Kristendomen och ”den nya tiden ”– tillika

Sedan januari i år har det förts en debatt i Svenska Dagbladet om den nya form för livsorientering som man kallar New Age. Som så många andra impulser kommer det nya begreppet från Amerika och betecknar närmast en syntes av idéer och ideal från 60- och 70-talen. Miljörörelse, hälsoidéer och ”nyandlighet” har integrerats och ger intryck av en sammanhängande åskådning, tillräckligt seriös för att kunna tas på allvar i dagspressen. De olika ingredienserna i åskådningen har funnits hos oss under en del år men har haft en ganska marginell roll, om man undantar vissa sidor hos miljö- och hälsorörelserna. För att få information har man varit hänvisad till specialtidskrifter som Sökaren eller Nexus utom i de fall då veckopressen har tagit sig an tendenserna och då ofta i en till oigenkännlighet vulgariserad form.

Här finns nu en vid skala mellan allmänbegriplig rationalitet och de vildaste fantasterier, och helt naturligt är det de minst uppseendeväckande inslagen som har fått gehör i den politiska debatten. Miljövård i stället för ohämmad exploatering, hälsovård i stället för sjukvård, återanvändning i stället för resursslöseri hör till de mest välbekanta temana i de senaste årens debatter i massmedia. Men nu kommer också andra och mindre etablerade uppfattningar och pockar på uppmärksamhet: alternativ kost, alternativ medicin och alternativa livsåskådningar, det sistnämnda med förbryllande inslag som astrologi och tron på flygande tefat.

I sitt Sigtuna-föredrag (Signum 9-10:1980) kom Lars Gyllensten också in på dessa alternativrörelser och bedömde dem ganska kärvt som ”religionssurrogat” och räknade då bl.a. upp sådant som astrologi, homeopati och THX-kurer. Det mest förvånande var väl den höga värdering som han gav kristendomen i förhållande till dessa nutida frälsningsläror. Det kan visserligen tyckas smickrande, men nog ger det anledning till en del undran om han verkligen har fattat kristendomen rätt. Den innehåller ju mycket som kan tyckas lika anstötligt för en sekulariserad västerlänning som någonsin tron på flygande tefat: en Gud som har blivit människa, som har dött och uppstått för oss, som träder i förbindelse med oss genom materiella tecken som dop och nattvard. Det är ofta som kristendomen av sina belackare har kallats magi och vidskepelse. Då vi nu hör att den är rumsren i förhållande till andra religiösa riktningar ger det en aning om att den idag framträder så förtunnad att man inte märker hur många svårsmälta premisser den vilar på.

Jag tror det är ett perspektivfel då Gyllensten kontrasterar äldre tiders undertro mot nutida rationellt tänkande. Han bekymrar sig ju samtidigt för den aktuella vidskepelse som fyller veckopressen. I alla tider tycks det ha funnits en skala från rättrogenhet till skepsis, och utvecklingen går inte entydigt från den ena polen till den andra. De kristna beskylldes i antiken ofta av sin hedniska omgivning för att vara löjligt vidskepliga, och å andra sidan har det funnits många präster – t.ex. i vårt land – som har sett som en huvuduppgift att bekämpa skrock och skrömt. Hela frågan om vad som anses socialt anständigt att tro på är oerhört komplicerad och har långt ifrån alltid bestämts av det sunda förnuftet.

Om man vill bekämpa nya alternativrörelser är nog kristendomen en osäker bundsförvant. Den har ju nämligen själv vunnit på att den positivistiska och antimetafysiska åskådningen som tidigare rådde, bl.a. i vårt land, nu har mattats så betydligt. Alla alternativrörelser utgår från ett tidigare läge, då det inte fanns något alternativ, det ligger i sakens natur. Ett sådant läge kan vi finna under den första efterkrigstiden.

Vi som erinrar oss 50-talets debatt om tro och vetande, minns hur det var en situation med klara linjer, då man visste – eller trodde sig veta – vad som var tro och vad som var vetande. Man kan se tidens positivism som den ideologiska överbyggnaden på ett samhälle som satte den tekniska utvecklingen och de materiella värdena främst. Det var nymarxisterna som först lyckades med att slå hål på denna till synes så slutna åskådning och kritiken har sedan fortsatts av andra. ”Den nya tidens” idéer har möjlighet att vinna gehör bl.a. genom den vetenskapskritik som har bedrivits av bl.a. Feyerabend och Kulin. Också här har väl de sociala och ekonomiska förhållandena spelat en roll. I en tid av knappare resurser är det naturligt att man satsar mera på icke-materiella värden, som då man ställer ”livskvalitet” mot ”statusjäkt” och ”prylar”, uttryck _som redan har hunnit bli till leda utnötta.

