Svar på terrorn

Inget land i Västeuropa har under de senaste åren drabbats lika mycket av terrordåd som Frankrike. Detta understryks framför allt av det faktum att undantagstillståndet som gäller från november 2015 skall bibehållas till juli 2017, alltså över det förestående presidentvalet och den nye presidentens tillträde. Med François Hollande, som inte kandiderar (vilket hade varit rättsligt möjligt) förknippar nationen för alltid bilder av en president som försöker bättra på sin dåliga image hos folket genom att framträda som statsman efter attentat, då han gör sig till talesman för en nödvändig samling av nationen.

Det är två år sedan satirtidskriften Charlie Hebdo i Paris blev måltavla för ett islamistiskt attentat – två dagar därefter var det ett judiskt köpcentrum som drabbades. I november 2015 hade offren ingen laicistisk eller religiös anknytning, utan de flesta var yngre fransmän från det tionde och elfte arrondisementet i Paris, gäster på ett kafé och Bataclan, en musikteater. Samma dag försökte en gärningsman förgäves att komma in på Stade de France, där det tyska landslaget i fotboll då spelade. Ett halvår därefter, i juni 2016, drabbades ett gift polispar nära Paris. Den 14 juli 2016, under firande av nationaldagen, dödade en invandrare från Tunisien med en lastbil på Promenade des Anglais i Nice många som promenerade där.

Några veckor senare kom nästa chock i form av ett islamistiskt motiverat mord på en gammal präst vid altaret i hans kyrka i Saint-Étienne-du-Rouvray. Kyrkan var fullständigt oskyddad. Den dödade prästen Jacques Hamel var en som personligen bemödade sig om nära förbindelser med den muslimska gemenskapen på orten. Förfäran och vrede över detta hemska dåd kunde märkas långt utanför den kyrkliga sfären.

Attentaten var en krigsförklaring

Serien av dessa, vart och ett för sig mycket symbolladdade, dåd har förändrat Frankrike. Landet har uppfattat dessa attacker som en krigsförklaring och försökt att svara på ett motsvarande sätt. En förstärkt närvaro av polis och armé i städerna påverkar markant det offentliga livet. Spåren efter dem som angrep satirtidskriften Charlie Hebdo pekar mot algeriska invandrarmiljöer och gärningsmän som är franska medborgare. Vid attentatet mot konserthuset Bataclan ledde spåren till en förort i Bryssel, känd som högborg för salafister. En av de båda som mördade prästen i Saint-Étienne-du-Rouvray bar elektronisk fotboja – mordet begick han under en tidsperiod som polisen hade beviljat frigång.

I Frankrike utlöste denna rad av islamistiska attentat inte bara den vanliga följden av frågor om gängen, gärningsmännen, deras motiv och vilka som ligger bakom det hela. Landet kände sig träffat i centrum av sin självförståelse av att vara ett liberalt och mot omvärlden öppet land. Den hävdvunna samlevnaden av religioner och folkgrupper ifrågasattes. Gränsen mellan kritik av islamism och islamofobi blev mer flytande än någonsin i delar av den politiska offentligheten. Den för Frankrike typiska stränga åtskillnaden mellan stat och religion åberopades i stigande grad just av dem som kopplade ihop denna åtskillnad med målet att hålla islam utanför landets offentliga liv.

Det verkade kusligt att Michel Houllebecqs senaste roman Soumission (Underkastelse) kom ut samma dag som det mordiska angreppet på Charlie Hebdos redaktion skedde. I centrum för romanens handling står en måttligt muslimsk politiker, vars maktövertagande visar sig vara det mindre onda för att förhindra den möjliga segern för en högerextremistisk kvinnlig kandidat. Denna konstellation rör sig spöklikt nära det scenario som Frankrike kan komma att uppleva under våren – åtminstone vad gäller att förhindra att Marine Le Pen, ledare för den högerextrema Front National blir nästa president. Den smygande islamisering som utlöses i romanens handling genom valet av den nye presidenten speglar en motsvarande ängslan inom delar av det franska samhället – och förstärker den med tanke på serien av attentat.

