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud” (3 Mos 19:33–34).

Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet, Uppsala.