Johannes Paulus II och Polens affärer

Mycket har skrivits om Johannes Paulus, både positivt och negativt. Han anses än progressiv än konservativ. Det är påfallande att man använder sig av ett ganska ovanligt språkbruk som uttryckligen betonar påvens nationella ursprung. Det sägs av och till ”den polske påven, påven från Polen, polacken Karol Wojtyla” osv. Dessa formuleringar uttrycker för all del något som påven egentligen själv aldrig velat hemlighålla.

Sådana historiska notiser om hans nationella ursprung implicerar dock ofta värdeomdömen med avsikt att styra den allmänna opinionen genom negativa associationer. I ett enda andetag vill man därmed ha sagt att Johannes Paulus II – en påve som kommer från öststaterna – har erfarenheter av vilken betydelse och vilken kraft för samhället som finns hos en kyrka som profilerar sig gentemot världen. Att påvens ursprung mer eller mindre präglar hans ämbetsutövning även om detta sker omedvetet. Att Johannes Paulus II är präglad av den polska kyrkan och hennes extrema traditionalism. Att hans polska ursprung givit honom tillfälle till få ekumeniska erfarenheter. Att hans rustika vitalitet – ehuru han kommer från en tjänstemannafamilj – inte blott påminner om det efterblivna polska jordbruket utan även om påvens ärkekonservativa teologiska åskådning. Därmed förknippas föreställningen att hans utbildning och erfarenhet i kommunistisk miljö i Polen inte möjliggjort någon djupare kännedom om världen, så att han skulle vara en orealistisk svärmare iförd polska glasögon, vilken efterlämnar fler frågor än han besvarar. Därför vill man helt enkelt säga, Polen kan inte leverera en modell för världskyrkan. I en pluralistisk, autonom och demokratisk värld måste andra tendenser öva inflytande på denna ursprungsmodell. Påvens resor skall kompensera och ta igen just detta.

Detta förhållande förändras inte även om man framställer ”fenomenet Wojtyla” sympatiskt, människovänligt och spontant när det talas om hans charm och hans karisma, för samtidigt sägs att han nöjer sig med vaga antydningar som balanserar på gränsen till det banala, så att den ovedersägliga framgången nästan bara ligger i ”atmosfären”.

Detta sammankopplande av påven Johannes Paulus II och hans polska ursprung, avsett att underskatta påvens utsagor, fick plötsligt en ny betydelse från och med augusti 1980, när Polen kom att hålla hela världen i en politisk spänning. Alla är på det klara med att Polen 1980 vore otänkbart utan Karol Wojtyla. Av många icke-polacker har han beskyllts för att vara den nyckelperson som starkast motiverat de antisocialistiska krafterna i landet. I många grannländer bedrivs en vulgärpropaganda, som förklarar situationen i Polen med att Johannes Paulus II skulle vara ett offer för en internationell sammansvärjning. Karol Wojtyla skulle ha valts till påve med uppdraget att undergräva det socialistiska östblocket. Man räknar därvid med en traditionell antipapistisk stämning.

Påven själv har flera gånger yttrat sig om händelserna i Polen inte bara som överherde för den katolska kyrkan utan även som son till ett land som hotas av en fara. Hans yttranden ger ett klart svar: endast på grund av sin etiska övertygelse pläderar han för mänskliga rättigheter och friheter. Denna hans grundinställning kom också till uttryck i ett brev till Brezjnev daterat den 16 dec. 1980.

Att det existerar en djup förbindelse mellan Johannes Paulus visioner och händelserna i Polen visar det som faktiskt har inträffat. ”Specialfallet Polen” har inte i första hand ekonomiska eller politiska premisser. I själva verket är händelserna i Polen en moralisk revolution i ett post-kommunistiskt samhälle, kulturellt och moraliskt bankrutt, som uppstått i protest mot föraktet för det personala människovärdet som formulerats i en appell för att skydda individens roll i samhället. För arbetarnas del gäller det inte i första hand att förhandla sig till löneförmåner för sig själva utan de har hela nationens gemensamma bästa för ögonen. De vill försvara och rädda människans mänsklighet för sig själva och för alla polacker.

De gör motstånd mot att människor förnedras och mot varje form av förakt för människovärdet som kommer till uttryck på arbetsplatserna. Erfarenheten att de själva, deras familjer och hela folket är utsatta för en planmässig demoralisering gör dem medvetna om att det är deras plikt att kämpa för mänskliga rättigheter. De kämpar inte mot staten utan för staten, vars auktoritet måste återvinnas så att den kan bygga upp den förstörda värdehierarkien i samhällsmoralen, en moral, vars värden och normer med våld amputerats på allt vad kristna värden heter i den polska traditionen genom en planmässig och regelrätt utarmning av läroplaner i ämnen som historia och litteratur.

Därför söker och finner förnyelsen stöd hos katolska kyrkan, som alltid varit trogen mot nationen och skyddat de konkreta människorna och den enskildes värde som person. Under de sista decennierna när Karol Wojtyla fanns i ledningen har denna kyrka på ett särskilt sätt uppväckt den etiska personalism, som nu kommit till uttryck för att göra livet i Polen mer människovärdigt.

I detta avseende kan man idag säga: Johannes Paulus II, som aldrig velat förneka sitt ursprung utan snarare motsatsen, är präglad av erfarenheter vilka han även tagit med sig till katolska kyrkans högsta ämbete. Och omvänt: den andliga situationen i Polen har formats av honom. Hans tänkande har sin rot i den polska kulturens rika tradition med frihet, tolerans, humanism. Han kan tacka de institutioner som har odlat denna kultur – så har han själv sagt – dvs. familj, kyrka och skola. Därvid betonar han särskilt starkt det universitet där han studerat. Här ligger den egentliga orsaken till att han som professor i filosofi har ägnat sig åt människans personalitet. Så småningom fick hans vetenskapliga forskning även en existentiell betydelse och en social relevans då han som biskop och kardinal i kyrkan i Polen hade till uppgift att skydda människan för politisk rättslöshet, ekonomisk utsugning, samhällelig diskriminering, kulturell alienation.

I ställningstagandet mot kollektivistiskt tänkande och totalitära anspråk från samhället gentemot individen och personen har han alltid hävdat den mänskliga personens oförytterliga rättigheter och okränkbara värdighet. Han var övertygad om att kyrkans uppgift var att tjänande och hjälpande främja människans rättigheter och värdighet. Denna grundinställning – omsorgen om individen i den stora mängden, respekten för människans rättigheter och personala värdighet – löper också idag som en röd tråd genom hela påvens budskap. I denna situation, och sett i samband med händelserna i Polen och mot bakgrund av den enorma aktivitet som Johannes Paulus utövar, skall vi ställa frågan om det speciella i hans filosofiska och teologiska metod. När vi gör så, är det inte av prestigeskäl för att påven är polack, utan för att vi märker återklangen av välkända accenter i påvens uttalanden. Av detta skäl vill vi i det följande göra en återblick för att bättre kunna analysera Karol Wojtylas filosofiska och teologiska tänkesätt med avsikt att kunna interpretera Johannes Paulus II:s utsagor.

Övers. Anna Maria Hodacs