Men vilka är exakt orsakerna till den nuvarande tillspetsningen av detta ingalunda nya läge? President Hollande tvekade inte efter attentaten att förklara att Frankrike var i krig. Premiärminister Manuel Valls talade med den för honom typiska energiska diktionen om att det utspelades en ”strid som gäller landets kultur och identitet”. Därigenom förklarades inte mycket. Observatörer invände att föreställningen om en kamp mellan å ena sidan moderata muslimska krafter och å andra sidan totalitära stridsberedda salafistiska grupper är för enkel. Den tidigare religionsexperten i Le Monde, Henri Tincq, skriver i en internetblogg att det salafistiska islam är mera mångfacetterat än vad som ofta iakttagits. Att attentaten har fördömts också av moskéförsamlingar som allmänt uppfattats som salafistiska får man inte bortse från.

Två tolkningar bland kända islamforskare står mot varandra i den franska diskussionen. Rör det sig om en ”radikalisering av islam” (Gilles Kepel) eller om en ”islamisering av radikaliteten” (Olivier Roy)? Att man vänder sig till IS tolkar Roy som ett sökande efter ”den stora berättelsen”. Drivkraften bakom dåden skulle vara ”en önskan att hämnas en djupt rotad frustration och längtan efter en ny allmakt, som ger dem både en vilja till att mörda liksom en fascination inför den egna döden”. Kritiker invänder att hans teser möjligen kan gälla som förklaring till hur västerländska jihadister handlar, men inte för de talrika gudskrigarna från Mellanöstern, Nordafrika och södra Asien.

Kepel intresserar sig mera för hur den tredje generationen av muslimer lever i Frankrike, framför allt för deras besvikelse över den politiska och ekonomiska utvecklingen i landet. Dessa unga muslimer har upptäckt islam på nytt, och en minoritet orienterar sig mot en saudisk-wahabitisk modell av islam och distanserar sig demonstrativt från västerländsk kultur. Mot Roy invänder man att han för lite beaktar den religiösa dimensionen av denna utveckling, mot Kepel att han övervärderar den muslimska faktorn.

Varför blev just Frankrike måltavla för dessa islamistiskt motiverade attentat? Den parisiske sociologen med iransk bakgrund Farhat Khosrokhavar (jfr Die Welt, 10 augusti 2016) räknade upp fyra faktorer, som sedan länge är kända och diskuterade i Frankrike: det stora antalet förorter med hög arbetslöshet, den massiva postkoloniala invandringen, den franska regeringens aktiva och militanta utrikespolitik, såsom i Mali, Syrien och Irak. Men framför allt hur det franska skiljandet mellan stat och kyrka, laiciteten, har misslyckats.

Vad angår den senare punkten, höll den kanadensiske filosofen och religionsforskaren Charles Taylor med: den franska vägen med en laicistisk republik kallade han ”en återvändsgränd” (Die Zeit, nr 27/2016). Den franska staten, som på 1920-talet med framgång gjorde många invandrade portugiser, spanjorer och polacker till medborgare, har misslyckats med samma sak beträffande invandrare från sina tidigare kolonier, som från Maghreb.

Ny debatt om laiciteten

Att laiciteten är grundvalen för den franska staten kom genom raden av attentat under alla förhållanden på nytt i centrum av den politiska debatten, även om de flesta av de då diskuterade aspekterna inte är helt nya. Traditionellt står två uppfattningar om laiciteten mot varandra i Frankrike. Den ena ser däri statens neutralitet mot de religiösa respektive kyrkliga institutionerna, den andra – och den omfattas inte av färre – drar slutsatsen av skilsmässolagen 1905 att tro och religion skall hållas utanför offentligheten. För den i Frankrike närvarande islam betyder detta, att de som står för den första tolkningen menar, att den kompromiss, som uppnåddes med kyrkorna i en nära framtid också skall omfatta islam, medan de andra tar laicismen som utgångspunkt för att bestämt avvisa alla förväntningar i den riktningen från muslimsk sida.

