Informationer

Jesuitorden

Generalföreståndaren för Jesu Sällskap, pater Pedro Arrupe, har i ett brev till ledarna för ordens provinser i Latinamerika besvarat frågor som ställts till honom om marxismen. Hans brev, som enligt iakttagare har en allmän giltighet, har tillställts övriga provinsföreståndare för kännedom. Jesuitgeneralen har vid utarbetandet av skrivelsen konsulterat ett 70-tal experter på marxismen hämtade från forskarna inom den egna orden.

Enligt pater Arrupe kan också de kristna i sina strävanden för social rättvisa använda enstaka metoder hämtade från den marxistiska samhällsanalysen; detta dock under förutsättning att de inte betraktar dessa metoder som enda tänkbara sättet att bedöma verkligheten. Användbara element är enligt Arrupes skrivelse hänsynstagandet till de ekonomiska faktorerna, egendomsstrukturerna och de olika ekonomiska gruppintressena; känslan för utnyttjandet av hela samhällsskikt; den faktiska roll som klasskampen spelar i historien; avslöjandet av ideologier som tjänar till försvar för egoistiska intressen och t.o.m. orättvisor. Men dessa element får inte tillerkännas rangen av allena giltiga normer. ”Även om vi måste tillerkänna de ekonomiska faktorerna stor uppmärksamhet måste vi ta avstånd från tanken att det endast är det ekonomiska som är avgörande,” heter det i brevet.

Utifrån en realistisk syn på historien och samtiden måste man medge att det finns en klasskamp. ”Men det är alls inte bevisat att allt det förflutna och närvarande i mänsklighetens historia kan föras tillbaka på den,” skriver jesuitgeneralen vidare. Kristendomen eftersträvar inte revolution, utan ”strävar efter att andra medel till samhällsförändring ges företräde”. Kristendomen tillåter endast kamp – särskilt när den innebär användande av våld – ”som en sista åtgärd till försvar mot orättvisor”.

Pater Arrupe nämner i sitt brev fyra riktlinjer som bör vägleda hans ordensmedlemmar när det gäller marxismen och marxisterna: 1. Jesuiterna bör erkänna och söka förstå grunden till marxismens dragningskraft. 2. De bör inse att de i den fria världen vanligen använda samhällsanalyserna med sina individualistiska och materialistiska infallsvinklar också motsäger kristendomens värden och beteenden. 3. Gentemot marxisterna bör de alltid vara beredda till dialog och inte avböja samarbete på konkreta punkter när detta tjänar det gemensamma bästa; de bör likväl hela tiden ha klart för sig att de som präster har en egen funktion och ett eget uppdrag att fullgöra. 4. De bör akta sig för att stämpla engagemanget för rättvisa och för de fattiga som marxism eller kommunism; ”det finns nämligen också former av antikommunism som inte är något annat än en täckmantel för orättvisa”.

Ekumeniskt dubbeljubileum

Den samfällda kristenheten erinras i dessa dagar om två tidiga milstolpar i den kristna trons utveckling. Påven Johannes Paulus II har i en skrivelse inbjudit alla biskopar tillhörande den romersk-katolska kyrkan och de unierade orientaliska kyrkorna att i pingst i Peterskyrkan och S:ta Maria Maggiore i Rom fira 1600-årsminnet av det första konciliet i Konstantinopel och samtidigt 1550-årsminnet av konciliet i Efesus.

Första konciliet i Konstantinopel år 381 framlade den slutgiltiga formuleringen av den trosbekännelse som konciliet i Nicea 325 antagit. Det är denna ”nicenokonstantinopolitanska” trosbekännelse, vanligen kallad den nicenska, som söndagligen används i liturgin i den katolska, de ortodoxa, de anglikanska och många protestantiska kyrkor. Den insats som det första konciliet i Konstantinopel härvid speciellt gjorde var att betona den helige Andes gudomliga natur.

