Katolska kyrkan i Sverige 1783-1833

En svår ny början

De första 50 åren i det svenska apostoliska vikariatets historia brukar inte ägnas många ord. Perioden var inte framgångsrik. För det kan inte de svenska statsmakterna lastas – de visade prov på både tolerans och hjälpsamhet – utan katolikerna bar själva en del av skulden. Interna motsättningar, bristande resurser och oförståelse från kurians sida hämmade verksamheten.

Skildringar från denna period, 1783-1833, har beklämmande inslag. Men man finner också exempel på offervilja och nästan heroisk uthållighet. Och många av de problem, som dåtidens katoliker i Sverige hade att kämpa med, är aktuella i Stockholms katolska stift ännu idag.

Om hundra år . .

Genom det s.k. toleransediktet, utfärdat den 24 januari 1781, blev det tillåtet för katoliker som inflyttat till Sverige att, visserligen med många inskränkningar, här utöva sin religion. Förordningen hade tillkommit främst av nationalekonomiska skäl: utlänningar kunde – genom sina kunskaper och sin förmögenhet – vara till nytta för Sverige och då gällde det att underlätta deras anpassning och vilja att stanna i landet. De reformerta trosbekännarna hade redan tidigare fått viss religionsfrihet, förbudet mot judisk invandring upphävdes året därpå. Nu tilläts katolikerna att ha egna kyrkor och präster samt att – om båda föräldrarna var katoliker – uppfostra sina barn i sin egen tro.

Toleransediktet lagfäste den praxis som utvecklat sig tidigare under 1700-talet. Utländska legationer i Stockholm hade lov att ha katolska präster anställda. De fick egentligen inte utöva själavård utanför legationens område men kom i praktiken att verka bland huvudstadens alla katoliker. Dessa var en brokig skara: italienska köpmän, franska guvernanter, tyska textilarbetare jämte vetenskapsmän, konstnärer och soldater.

I svenska provinsen Pommern lät regeringen katolska präster besöka där förlagda utländska garnisonssoldater. Särskilt ett av regeringsråden hade tydliga katolska sympatier och förespråkade att man från katolsk sida skulle försöka få till stånd en utvidgad katolsk själavård inom själva Sveriges gränser. Om katolsk verksamhet blev tillåten i Sverige skulle landet inom 100 år vara återvunnet till den katolska tron, menade han.

Det gällde alltså att göra hål i isen mellan påvestolen och det ärkeprotestantiska Sverige. Via många hemliga mellanhänder anlände 1780 ett brev från Pius VI till Gustav III. Påven lovordade däri den svenske kungen för att katolikerna i Sverige redan fått röna så många prov på tolerans. I ett lika artigt svarsbrev försäkrade Gustav III att han ville omfatta Sveriges katoliker med samma ömhet som sina egna trosfränder.

Nästa steg togs av Gustav III. Sedan toleransediktet utfärdats sände han ett exemplar av förordningen till en svensk diplomat i Italien och bad denne sörja för att förordningen kom i påvens händer. Däremot bad kungen inte – som ibland påståtts – att en katolsk prefekt skulle sändas till Sverige. Ivern var störst från katolsk sida. Kort efter det att påven erhållit religionsfrihetsförordningen anmodades de påvliga nuntierna i Paris och Dublin att föreslå propagandakongregationen kandidater till posten som ledare för katolikerna i Sverige. Bland fordringarna ingick att prästen i fråga skulle kunna franska och inte begära alltför hög lön.

En enda församling

Valet föll på en 44-årig fransk abbé med rötter i Tyrolen, Nicolaus Oster. Han talade både franska och tyska, var teologie doktor och hade som rektor i Lothringen kommit i kontakt med lutheraner och lärt känna deras tro.

Försedd med en instruktion av propagandakongregationen om hur han skulle uppträda som katolsk präst i Sverige anlände Oster den 24 juli 1783 till Stockholm. Instruktionen underströk att han skulle anpassa sig till de lokala förhållandena och att han, om han med kärlek och iver verkade bland katolikerna, också skulle komma att vinna lutheranernas sympati. Han hade fått en särskild tillåtelse att bära civila kläder och befatta sig med kättersk litteratur. Oster, en storväxt och vacker man, var energisk och optimistisk. Han utverkade att han bara någon vecka efter sin ankomst blev föreställd för Gustav III, som godkände honom som ledare för sina katolska undersåtar. Den 30 september 1783 utnämnde Pius VI honom så till apostolisk vikarie över Sverige utom Baltikum, dvs. Oster fick fullmakter som motsvarade en biskops. Det var ett tidigt steg. Katolikerna i Danmark och Norge skulle komma att i ännu många år lyda under en nordtysk biskop och i dessa länder upprättades apostoliska vikariat först 1892.

