Informationer

Ukrainska kyrkan

Den ukrainska katolska (unierade) kyrkan står inför nya svåra frågor, vilket dess överhuvud kardinal Josif Slipij tillkännagav vid årets kongress, enligt ett meddelande från nyhetsbyrån KIPA.

Den mycket gamle, ärevördige kardinalen överraskade på 1980 års kongress med en skildring av den livskraftiga kyrkan i sina hemtrakter. Han konstaterade då att den unierade kyrkan, som varit förbjuden sedan 1945, existerade underjordiskt, förfogade över en hemlig hierarki, nog med prästkallelser, ett levande ordensliv, tiotusentals troende osv.

I årets berättelse fastslår Slipij att vissa ”tecken tyder på att den kommunistiska sovjetregimen vill legalisera åtminstone vissa församlingar i västra Ukraina”. Detta samtidigt som förföljelserna mot de troende i allmänhet intensifieras från Moskvas sida.

Läget framstod som något förvirrat inte minst eftersom det nyligen förekommit en skarp brevväxling mellan den Heliga stolen och Moskvapatriarkatet angående den unierade kyrkan i Ukraina. Efter ett uttalande på den ukrainska biskopssynoden 1980, att ”skensynoden” i Lvov (ukr. Iviv) som beslutade om överföring av den ukrainska katolska kyrkan till ortodoxin var ogiltig, intervenerade moskva-patriarken Pimen och i detta sammanhang förekom knappt förtäckta hotelser från patriarken om ekumeniska konsekvenser.

Det aktuella tillmötesgåendet från den sovjetiska regeringen, som i denna fråga står enig med patriarken, bemötte kardinal Slipij med största skepsis. I själva verket innebär en sådan legalisering, om det så endast gäller enstaka församlingar, införande av de sovjetiska religionslagarna. Detta skulle i sin tur betyda:

– Införandet av ”tjugomannaråd”, dvs. ett slags församlingsråd som ansvarar för förvaltningen inom församlingen. Prästerna anses vara anställda av ”tjugomannarådet”. I den ortodoxa kyrkan infiltreras dessa råd av ateister med förödande konsekvenser för kyrkan.

– Fullständig kontroll av all kyrklig verksamhet. Barnen kan inte längre besöka gudstjänsterna. Faran finns för en mycket kitslig lagtolkning av de lokala myndigheterna.

– Att präster och biskopar nomineras efter statens önskemål.

Någon mer omfattande religiös frihet för de troende skulle legaliseringen däremot inte innebära. De ortodoxa kristna åtnjuter inte religionsfrihet i dagens Sovjetunionen. Staten viker inte från den grundprincip som säger att kyrkan till sist bör utrotas.

Å andra sidan skulle en legalisering betyda:

– Normalisering för den enskilde. Om den ständiga repressionen skulle försvinna kunde krafter frigöras för andra kyrkliga aktiviteter.

– Uppslutning av ett större antal troende som i dag besöker ortodoxa kyrkan eller katolska kyrkan av latinsk rit.

Av ett dokument författat av troende från Ukraina vilket nått västvärlden framgår att några församlingar redan hemställt om legalisering hos det sovjetiska ministerrådet för religiösa angelägenheter, men hittills utan framgång.

Registrering utlovades under förutsättning att församlingarna inte stod under kardinal Slipijs jurisdiktion eftersom denne ”är fiende till Sovjetstaten och kollaboratör med de tyska fascisterna”. Dessutom fick man inte stå i vägen för en latinisering av riten. Det hemliga episkopatet – vilket framgår ur ukrainska kretsar – är oenigt om detta. Det finns präster som lutar åt den latinska riten, andra vill emellertid behålla det arv som den orientaliska riten utgör, en åsikt som kardinalen företräder. Han uppfattar inte sin östkyrka som ett hinder mellan katolicismen och ortodoxin utan som en förbindelselänk. Den ukrainska katolska kyrkan bevarar å ena sidan ”sin enhet med Petrus” och å andra sidan ansvarar den för arvet från Herren, kyrkofäderna och koncilierna, från den tid som föregår det skickelsedigra skiljandet mellan öst och väst.

De facto står ortodoxin för ståndpunkten att unionen i Brest 1594 ”påtvingades det ukrainska folket av polska storherrar och Vatikanen”. Som en följd av detta ortodoxins betraktelsesätt är den unierade kyrkan idag ett hinder även för den romerska kurian när det gäller ekumeniska närmanden. ”Här finns ingen förståelse, inte ens medkänsla för denna lidande kyrka”, fastslår kardinal Slipij. ”I stället för att ge moraliskt stöd ser man hellre vår kyrkas begravning.”