Konciliet i Efesus år 431 underströk jungfru Marias roll som ”gudaföderska” (gr. theotokos) och bekände sig till läran om Kristus som en person, bärare av två naturer (den gudomliga och den mänskliga).

De båda jubileerna betraktas som viktiga framförallt genom att de hölls under den odelade kyrkans tid och alltså utgör ett väsentligt band framförallt mellan den katolska och de ortodoxa kyrkorna.

DDR

De katolska biskoparna i DDR har utsänt ett gemensamt herdabrev, där de tar upp vissa brännande problem i samband med kristen tillvaro i det socialistiska samhället. De kristna, speciellt barnen och ungdomen, är i DDR utsatta för ”ett massivt ateistiskt tryck”, skriver biskoparna. Detta strider emellertid både mot FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna och mot deklarationen från den europeiska säkerhetskonferensen i Helsingfors, som bägge ”äger rättslig kraft i DDR”.

Biskoparna tar upp den sats, som om och om igen uttalas i massmedia och undervisning i DDR, att religionen i det framtida kommunistiska samhället automatiskt mer och mer kommer att försvinna ”och inte längre ha något berättigande”. De kristna i DDR bör emellertid oberoende av dylika ”ateistiska prognoser” med mod och hopp bekänna sig till sin kristna tro, som även under dessa svåra förutsättningar i landet har ”en chans”.

Biskoparna behandlar utförligt ”den fråga som med oro ställs av kristna föräldrar”, vad det skall bli ”av våra barns och ungdomars kristna tro” och ”vad det gagnar till att tros- och samvetsfriheten garanteras i grundlagen och är säkrad i gällande lag, när trots detta våra barn blir värnlöst utsatta för ateistisk fostran”. Statens utbildningsmonopol, som har ungdomens ateistiska fostran till mål, strider mot föräldrarnas rätt att fostra sina barn. ”Föräldrarna får inte göra sig av med sin primära rätt att fostra barnen, och ingen får ta denna rätt ifrån dem. Även staten måste ta hänsyn till föräldrarnas vilja, när den formulerar sina utbildningsmål.”

”Motsvarar det föräldrarätten och den författningsmässigt garanterade friheten att utöva sin religion, när kristna barn, vilkas etiska livsnorm är kärleken, fostras till hat,” frågar biskoparna och framhåller: ”Som kristna kan vi aldrig säga ja till hat. Hat skapar fiendskap, och fostran till hat förstör fredsviljan och själva freden.”

Ännu mera tungt vägande ingriper enligt de östtyska biskoparna ”ungdomsinvigningen” (Jugendweihe) i rätten till fri religionsutövning. Så upplever tusentals katolska föräldrar denna inrättning. Deltagandet i ”ungdomsinvigningen”, som obestridligen har en ateistisk målsättning, är visserligen frivilligt. ”Men om katolska föräldrar och barn tar denna frivillighet i anspråk utsätts de vanligen från skolans, företagens och olika sociala institutioners sida för ett sådant moraliskt tryck, att det inte längre kan vara tal om någon frivillighet. Oavsett varifrån detta moraliska tryck utgår, strider det mot den tros- och samvetsfrihet som varje medborgare i DDR enligt grundlagen har rätt till, han må vara ateist eller kristen,” heter det i herdabrevet. – Avslutningsvis tackar biskoparna alla som genom sin tro avlägger ett vittnesbörd och därmed också blir en hjälp för andra genom det föredöme de utgör.

Tjeckoslovakien

Drygt 100 prästkandidater vid prästseminariet i Bratislava i Slovakien, dvs. nästan alla inskrivna, meddelade nyligen i ett brev till prästseminariets ledning att de hade för avsikt att lämna seminariet som protest mot att ett antal teol stud av myndigheterna utestängts från studierna. Först efter seminarierektorns enträgna vädjan beslöt det att stanna kvar, men förklarade att protesten mot myndigheternas aktion står fast. Situationen på prästseminariet är f.n. enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress mycket spänd.

