Jesus enligt Hjalmar Söderberg

Hjalmar Söderberg gjorde sin största insats som prosaist, en av de mest betydande och njutbara i vår litteratur. Därutöver hade han intellektuella ambitioner och uppträdde inte minst som kritiker av kristendomen. Detta gjorde han på ett halvt kåserande och ironiskt sätt som kan vara nöjsam läsning men ingalunda imponerar genom någon teologisk kunnighet eller något andligt djup. Lika lättläst och lika föga djuplodande är den teologiska doktorsavhandling som Lars Ljungberg har ägnat honom under titeln Alltför mänsklig. Om Hjalmar Söderbergs kristendomskritik (volym 3 i serien Livsåskådningsfrågor. Doxa förlag).

Vad Hjalmar Söderberg främst vände sig mot var en form av liberal nyprotestantism som i hans framställning gör ett lika urvattnat intryck som lika formlösa och välmenta försök idag att beröva kristendomen all dess udd och att göra denna utmanande och paradoxala livsuppfattning till något välartat och samhälleligt uppbyggligt.

Att en polemiker nöjer sig med allmänt ironiska framställningar är naturligt, men av en avhandlingsförfattare skulle man väntat sig att också den teologiska sidan fick tala. Var verkligen den teologi som Söderberg angrep så till den grad velig och kompromissande som hans ironi gör gällande? Inte heller intresserar han sig nämnvärt för traditionen. Tanken att den form av kristendom han kritiserar inte vore representativ – ja, den faktiska kristendomen kort och gott – får knappast någon plats. Ändå borde den ha legat nära till hands.

Den nära och personliga kontakt med gudomen som de stora religiösa nydanarna liksom oräkneliga anonyma individer har haft och som alltid har utgjort den levande kärnan innanför en ofta komplicerat uppbyggd hierarki spelar just ingen roll i hans tankegångar. Han snuddar dock vid den när han konstaterar att ”läsarna” är de verkliga kristna, i motsats till societetspräster och andra, men hans ovilja mot obildat folk hindrar honom från att dra några mer djupgående slutsatser.

Därtill kommer att Söderberg själv uppenbart inte ville acceptera att han vore mindre i stånd än andra att förstå en religiös upplevelse. Det tycks ha förefallit honom vara en mänsklig rättighet för en känslig och begåvad och beläst person att också förstå religionen. Han visar tydligt nog att detta inte är fallet, men det tycks han inte ha insett.

Hans ambition var att vara historiker, vilket fick honom att med tiden lägga fram en högeligen kuriös teori enligt vilken Jesus och den frigivne Barabbas egentligen vore en och samma person. Alltså blev hans Jesus aldrig avrättad.

Vad avhandlingen egendomligt nog inte berör är Söderbergs försök att också förklara Gamla Testamentet, vilket dock skulle ha legat nära till hands, när man sysslar med kristendomskritik. Bibeln består ju inte bara av bergspredikan och passionshistorien. Den fantasifulla skildring av Moses möte med Gud, som Söderberg lägger fram i skriften Jahves eld, omnämns helt flyktigt och endast i samband med en detalj.

Litteraturförteckningen har den störande egenheten att inte ange det ursprungliga tryckåret för Söderbergs olika skrifter, något som mån annars skulle ta som en självklar information till läsaren.

Presentationen av Hjalmar Söderbergs eleganta och ytliga kritik tyngs inte av någon större akademisk barlast, vilket får läsaren att undra varför man skulle behöva gå omvägen över en avhandling, om man vill bekanta sig med dessa tankar.