Som sin främsta uppgift såg Oster att sörja för att katolikerna i Sverige fick en egen kyrka. Redan efter sin första audiens hos kungen rapporterade han till Rom att Gustav III nog skulle anvisa en plats för en katolsk kyrka i Stockholm. Han besökte varje söndag hovet – där det fanns en del katoliker – och passade då på att diskutera sina byggnadsplaner med kungen.

Efter många svårigheter lyckades han samla katoliker i Stockholm till ett möte för att bilda en för alla katoliker gemensam församling. Ett sextiotal mötte upp och ett kyrkoråd på fyra personer valdes. Den första tiden sammanträdde kyrkorådet flitigt och överläggningarna gällde främst den kommande kyrkan. Propagandakongregationen visade sig dock inte intresserad av ett kyrkobygge. Man fick nöja sig med att hyra några rum i norra flygeln i Stadshuset vid Södermalmstorg som en gemensam lokal för katolikerna i Stockholm. Ett tillfälligt arrangemang – trodde man – tills man fått råd till en riktig kyrka.

Påskdagen 1784 invigdes ett av rummen till en kyrkolokal – kallad Helge Andskyrkan – med en högtidlig gudstjänst. Hertig Karl och flera höga ämbetsmän var närvarande, hovkapellet under en katolsk församlingsmedlems ledning spelade ”nästan alltför skön musik” och den apostoliske vikarien uttryckte sin tacksamhet mot den svenske kungen för hans välvilja mot katolikerna. Festen har ansetts som den första offentliga katolska gudstjänsten i Sverige sedan reformationstiden – fastän mässor ju under decennier firats i legationskapellen och förbud alltjämt rådde för lutheraner att bevista en katolsk gudstjänst – men kyrkoinvigningen var i vart fall ett tecken på att Oster lyckats i sina strävanden att bilda en enda församling för alla katoliker i Stockholm.

Det fanns emellertid smolk i glädjebägaren: de platser som reserverats för Frankrikes och Spaniens sändebud i Sverige stod tomma under högtiden.

De franska, spanska och österrikiska legationerna, som var de som vid denna tid hade katolska kaplaner anställda, hade redan före Osters utnämning anmält missnöje med kurians planer att ställa katolikerna i Sverige under en särskild ledare. De hade framhållit att tre präster i Stockholm redan var tillräckligt och att en eventuell ytterligare präst borde placeras i Göteborg, där det också fanns katoliker men ingen katolsk präst. Men kurian – och senare Oster – framhärdade: det borde skapas en gemensam församling för alla katoliker och den apostoliske vikarien skulle ha överhöghet över legationsprästerna. Något som dessa ingalunda var villiga att ge honom. Det var spänningen på kontinenten mellan de katolska stormakternas nationalkyrkliga anspråk gentemot påvestolen som här kom till uttryck också i de små förhållandena i Stockholm. Kurian måste dock av kyrkopolitiska hänsyn inta en försiktig hållning och uppmanade Oster att undvika tvister med legationerna om behörighet och ekonomi. Vilket inte var så lätt för Oster, som var mån om sin prestige och, enligt en samtida svensk ämbetsman, ”sträng och despot, men föga ordentlig i sin egen lefnad”.

Förhållandet till legationsprästerna blev med tiden bättre och dessa fortsatte under 20 år framåt att fira mässan, döpa och viga i sina legationskapell.

Den första konvertiten

Redan första året Oster var i Sverige upptog han en luthersk kvinna i katolska kyrkan, något som toleransediktet strängt förbjöd. Oster och kvinnan kallades till förhör inför Stadskonsistoriet. Kvinnan bedyrade att ingen övertalat henne att bli katolik och angav som motiv för sin konversion att den katolska läran var äldre än den lutherska och att de katolska ceremonierna tilltalade henne, ställd inför teologiska tvistefrågor förklarade hon ”att vid nattvarden i katolska kyrkan mottar man Gud levande – och då har han väl också blod, om han lever”. I motsats till de konversioner som blev kända på 1800-talet var det inte tal om att straffa henne för hennes steg. Oster undslapp med en varning och en skarp tillsägelse att skaffa sig kännedom om gällande svenska förordningar. Dessutom fick han veta att han genom sitt handlande fallit i onåd hos kungen, ett nog så hårt straff.