Ovannämnda händelse har samband med en hungerstrejk som ägde rum på prästseminariet 20-21 okt och vari deltog 120 teol stud. Den följdes på nyåret av repressalier från myndigheterna sida mot några av deltagarna; de hundras utträdesaktion får ses som en direkt följd av dessa repressalier.

Bakgrunden till dessa studentreaktioner är den kommunistvänliga präströrelsen ”Pacem in terris” inblandning i det kyrkliga livet. Denna organisation är en efterföljare till den 1968 upplösta ”fredspräströrelsen”. Med kommunistregimens massiva stöd kontrollerar representanter för ”Pacem in terris”, vars stadgar aldrig godkänts av biskoparna, alla väsentliga funktioner i kyrkan: i den kyrkliga förvaltningen, pressen, prästutbildningen osv. har på olika poster medlemmar ur ”Pacem in terris” tack vare påtryckningar från myndigheterna kunnat placeras. Endast denna organisation har regimens tillåtelse att anordna prästmöten. Vid sådana sammankomster uppmanar rörelsens funktionärer ständigt kyrkans folk att ge sitt stöd åt regimens politiska mål.

För de teologie studerandena är dock inblandningen från ”Pacem in terris” i prästutbildningen det mest kännbara. De statliga kyrkobyråerna, som har hand om kvoteringen vid intagningen av nya studenter, pressar seminarieledningen hårt att ge företräde åt sådana som kan visa upp en rekommendation från ”Pacem in terris”. Man söker genom hot och löften att få de inskrivna seminaristerna att samarbeta med ”Pacem in terris” och delta i dess sammankomster. Organisationen anordnar t.o.m. fortlöpande föreläsningar på prästseminariet i Bratislava och söker förmå studenterna att bevista dem.

Det är mot hela denna kommunistvänliga verksamhet som prästkandidaterna reagerar. När en serie ”Pacem in terris” föreläsningar var utannonserade till 20 och 21 oktober gick 120 studenter i hungerstrejk. I en skrivelse till biskoparna protesterade de mot prästorganisationens infiltration i prästutbildningen och hävdade att den utgör ett allvarligt hot mot kyrkans enhet. Denna hungerstrejk väckte stor uppmärksamhet, inte minst i utlandet. Det sistnämnda bidrog till att myndigheterna avstod från omedelbara repressalier.

Men vid vårterminen början slog myndigheterna till. Alla studenter underrättades vid jullovets slut telegrafiskt om att seminariet skulle hållas stängt till 9 februari ”på grund av nödvändiga reparationsarbeten”. Samtidigt meddelades 11 studenter att de på grund av sitt deltagande i hungerstrejken i höstas hade utestängts från studierna för ett år. Ytterligare åtta studenter fick en ”varning”. Bland dessa åtta befann sig studenter som inte hade deltagit i hungerstrejken men som av den hemliga polisen ändå misstänktes för att ha haft med protestaktionen att göra. – Det var efter dessa repressalieåtgärder som de 100 teol studerandena lade in sin inledningsvis omtalade utträdesansökan och protest.

Indonesien

Det kommunistiska kuppförsöket i Indonesien 30 sept 1965 misslyckades som bekant, och tiotusentals skyldiga eller misstänkta dödades eller internerades. Det är nu två år sedan de sista fångarna på öarna Nusakambanga och Buru släpptes fria. De internerades familjer har under de gångna 16 åren levat i yttersta misär. Det har under denna tid framförallt varit de kristna kyrkosamfunden som gjort en insats för dessa och i första hand för barnen, en insats som pga. folkopinionen ofta varit förenad med stora risker och svårigheter, inte minst genom att regeringen så småningom tillät prästerlig själavård i interneringslägren men gärna betraktade denna som ett medel att korrigera fångarnas politiska inställning; en synpunkt som givetvis ej motsvarade kyrkosamfundens åsikt. Först i år hade den katolska insatsen med tanke på de inblandade kunnat offentliggöras. Nedanstående rapport från den katolska kyrkans hjälpåtgärder är hämtad ur den i Bonn utgivna tidskriften Die katholischen Missionen för april 1981.