Indien

Ur en längre artikel i tidskriften Geist und Leben (1982:4), Martin Kämpchen: Katolska ashrams i Indien, har vi hämtat följande avsnitt om ashramrörelsens betydelse för kristendomens inkulturation i Indien – en liten notis om detta stora problem. För ytterligare informationer om ashrams historia, utveckling osv. hänvisar vi till en tidigare artikel i Signum (1982:1).

Evangelisation, utbildning och socialt arbete har alltid prioriterats i den kristna missionsverksamheten i Indien. Från första början var kristendomens inriktning: omvändelse, församlingsuppbyggnad, förbättring av de materiella villkoren, medicinsk vård, skolutbildning samt forskning om och vetenskaplig kritik av hinduismen. Man kan därför hävda att inte hela kristendomen i dess fullhet var representerad i Indien. Det monastiska livet saknades och dess kontemplativa rikedom. Just munkväsende, askes och kontemplation är högt utvecklade i indisk religion. Det var därför väsentligt att presentera den kristna spiritualitet som utgår ur det monastiska livet i en dialog med de hinduer som mest lärt känna kristendomen i dess karitativa inriktning utan konkurrens med det inhemska, liksom också att söka integrera det goda och värdefulla i hinduismens asketiskt-kontemplativa liv med det specifikt kristna.

Ashramtraditionen, vars livsform och ramar man kunde överta, var en värdefull och naturlig anknytningspunkt i Indien. Man borde alltså akta sig för att utan vidare försöka plantera in en europeisk klostertradition. Från början utkristalliserades också vissa kännetecken för kristna ashrams: där finns kontemplativa gemenskaper och där är kärnan monastisk.

Missionsverksamheten i Indien stöds ekonomiskt av rikare länder i västvärlden. En av följderna blir att den indiska kyrkans levnadsstandard, i synnerhet prästerskapets, ligger långt över majoriteten av befolkningens. Med ett relativt välstånd följer frestelsen att utöva socialt inflytande och politisk och personlig makt. I synnerhet under de senaste decennierna med ökat socialt medvetande har detta förhållande uppfattats som ett stort hinder för att kunna förkunna evangeliet trovärdigt och solidarisera sig med de fattiga för att så hjälpa dessa till rättvisa och att förverkliga den evangeliska fattigdomen. Långsamt blir vi medvetna om att levnadsstandarden i de flesta av vår kyrkas hus liknar den hos de 15 procent som är den rika andelen av befolkningen och mindre de 85 procenten som bor i byarna och i slummen. Genom ashram försöker några män och kvinnor i den indiska kyrkan att radikalt förändra den situationen.

En kristen ashram ligger enligt äkta ashramtradition i lantlig omgivning och livet där är mycket enkelt och fattigt. Munkar och gäster bor i små hyddor utan någon bekvämlighet. Inga stora byggnader och ingen representativ image som annars utmärker mycket av den indiska kyrkan. Gemenskaperna består i allmänhet av enkla bröder och systrar som är kroppsarbetare, vilket föraktas pga. kastväsendet. De äter vegetariskt, sover på golvet, går omkring barfota, använder inte sittmöbler eller bord utan sitter på golvet både i kapell och övriga rum. Fastän solidariteten med de fattiga inte ursprungligen hör till ashramtraditionen, snarare att leva i harmoni med alltet, finns här en ideal ram för att erfara den kristna fattigdomen i Indien. Kristna ashramiter har fördelen att bygga på en gammal livsform, när man övar viktiga kristna dygder, som den hinduiska befolkningen kan uppfatta, även den föga utbildade delen av den.

Portugiser och senare engelsmän förde som kolonialherrar en kristendom till Indien som var europeisk och som uteslöt allt icke-europeiskt. Med den kristna religionen förmedlas dock ett kulturellt innehåll som endast villkorligt eller alls inte är förbundet med kristna värden, t.ex. europeiska kläder, europeisk arkitektur (nygotiska kyrkor i sydindiska byar), europeiskt språk, konst och musik. Många missionärer har insett att kristendomen måste ”inkarneras” och ”inkultureras” i Indien. Detta önskemål har ofta uttalats efter Andra Vatikankonciliet och ”inkulturation” har blivit ett modeord.

I den kristna ashramrörelsen praktiseras och exemplifieras denna inkulturation. Man kristnar ashramlivet utan att den speciellt indiska karaktären hos detta levnadssätt utplånas.