Oster var upprörd och efterlyste klarare regler om vad religionsfriheten innebar. Propagandakongregationen varnade honom för överdriven iver och aggressivitet och betonade att man i ett land, där ordet katolik i mer än 200 år varit avskytt och katoliker för sin tros skull dömts till döden, till en början bara hade att försöka släcka det gamla hatet.

Kyrkorådet stödde Oster i hans församlingsarbete och i praktiska angelägenheter. Han började få överblick över antalet katoliker i Sverige: drygt 1 700 i Stockholm, av vilka nästan hälften var tysktalande medan fransmän bildade en annan stor grupp. Under en resa 1785 påträffade han 135 katoliker på västkusten och 277 i Skåne. Han skaffade uppbyggelseböcker på franska och tyska åt de äldre i församlingen och sökte – men förgäves – intressera propagandakongregationen att ekonomiskt stödja skolgång för de katolska barnen. Däremot gav Ansgars forna kloster Corbie ett stort årligt bidrag till verksamheten.

Våren 1788 reste Oster till sitt hemland, bl.a. för att samla pengar så att också Göteborg och Landskrona skulle kunna få präster. Oron i Frankrike gjorde att insamlingen drog ut på tiden och han uppmanades av propagandan att återvända till Sverige. Kurian hade genom den franska revolutionen råkat i ekonomiskt trångmål och förlorat mycket av sitt intresse för Sverige. Där behövs inte fler präster, förklarade propagandan: Svenskar fick ju inte konvertera och de katoliker som kommit dit hade ofta visat sig ha mer intresse för egen vinning och rikedom än för religion.

När Oster ändå ville stanna utomlands ännu en tid, svarade propagandan med att dra in hans underhåll och utnämnde i november 1790 hans hjälppräst i Stockholm, karmelitmunken Johann d’Ossery, till apostolisk vikarie för Sverige. Samtidigt skar kurian kraftigt ned sitt ekonomiska bidrag till verksamheten.

Förgäves framhöll Oster att d’Ossery inte passade för en chefspost och att han själv nu genast ville återvända, som enkel präst. Ännu femton år senare ihågkom han sitt forna missionsområde genom att skänka en stor summa pengar till den då fortfarande – och i än högre grad – hjälpbehövande församlingen i Stockholm.

Språkproblem

d’Ossery var i mycket Osters motsats: saknade dennes initiativkraft, umgicks inte med många ledande män, inhämtade sällan kyrkorådets mening och var föga reformvänlig. Han bevakade noga sina ekonomiska intressen och klagade över dyrtiden, vilken dock inte hindrade honom från att skaffa sig en ansenlig boksamling. Att han var karmelit undvek han att nämna; munkar fick ju inte vistas i Sverige. Hans iver var störst under hans tid som hjälppräst. Då bildade han en förening, som samlade ett åttiotal församlingsmedlemmar, för meditation av Jesu dödsångest och Marie smärtor, daglig bön och månatliga sammankomster. Nu hotades emellertid sammanhållningen i den nybildade församlingen av språkstrider.

Själv tyskfödd ägnade sig d’Ossery främst åt de tysktalande i församlingen. Fransmännen och italienarna kände sig förbigångna. När år 1791 en ung italienare, Paolo Moretti, kom till Stockholm som hjälppräst började denne predika på italienska i varje mässa. d’Ossery fruktade att de franska och tyska församlingsmedlemmarna nu skulle kräva fler predikningar på sina språk – varvid predikarmödan skulle falla på honom – eller söka sig tillbaka till legationskapellen. Han förbjöd därför Moretti att predika så ofta på italienska. Italienarna skrev upprörda klagobrev till Rom: Hade inte de samma rätt som församlingsmedlemmarna av annan nationalitet att få höra Guds ord förkunnas på sitt modersmål?

De båda prästerna samarbetade inte bra. Moretti var 25 år yngre än d’Ossery och fann den apostoliske vikarien tämligen inskränkt och passiv. Han flyttade från d’Osserys bostad – fastän denne köpt matförråd inför vintern för dem båda – och Rom måste mana dem att försonas. När Moretti vid ett tillfälle besökte sitt hemland, där d’Ossery hoppades att han skulle stanna, skrev d’Ossery ett långt brev till propagandan och klagade över Morettis uppträdande och dåliga språkkunskaper. I det passade han också på att framhålla att han själv under sina tretton år i Sverige inte någon gång bett om ledighet för att besöka sitt hemland. Moretti kunde emellertid muntligen i Rom redogöra för förhållandena i Sverige. När han i december 1795 återvände till Stockholm var det som tillförordnad ledare för katolikerna i Sverige medan d’Ossery några månader tidigare blivit avskedad.

d’Ossery var inte villig att lämna Sverige och blev kvar som präst för de tysktalande katolikerna. Nu var det deras tur att underteckna klagoskrifter, som sändes till kurian med begäran om att d’Ossery skulle återinsättas i sitt ämbete.