Vi har nu en helt ny situation med ett större mått av ideologisk frihet än på länge, då också oprövade uppslag kan läggas fram utan att fördömas redan från första början. Det är en utveckling på gott och ont. Den leder till större rikedom på alternativ men också till en vildvuxenhet, där snart sagt vilken stollighet som helst har chansen att bli framlagd med anspråk på att bli tagen på allvar. Vi har kunnat läsa om hur pyramidformiga behållare genom själva sin form kan skärpa rakblad och hindra mjölk från att surna. Vi har läst om hur äggen i kartongen på diskbänken reagerar i medlidande med sina kamrater som kokas i kastrullen på spisen. Visst kan vi tycka det är löjligt, men nog är det en frihet att det kan sägas ändå! Kan inte vetenskapens uppgift vara just att pröva uppslagen intill det allra befängdaste för att sovra ut vad som faktiskt kan vara förut obeaktade förhållanden i tillvaron? Så långt om vetenskapens roll.

Hur är det då med kristendomens roll i sammanhanget? Där menar jag, delvis mot Gyllensten, att alternativrörelserna kan tas som en positiv utmaning, att de avslöjar brister också inom kristendomen lika väl som inom vetenskapen och inom kulturen i övrigt.

Institutions- och verksamhetskyrkan, som vi känner så väl till från både katolskt och protestantiskt håll, har framkallat en motrörelse, en längtan efter en egen religiös erfarenhet. Vi möter denna i dagens meditationsrörelser, både kristna och icke-kristna. Sedan 1960-talet har den etablerade kristendomen dominerats av en horisontal inriktning mot det sociala, det politiska och det ekonomiska. Den teologiska debatten har rört sig kring u-landsproblematiken, de sociala strukturerna, könsrollerna. En horisontalisering av det slaget leder med nödvändighet till att man ständigt rör sig på ytplanet, och det har också blivit resultatet. De aktuella tendenserna har också fått moraliserande övertoner: människors försök i kyrkorna att finna personlig fördjupning har blivit hårdhänt avfärdade som otillbörlig individualism, som brist på solidaritet, som flykt från verkligheten. För att klara ut sin egen ställning i tillvaron har man fått pröva på metoder utanför kyrkans ram: psykologiska terapimetoder i stället för kristen själavård, österländsk meditation i stället för kristen bön.

Har den egna religiösa erfarenheten varit satt på undantag i kyrkorna, så gäller detta än mer de direkta transcendensupplevelserna. Särskilt inom protestantismen möter föreställningen att utomsinnliga och extraordinära upplevelser visst kunde finnas ”på bibelns tid” men inte i vår egen. Jesus gjorde under, änglar kunde man se, helbrägdagörelser och profetior förekom i församlingarna, men det var på den tiden, det! Idag upplever vi ingenting utan får nöja oss med att läsa och höra om vad lärjungarna upplevde på en tid då det ännu inte var så långt mellan himmel och jord. Bibelordet blir på så sätt en ersättning för egen erfarenhet, och det är inte underligt att den sjunkande bibelkunskapen så raskt leder till en sådan total oförståelse för vad kristen tro går ut på. Kristendomen är ju ingenting man ser utan något man läser om.

Nu upplever människor annorlunda ting också idag, men eftersom det inte har någon riktig plats inom kyrkorna, söker det sig andra vägar. Flygande tefat och spiritistiska seanser är utvägar för den som vill hitta sprickor i vårt så solitt materiella universum. Men socialt accepterade är väl den sortens utflykter knappast, lika litet i religiösa som i ateistiska kretsar. Ibland kan man väl till och med tala om ett slags allians mellan etablerad protestantism och samhällelig materialism. Det är välbekant hur handfallna präster kan vara inför människor som har att berätta om extraordinära upplevelser.

Miljörörelsen hör till de nya intresseområdena där kristendomen har förvånansvärt litet att säga. Den kom vid en tidpunkt, då de kristna teologerna – t.ex. i Tyskland och i de anglosaxiska länderna – hade försvurit sig åt sekulariseringsteologin med dess apoteosering av den västerländska storstadskulturen. Harvey Cox med sin bok The Secular City (”Har Gud skapat tätorten”) var den mest kände representanten för en tendens som drog genom de teologiska leden. Också i vårt land hörde man en del om hur kyrkan måste frigöra sig från det agrara samhällets värderingar och acceptera industrisamhällets kultur som vår tids egen. Omsvängningen med ”den gröna vågen” kom för snabbt för att ens de mest konjunkturkänsliga teologerna skulle hinna med. Dessutom fanns det reella svårigheter, eftersom man hade svårt att finna bibliska argument för en ”ekosofisk” helhetssyn. I stället blev det ofta så att man i miljövårdskretsar vände sig till indisk eller östasiatisk religion eller ibland till de nordamerikanska indianernas traditioner. Även om författare som Lynn White och Theodore Roszak har gått alltför långt, då de har velat göra kristendomen till huvudansvarig för miljöförstöringen i västerlandet, så är det ändå riktigt att kristendomen saknar en genomförd naturfilosofi där växt- och djurvärlden får en sammanhängande tolkning.