Sociologen Jean Bauberot tog för ett par år sedan upp det av den republikanske politikern François Beroin använda begreppet ”neutral laicitet” och betonade, att man inte skall förväxla den med den ”historiska laiciteten” i skilsmässolagen från 1905. Denna ”nya laicitet” gäller mera statens kontroll över religionen respektive ett undertryckande av allt som undandrar sig denna kontroll. Detta har inget att göra med den ”historiska laiciteten”, som vill slå vakt om samvetsfriheten och religionsfriheten i det offentliga rummet. I dag försöker man i stället att instrumentalisera laiciteten för att tränga ut islam från offentligheten. Försöket att behandla religionsfriheten öppnare gentemot de kristna kyrkorna och judendomen, men striktare gentemot islam, leder inte vidare. Olikhet i behandlingen är orättvist.

Den situation som uppkommit genom attentaten lät på nytt de ämnen flamma upp som redan i åratal ständigt har präglat debatten om skillnaden mellan stat och religion. Förbudet mot burka, att tillhandahålla halalmat i skolan, att bära ostentativa religiösa tecken offentligt, att ställa upp kristna krubbor i offentliga lokaler – listan över religiösa symboler i vardagen är lång och framför allt inte ny. För vissa är detta uttryck för en elementär religionsfrihet – både under förutsättning av en strikt åtskillnad mellan kyrka och stat och under andra villkor – medan andra menar att en tilltagande islamisering av det franska samhället manifesteras i de muslimska symbolerna. Så blir kravet på ett strikt tillämpande av laiciteten liktydigt med en strävan att tränga tillbaka islam till den privata sfären.

Särskild uppmärksamhet fick sommaren 2016 frågan om den sociala acceptansen av burkini, den muslimska heltäckande baddräkten för kvinnor. I Cannes och sedan i andra franska kommuner kungjordes ett förbud mot burkini. I Cannes grundades detta beslut uttryckligen inte på att det är en religiös symbol, utan på att det rör sig om ”en ostentativ klädnad”, som tyder på tillhörighet till en terrorrörelse som för krig mot Frankrike. En scen på video som visade en grupp av poliser bredvid en burkiniklädd kvinna på stranden, blev på internet sommarens stora tema. I ett utslag upphävde Frankrikes högsta förvaltningsdomstol ett annat lokalt burkiniförbud. Kommunen hävdade att den offentliga ordningen provocerats och störts, men det kunde inte bevisas i det konkreta fallet.

Sedan länge har man i Frankrike funderat över en önskvärd förstärkning av de muslimska institutionerna. I det sammanhanget kritiseras ständigt imamernas bristande inkulturation, liksom det problematiska finansiella inflödet från muslimska institutioner och länder. Attentaten med efterföljande offentlig debatt har i denna fråga lett till ett ökat tryck – med genomgående goda effekter. I maj 2016 sammanträdde ett ”teologiskt utskott” i Conseil français du culte musulman (CFCM). Det skall ”kontextualisera” religiös praxis hos de franska muslimerna med avsikt på de bestående kulturella skillnaderna, som det heter i en kommuniké från CFCM . Vidare skall det förbereda och följa upp behövliga reformer på detta område.

Ett sedan länge väntat steg på vägen till att stärka den egna fransk-muslimska strukturerna var grundandet hösten 2016 av en stiftelse för fransk islam. Denna skall främja utbildning av imamer, islamvetenskaplig forskning och bildningsverksamhet, religion i allmänhet och islam i synnerhet. Anledning till att en sådan stiftelse grundas är att muslimska institutioner är beroende av muslimer i utlandet. Redan 2005, ännu under president Jacques Chirac, gjordes ett första försök med en sådan stiftelse, vilket dock inte lyckades till följd av motsättningar inom den muslimska gemenskapen. När det gäller utbildning av imamer i Frankrike uppkommer den gamla frågan, hur detta kan ske i ett land som inte har några teologiska fakulteter vid statliga universitet. Här finns en ironi i ett land som förbjuder ämnet teologi vid statliga universitet som en följd av åtskillnaden mellan stat och kyrka, nämligen att den katolska kyrkan med sina universitet erbjuder en profilerad utbildning i islam.