Det blev dock ingen ändring och d’Ossery lämnade efter flera påtryckningar Sverige, sedan en del av hans ekonomiska krav blivit tillgodosedda. Som tröst fick han av sin orden hederstiteln ”exgeneral”.

Något som också skapade oro i församlingen var att abbé Georg Joseph Vogler fick hjälpa till i församlingsarbetet. Vogler, berömd orgelvirtuos, var anställd av Gustav III som musiklärare för kronprinsen och kapellmästare vid kungliga teatern. Församlingsmedlemmar reagerade mot att han förenade dessa uppdrag med sin prästtjänst och ville inte att han skulle hålla gudstjänst i kyrkolokalen. Vogler kom på annat sätt att göra en insats av bestående slag för svensk kristenhet: det var under sin tid i Sverige som han komponerade musiken till den nu ofta sjungna adventspsalmen Hosianna.

Sälj och res hem!

Det var inte lätt för kurian att hitta någon som ville bli apostolisk vikarie i Sverige. Både den svenskfödde konvertiten Lars Birger Thjulen och en ordensbroder till d’Ossery tackade nej. Dessutom fick man annat att tänka på i Rom. Kyrkostaten angreps av franska trupper och påven Pius VII fördes till Frankrike. Moretti lovade att stanna i Sverige till dess en ny apostolisk vikarie utsetts. Det var ett provisorium som kom att räcka hans livstid ut. Trots stora förtjänster blev han aldrig mer än provikarie.

Han fick hårda år i Sverige. I nästan tre år var den unge provikarien utan ett enda livstecken från propagandakongregationen, vare sig i form av brev eller penningbidrag. Däremot skrev Thjulen från Bologna på uppdrag av kurian och uppmanade Moretti att sälja vikariatets ägodelar och återvända till Italien. Moretti beslöt sig emellertid för att stanna och söka övervinna svårigheterna.

Samma påve som 20 år tidigare tagit kontakt med Gustav III skrev nu åter brev till den svenske kungen. Han uttryckte en förhoppning om att kungen nu, när kurian inte längre kunde betala underhåll till sina präster i Sverige, skulle bistå katolikerna i Sverige. Gustav IV Adolf var generös: han förordnade om ett årligt bidrag på 300 riksdaler och Sveriges sändebud utomlands fick i uppdrag att söka intressera katolska länders regeringar att hjälpa sina nödställda trosfränder i Sverige. Bl.a. Portugal utfäste sig ge ett stort årligt bidrag.

I början av 1800-talet fick Moretti åter lite avlöning och brev från propagandan, vilka dock mest handlade om konstinköp som en kardinal önskade göra i Sverige till sina privata samlingar.

Moretti hade i sin ungdom drömt om att bli missionär i Amerika eller Indien. När han i stället sändes till Sverige avtog inte hans missionsiver. Genast efter sin ankomst hade han – till propagandans förfäran – beställt ritningar till en katolsk kyrka i Stockholm med plats för 2000 personer. Därav blev intet och tio år senare hade han inte pengar ens till hyran för kyrkolokalen i Stadshuset.

Kungens bidrag använde han för att köpa mat och kläder till de barnrika katolska arbetarfamiljer, som drabbades av den ökande arbetslösheten. Med hjälp av några församlingsmedlemmar ordnade han med utspisning av soppa och grundade en skol- och arbetsinrättning för ett stort antal barn.

Bl.a. på grund av arbetslösheten minskade antalet katoliker i Stockholm – där fanns 1803 bara 500 – men i landsorten bodde de flesta kvar. Moretti sökte under visitationsresor samla dem till mässa och undervisning. Inte heller han lyckades ordna en präst för katolikerna i Göteborg som nu utökats med en grupp glasblåsare från Böhmen. Lön till ytterligare en präst ansåg sig propagandan inte kunna betala. Moretti hade verkligen skäl att, som han nu ofta gjorde, tala om ”missionens bedrövliga tillstånd”.

