Indiens gudar besöker Sverige

En lång rad arrangemang med stöd från olika officiella institutioner syftar till att göra svenskarna mer förtrogna med Indien, och särskilt huvudstaden har fått ta del av högst omväxlande typer av bildkonst, musik och dans, ja gudarna själva har dansat in på scenen. Grupper från skilda håll på den indiska subkontinenten, huvudsakligen från den södra delen, har framfört scener ur gudarnas liv, och det bleklagda kyrkodramat i Europa skulle ha allt att lära av den vitalitet och sprakande färgglädje i smink, dräkter och masker som kom på besök, dels på Kulturhuset, dels utomhus i en ovanligt välordnad och attraktiv helg i Kungsträdgården.

Dessa danser bekräftade det som också en ytlig bekantskap med filosofin och litteraturen visar: att Indiens kultur är kulten av dess gudar. Det framgår på annat sätt av den utställning som Östasiatiska museet presenterar av klassisk indisk konst, fram till den 3 januari, under den förtjusta titeln Skönhetens spegel.

Olika indiska museer har lånat ut ett generöst urval av sina dyrgripar, som i huvudsak faller under tre kategorier; miniatyrmålningar, bronsfigurer och konsthantverk, huvudsakligen från Mogul-hovet. Vad besökaren saknar är ett sammanhängande motiv, en röd tråd, och den totala frånvaron av kartor och informativ text underlättar inte. För den som vill få någon bakgrund finns en utförlig och rikt illustrerad katalog, 80:-, men det allmänna intrycket blir närmast av en utsökt detaljrikedom i skildringen av ämnen som i stor utsträckning förblir främmande. Den typ av indiska miniatyrer som är mest känd i Västerlandet är den persiskt inspirerade från den muslimska Mogul-hovet, men här visas också hinduistiska framställningar, ofta av Krishnas kärleksäventyr; i hans lek med de många herdinnorna speglas gudomens kärlek till människosjälen. Också europeiska bilder utövade ett visst inflytande, och här visas en indisk omformning av en europeisk andaktsbild av den heliga familjen som är ett ganska lustigt exempel på kulturkrock. Varje miniatyr skulle förtjäna ett mer uppmärksamt studium, men de många stilarna skär mot varandra, somliga med färgstark röd eller klargul bakgrund till folkligt troskyldiga figurer, andra med utsökta lövverk som delar av raffinerade framställningar av jakter eller andra höviska scener, de flesta illustrationer till berättelser som åskådaren bör känna till för att fullt avnjuta framställningen.

Olika typer av konsthantverk representeras av exempel bl.a. på färgat glas, silverfiligran och sniderier i elfenben, vanligen av utsökt kvalitet.

Bronsfigurerna är i stor utsträckning sydindiska, från Cholariket under seklerna omkring år 1000 e Kr och placerade i den synnerligen dämpade belysning som har blivit en tröttsam modefluga bland museifolk. De gör ett ganska stereotypt intryck. Motiven kommer från de tre bildanvändande religionerna i Indien: främst hinduismen men också buddismen och jainismen. Någon uppfattning om deras funktion i templen eller den privata kulten förmedlas inte av den sparsmakade presentationen. Majoriteten av Indiens befolkning har alltid vänt sig till de gudar som de inhemska religionerna erbjuder i så rikt antal, men under ett halvt årtusende har härskarna i olika indiska riken ofta varit av annan tro, vanligen muslimer. Den utpräglade motviljan inom islam inför all avgudadyrkan gjorde det svårt för stormoguler och andra att helt acceptera sina undersåtars trosformer.

I Indien som annorstädes var den muslimska kulturen rikast inom arkitektur och konsthantverk, varvid vapnen fick sin beskärda del av skönheten. Här visas en rustning för Akbar, den förste store erövraren bland mogulerna, och ett urval av sådana praktföremål, särskilt i jade, som med oöverträffad skicklighet tillverkades vid det indiska Mogul-hovet. Det finns inte många föremål i världen som – enligt denna betraktares uppfattning – kan mäta sig med praktdolkarna och de blomsterliknande skålarna i skönhet, behag och sinne för materialets möjligheter.

Det är naturligtvis glädjande att också Sverige får en möjlighet att ta del av exempel på konst från den indiska halvön, som i årtusenden har gett liv åt den ena rika kulturen efter den andra, men det är ingen lätt sak att verkligen förstå och assimilera konstuttryck vars hela andliga bakgrund är obekanta. Blommor av gudarnas kransar förklarar inte gudomlighetens natur sådan den har manifesterat sig i en given del av tiden och rummet, och kulten utgör den indiska kulturens själ.