Särskilt inom protestantisk tradition finns en brist på intresse för kroppen, som har ställt stora delar av kristendomen utanför den vaknande förståelsen för relationen mellan kropp och själ: man har ingen särskild diet, man fastar inte, man intresserar sig inte för andningen, man har inga symboliska kroppsrörelser som att falla på knä o.dyl. Religionen blir då något rent mentalt, inriktat på lyssnande, eller ett etiskt regelsystem. Det tillhör paradoxerna att protestantismen så ofta har sagt sig ha en högre värdering av kroppen – ibland i form av ett slags bullrig sinnlighet, som anses vara uttryck för en sund lutherdom – men att man i praktiken har visat kroppen en total likgiltighet. Det är inom pingströrelsen och andra entusiastiska riktningar som kroppskontakten har haft en plats: kelande beröring, bön och kroppslig bot. Med den katolska och den ortodoxa kyrkan ligger det annorlunda till: där finns både smörjelsens sakrament och vallfärdsorter för sjuka som t.ex. Lourdes. Men i det dagliga livet har kroppen ofta tillåtits att sköta sig själv, särskilt på katolskt håll, där fastebruket alltmer har försvunnit. Som så ofta har man kommit precis lagom för att vara för sent ute, för det är just i vår tid som fastans värde har återupptäckts, både fysiskt och psykiskt. Den protestantiska puritanismen med sitt fördömande av njutningsmedel och med tabubeläggningen av det sexuella har varit ett slags förvänd askes, som sällan har bottnat i något aktivt intresse för kroppslig och själslig hälsa. Idag söker man sig gärna till helt andra traditioner, till indiska och kinesiska, om man söker få en metafysisk underbyggnad till det kroppsliga.

Astrologin, som Gyllensten nämnde, är väl det mest spektakulära exemplet på den ödestro, som i stor utsträckning har kunnat ersätta den kristna försynstron. Det finns väl knappast någon punkt i kristen tro som har varit föremål för så hårdhänta attacker som tron på en god och nådig försyn. Alltsedan Voltaire upprördes över jordbävningen i Lissabon har frågan om det onda ställts i centrum för religionskritiken. Går det kanske lättare för människor att acceptera en opersonlig ödesmakt? Den är ju varken god eller ond men kan kanske manipuleras något av den som känner till principerna för ödets växlingar. Tvärtom mot vad som brukar sägas har jag svårt att i astrologin se en antiintellektuell åskådning. Det är tvärtom en intellektuell vision av universum som programmerat likt en ofantlig dator och med obegränsade variationer, som ändå går att beräkna matematiskt. Det är väl denna kyliga och till synes matematiska exakthet som gör astrologin tilltalande för människor som finner kristen försynstro vara fadd, jolmig och förljugen. Jag har sällan sett något redigt kristet svar på detta, fastän det visst går att på ett hederligt sätt tala om meningsfullhet i vår tillvaro.

Alla dessa nya riktningar ställer besvärliga frågor till kristendomen, och jag tror inte att de kan avfärdas som klena surrogat för en fullvärdig världsåskådning. Men kristendomens svar kan naturligtvis inte vara att inkorporera varje ny åskådning, som om dessa i och för sig skulle vara berikande. All erfarenhet säger att kristendomens olika försök att anpassa sig till tidsandan bara har lett till substansförlust. Vad det däremot gäller och som är i högsta grad angeläget är att kristendomen återfinner sig själv och befriar sig från tankemönster som bara är återspeglingar av århundradets allmänna debatt.

Den kristendom som man på det sättet kan komma fram till, blir förmodligen ganska olik Gyllenstens ideal. Det blir en fråga om livstolkning snarare än teoretiska tankesystem, och allt blir säkert inte omedelbart tilltalande för den sekulariserade västerlänningen. Men kristendomen är ju i sig själv en alternativrörelse och har alltid varit det då den har varit stark och dynamisk. Då den har blivit ensam herre och kunnat förlita sig på yttre maktställning och rikedom har den lätt förlorat sin egenart. På denna sista punkt vill jag gärna stämma in med Gyllensten. Den form av kyrka som Dostojevski framställde under bilden av Storinkvisitorn är något som vi hoppas hör det förflutna till.