Undervisning på svenska

En stor händelse var att Moretti år 1800 fick det lutherska prästeståndets tillstånd att trycka en katolsk katekes på svenska. Ett särskilt fint inbundet exemplar överlämnades till Gustav IV Adolf, som trodde sig få den första katolska bok på svenska som tryckts i Sverige efter reformationen. De övriga exemplaren förvarades hos Stadskonsistoriet, som tillsåg att de utlämnades endast till katolska barn. Under åren 1801-1804 delade Moretti ut 1 100 exemplar och upplagan var snart slut. Denna katekes, obetydlig till omfånget, var under 30 år den enda läroboken på svenska om katolsk tro.

När Moretti, uppmuntrad av detta tryckningstillstånd, ville utge också en handbok med söndagsevangelierna och förklaringar över katolska kyrkobruk på svenska, vägrades det honom. Han fann tröst i att manuskriptet i vart fall kunde förläsas flitigt varje söndag före mässan ”till allas uppbyggelse, även de närvarande protestanternas. De förstår nu bättre kyrkans ceremonier samt deras djupt religiösa innehåll och vågar icke längre att under skratt och gyckel bevista den heliga mässan.”

Anteckningen visar att vid denna tid många svenskar utan ingripande från myndigheternas sida trotsade det rådande förbudet för lutheraner att bevista en katolsk gudstjänst. Ibland var det fler lutheraner än katoliker i mässan. Några tvister med lutherska präster hade f ö varken d’Ossery eller Moretti.

Vintern 1804 rådde sträng kyla och Moretti, som alltid haft svårt att tåla det svenska klimatet, insjuknade. Han dog den 15 december 1804, endast 45 år gammal. Ett eftermäle vittnar om att den ekonomiska situationen inte förbättrats: ”Han såg slug ut, vägde sina ord men icke sina penningar, ty han gav så rundeligen ifrån sig åt nödlidande Trosförvanter, att han själv dog så fattig, att han ej utan tillskott kunde begravas.”

25 ensamma år

De tre första ledarna för vikariatet i Sverige utövade sitt ämbete endast fem år var. Den fjärde, fransmannen Jean Baptiste Gridaine, uppehöll posten betydligt längre tid, nästan 30 år. Ändå blev han mer av en tillfällighet apostolisk vikarie.

Gridaine kom som flykting till Sverige, sedan han i Frankrike vägrat att avlägga ed på den civilkonstitution som under revolutionstiden förelagts prästerna. Vid Morettis bortgång var han informator och förvaltare på ett gods i Sörmland. Propagandan fann det billigast att engagera honom, som redan bodde i landet, för församlingsarbetet i Sverige. Det var dock först sedan Gridaine utlovats samma lön som Moretti haft – men inte fått – och utnämnts till apostolisk vikarie, som Gridaine var villig att åta sig uppdraget.

Bibliotekarien C.C. Gjörwell skrev 1801 att ”Hr Gridaine är en Man av både Lärdom och Belefvenhet, förestår sitt Kall väl, är serviable, poli et gai”. Sitt glada lynne behövde Gridaine. Också han fick förgäves vänta på brev och pengar från propagandan. I fyra år var han helt utan lön. Det dröjde till 1815 tills kurians finansiella situation var så pass förbättrad att han kunde få regelbundna ekonomiska bidrag. Någon hjälppräst kunde propagandan dock inte sända. Sedan den siste legationsprästen år 1805 lämnat Stockholm var Gridaine i nästan oavbrutet 25 år den ende i Sverige verksamma katolska prästen.

Särskilt svårt var det förhållandet för Gridaine när omkring 1815 inställningen till katolska kyrkan började bli en annan. Med nyvaknat Lutherintresse firade Svenska kyrkan reformationsjubileum 1817 och Augustanajubileum 1831. Gridaine måste ensam utstå de nidskrifter och tidningsartiklar mot katolsk lära som då skrevs. Man började också att med större stränghet vaka över konversioner. Sådana hade hela tiden förekommit och Gridaine upptog i vart fall under åren 1806-1816 tio personer i kyrkan.

Gridaine sökte intressera andra präster att komma till Sverige och hoppades att han då skulle kunna återvända till Frankrike, dit han längtade. Men ansvarsfull och samvetsgrann som han var, blev han kvar när ingen kom. Hans ensamma situation framskymtar i två rader som han skrev till en fransk biskop, som sex år tidigare sänt honom ett brev: … ”Det brevet har varit en verklig andlig hjälp för mig. Jag har ofta mediterat över det.”