Ett av de första initiativen utgick från ett katolskt studentcentrum, kallat ”Realino”, i Jogjakarta. Under ledning av jesuitpater de Blot lyckades en grupp präster få myndigheternas tillstånd att besöka lägren på de båda ovannämnda öarna. De kunde höra bikt, dela ut kommunionen och döpa dem som bad därom. Denna första insats blev en märkbar uppmuntran för fångarna, även de icke-katolska.

Så småningom utvecklades organiserade hjälpåtgärder utöver själavården. En liten grupp jesuiter kunde stationeras på ön Buru och levde där tillsammans med fångarna tills lägren upplöstes för två år sedan. Ett team frivilligt arbetande läkare kunde kopplas in.

Men lika angeläget var att hjälpa de fångnas familjer, som försatts i en situation av yttersta fattigdom och social isolering. Speciellt var en insats bland barnen angelägen. Så öppnade medlemmar av den indonesiska provinsen av jesuitorden små hjälpstationer i Jogjakarta, Klaten och Magelang, där med hjälp av frivilliga, de flesta från det ovannämnda ”Realino”, barnen fick hjälp till terminsavgifter för skolgången, kläder och sjukvård. Enbart i Jogjakarta fick på detta sätt drygt 400 barn hjälp, och får det fortfarande. Vid dessa hjälpstationer gavs också läxhjälp åt svaga elever och ordnades hembesök. För de föräldralösa barnen organiserades ungdomshem med ett system av frivilliga fosterföräldrar. F. n. är fem sådana ungdomshem igång med ca 100 ungdomar.

Ett speciellt problem, såväl psykologiskt som ur arbetsmarknadssynpunkt, utgjorde de män som 1979 blev frisläppta från interneringslägren. Många möttes av hustruns skilsmässoansökan; för alla var omställningen efter så många års internering mycket svår.

Befrielseteologin

Den brasilianske teologen och franciskanpatern, professor Leonardo Boff, har uppmanat Europas kristna att visa förståelse för den latinamerikanska befrielseteologin. Den är nämligen ”det artikulerade skriet från de förtryckta, som hos oss är fattiga och samtidigt kristna”. Enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress har Boff framfört dessa tankar i Bonn m.fl. europeiska städer under en föredragsturné. Det finns personer, menar Boff, som inte kan tänka på något annat än marxism, omstörtning och våld när det hör ordet befrielse. Men just befrielseteologin har inspirerat kristna till att offra sina liv för de fattiga, uthärda tortyr och all slags förföljelse och att göra detta i ljuset av Jesu saligprisningar. Den har fostrat profeter, mystiker och martyrer, något som alltid är ”tecken på den sanna kyrkan”, vilket den klassiska teologin har lärt oss. Därför är det förtal när det sägs att befrielseteologin inte leder någonstans, eller på sin höjd leder till marxism. Därför är det nödvändigt att avveckla en överdriven misstro gentemot marxismen och politiseringen av tron, säger Boff, ty dessa tjänar bara som ursäktsmekanismer för underlåtenheten att företa nödvändiga förändringar i samhället.

De kyrkliga basgrupperna, som det troende folket bildar på grundval av evangeliet, har utöver den religiösa betydelsen en beaktansvärd social uppgift, säger Boff. Gentemot den marxistiska tolkningen av religionen som ett medel för legitimering av maktstrukturer uppstår i dessa basgrupper på grundval av en dialog, fri från alla härskarintressen, funktionerna beredvillighet, utmaning och befrielse, och detta möjliggjort genom religionen.

Sedan är det en annan sak, sade Boff, att det är kyrkans uppgift att sörja för att den kristna tron inte uttömmer sin kraft i politiska frågor. De kristna måste föra in frågan om livets yttersta mening i samtalet. De skulle ge upp sin existens som kristna om de förlorade den transcendentala dimensionen och inte tog sig någon tid till bön.