Därför överväger man att infoga islam i universiteten i Alsace-Lorrain, där konkordatet mellan stat och kyrka fortfarande gäller. Så har den republikanska presidentkandidaten Nathalie Kosciusko-Morizet uttalat sig för denna lösning. På så sätt kan en utbildningsmöjlighet skapas, som är möjlig endast under den kyrka–stat-ordning som gäller i östra Frankrike. På grund av det ännu gällande napoleonska konkordatet är Strasbourg det enda statliga universitetet med två teologiska fakulteter. Inom deras ramar organiseras redan akademiska program för hela Frankrike, bland annat en teologisk utbildning på distans.

Islamdebatten har dock under senare år varit mycket mer än en fortsättning på diskussionen om olika delteman i frågan om förhållandet stat och religion, som sedan länge pågår i Frankrike. På grund av attentaten finns det i bakgrunden en allt starkare osäkerhet i umgänget med religionen som en – som filosofen Pierre Manent uttrycker det – ”social och politisk faktor” över huvud (Situation de la France, Paris 2015). Manent anser att det inte är tillräckligt att säga att muslimerna har kommit till ett laicistiskt land: ”De har inrättat sig i ett land och de inrättar sig i ett land, som är kristet respektive av kristen tradition. Det är ett avgörande faktum.” Manent är också medlem i den påvliga akademin för socialvetenskaper.

Vänstern och dess förhållande till religionen är måltavlan för en mycket uppmärksammad framstöt av den parisiske journalisten vid Le Monde, Jean Birnbaum (Un silence religieux. La gauche face au djihadisme, Paris 2016). Birnbaum anklagar vänstern för att inte ha observerat attentatens religiösa dimension. I flera sociala miljöer har flera försök gjorts för att på nytt ta fasta på landets identitet och att därav dra slutsatser för umgänget med islam. En rörelse med namnet ”identitärerna” kommer från Frankrike, men låter tala om sig också i Tyskland. Identitetsbegreppet tjänar här också som medel för att avgränsa sig mot muslimskt inflytande respektive mångkulturalism.

Som ett ”land med kristen tradition” uppfattas också Frankrike av företagaren och författaren Charles Beigleder. I sin essaysamling Charnellement de France (Éditions Pierre-Guillaume de Roux, 2016) ger han uttryck åt ett ”nej till mångkulturen”, med vilket han uppenbarligen svarar mot ett behov i delar av den franska offentligheten. Vad han kallar ”kristen tradition” är mer en kulturell än en religiös kategori, dessutom snarast historielös.

Kyrkliga reaktioner

Sådana försök att säkra identiteter mot en faktiskt förhärskande mångkulturalism möts med förbehåll från kyrkan och teologin. Moralteologen vid jesuiternas högskola Centre Sèvres i Paris, Alain Thomasset, använder helst begreppet ”identitet” i pluralis (La Croix, 24 augusti 2016): ”Den kristna identiteten är inte i första hand ett sammanhang av värden, riter och kulturer, utan det är att bli som Kristus en gång var, följa honom och bli lik honom. Denna efterföljd är en del av historien men måste ständigt tolkas på nytt utifrån tidens krav. Liksom ’det eviga Frankrike’ inte finns, så finns det inte heller någon ’evig kristen identitet’ […] Jag talar därför hellre om ’kristna identiteter’ i pluralis.”

En liknande tillbakahållen ton märks också i den skrivelse som offentliggjordes i oktober 2016 av det permanenta rådet vid den franska biskopskonferensen med titeln ”I en föränderlig värld – att återfinna betydelsen av det politiska”. Redan händelsen är ovanlig i ett land med sträng åtskillnad mellan stat och kyrka. Man måste gå långt tillbaka för att finna ett dokument av liknande kvalitet och betydelse.

Den aktuella skrivelsen analyserar i en balanserad ton landets sociala verklighet. Som en reaktion på attentaten kan man ofta sakna detta. Vad biskoparna skriver om ämnet laicitet, gäller under de aktuella förutsättningarna inte endast kristendomen utan också islam: ”Statens laicitet är en legal ram, som skall tillåta alla, troende av alla religioner och icke troende, att leva tillsammans. Uppdraget får inte överskridas genom att man gör laiciteten till ett socialt projekt, som har till mål ett slags religiös neutralisering av detta samhälle.”

Texten fick ett förunderligt gensvar. Den katolska dagstidningen i Paris La Croix (7 november 2016) citerade statsvetaren Dominique Reynié: ”Enligt vad jag vet är det första gången som en text – inte av en enskild författare utan av ett kollektiv – tar det aktuella läget på allvar: nödvändigheten att tänka igenom samhällsfördraget (contrat social) på nytt.”

Med denna förklaring fortsätter biskoparna på en väg som de redan beträtt i sin reaktion efter mordet på prästen i Saint-Étienne-du-Rouvray. Till skillnad från försök på den politiska sidan efter händelsen i Nice att slå politiskt mynt också av mordet på prästen, så visade den katolska kyrkan i denna situation en mycket måttfull reaktion. Ärkebiskopen av Rouen, Dominique Lebrun, svarade med att påpeka, att kyrkan endast har de vapen som kommer från bönen och människornas broderskap.

Sociologen Michel Wieviorka citerades i detta sammanhang med orden: ”Som ateist måste jag erkänna, att de religiöst ansvariga, särskilt katolikerna, har förstått att finna de ord som skapade den nationella enigheten.” Olika politiker reagerade positivt på biskoparnas ord. Först ut var den senare segraren i primärvalen till presidentposten, François Fillon. Alain Juppé, som länge troddes ha den bästa chansen till republikanernas presidentkandidatur, reagerade först några dagar före den första valomgången.

Före presidentvalet

Man kan också tolka utfallet av det republikanska primärvalet som ett svar på de senaste årens attentat. Fastän det mellan Juppé och den tidigare premiärministern under Nikolas Sarkozy, François Fillon, från början tycktes gå åt motsatt håll: segrade gjorde den som förhöll sig kritisk till mångkulturen. Den vann som, för franska förhållanden ovanligt öppet och tydligt, kastade sin kristna bekännelse och sin aktiva tillhörighet till katolska kyrkan i vågskålen. Det skulle han inte ha gjort, om han inte i det dåvarande politiska läget hade varit övertygad om en handfast politisk fördel. Juppé, däremot, hoppas ännu i sista minuten att vinna en poäng med lovord över påven Franciskus.

Fillons seger som republikansk presidentkandidat inträffar i en tid, då bestämda kyrkliga och nära kyrkan stående kretsar tydligare än annars ger sig in i politiken. Som ett viktigt steg i denna riktning gäller det aktiva motståndet mot införandet av samkönade äktenskap, kallat Loi Taubira efter den tidigare, från franska Guyana stammande justitieministern Christiane Taubira. Det har vuxit upp en generation, för vilken diskretion och återhållsamhet i att visa ett kyrkligt tänkande och handlande i det politiska rummet (enfouissement) inte längre anses vara opportunt. I stället tar man till sig missionsiver och synlighet (visibilité) när det gäller kyrka och kristendom.

Trots framgången för katoliken Fillon varnar iakttagare för att dra alltför snabba slutsatser genom att betrakta de katolska väljarna som ett identifierbart block. En kristdemokratisk kandidat till republikanernas primärval kom inte över några få procent. Och även om man utgår från att Fillon kan tillgodoräkna sig en del av de röster som läggs för bekännelse och kristna värden, så ändrar detta inget, eftersom det vid dessa ultrakonservativa röster handlar om en minoritet. Fillon ser sig inte som representant för denna grupp, även om han försöker utnyttja den för egen räkning. Eller som Jérôme Fourquet, avdelningschef för opinionsinstitutet IFOP, sade till veckotidskriften La Vie (28 januari 2016): ”I Frankrike kan tron få följder för valresultaten, men det finns ingen konfessionell väljargrupp.”

Översättning: Sten Hidal

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2017.

Klaus Nientiedt är tidigare redaktör vid Herder Korrepondenz. Numera chefredaktör för Konradsblatt, som är ärkestiftet Freiburgs tidskrift.