Ekonomin var ett ständigt bekymmer. 2/3 av församlingen var hjälpbehövande. Gridaine var mer försynt än Moretti och ville inte alltid uppträda som tiggare. Han försökte fortsätta den sociala hjälpverksamhet Moretti startat. Genom donationer av församlingsmedlemmar kunde ett hus för gamla och fattiga inrättas i Stockholm. Två tyska kvinnor skötte barnhemmet på Söder, där ett tjugotal barn gratis fick mat, bostad och undervisning samtidigt som de arbetade med yllespinning. De barnen var till glädje för den apostoliske vikarien och tjänstgjorde som ministranter och sångare under mässan. Några ungdomar sändes att studera i Tyskland men förhoppningarna att dessa skulle återvända som katolska präster till sitt hemland kom på skam.

Kyrkfrågan var fortfarande ett problem. I stadshuset tänkte staden inrätta en skola och församlingen måste tänka på att flytta. Gridaine ville köpa ett hus, lämpligt för en kyrka, och fick löfte om penningbidrag från flera utländska sändebud och andra personer. Men propagandan kunde inte bidraga med så mycket pengar som behövdes. Församlingen fick stanna kvar i de gamla lokalerna, nu fuktiga och vägg i vägg med ett rannsakningshäkte. Men hyran höjdes och tvingade till nytt tiggeri.

Inte ens en klockare

Värre var det dock med församlingens utveckling. Visserligen var det omkring 1810 en uppgång av antalet katoliker i Stockholm, beroende på att flyktingar och krigsfångar kom till Sverige. Men många lämnade snart åter landet och för vart år sjönk medlemsantalet i församlingen. 1826 fanns 500 katoliker i Stockholm, 1833 endast något över 200. Orsakerna härtill var många och en liknande minskning ägde också rum i Danmark. Till en del var skulden dock Gridaines. Han övertog med tiden de flesta sysslor i församlingen, förnyade inte kyrkorådet och ägnade sig så ensidigt åt de fransktalande katolikerna att kyrkolokalen började kallas ”franska katolska kyrkan”. Gridaine intog en strängare inställning till blandade äktenskap än hans föregångare gjort. Dessa hade av pastorala skäl accepterat att söner fick följa faderns religion och döttrar moderns. Det var mot katolska kyrkans direktiv och dem sökte nu Gridaine följa. Han vägrade att välsigna äktenskapet om en katolik gifte sig med en icke-katolik och gav ej sakramenten åt dem som uppfostrade sina barn protestantiskt. Särskilt kvinnor avrådde han från att ingå äktenskap med en icke-katolik, eftersom barnen då enligt toleransediktet och praxis måste uppfostras i luthersk tro. Katolikerna i Stockholm menade att Gridaine var strängare än påven och många övergick till Svenska kyrkan.

I slutet av 1820-talet började biblar på tyska språket att spridas i katolska församlingen i Stockholm. Bibelsällskap verkade för att bibeln skulle kunna läsas på folkspråket. Gridaine gillade inte detta och avrådde drottning Desideria – vars själasörjare han blivit – från att ställa sig som beskyddarinna för ett sådant bibelsällskap, som han snarast såg som ett djävulens påfund.

Den andra katoliken i den kungliga familjen, kronprinsessan Josephine, kände sig till slut tvungen att ta upp förhållandena i stockholmsförsamlingarna i ett brev till sin mor 1832. Hon menade att den gamle apostoliske vikarien avlägsnade alla personer som ville hjälpa honom och att han gjorde den katolska religionen löjlig i Sverige och till en tortyr för katolikerna själva. Den 24-åriga kronprinsessan fortsatte: ”Därav kommer det trista tillstånd som den katolska församlingen befinner sig i, den minskas för varje år och kommer snart att upphöra att existera, för den ene medlemmen efter den andre, t.o.m. flera ur min bekantskapskrets, lämnar den och föredrar att gå till de protestantiska kyrkorna … Ingen skola, ingen undervisning, ingen gudstjänst med värdighet, ingen verklig iver . . . Är det då förvånande att denne vikarie, och Rom tack vare honom, trots sina goda avsikter inte inger förtroende och utsättes för löje och hån? … Jag kan inte längre vara vittne till den katolska församlingens sorgliga tillstånd … Jag kan inte vara likgiltig för hur man ser på min religion i detta land och jag önskar att den skall vara älskad, respekterad, inte hatat och misskänd .”

Efter sådana klagomål beslöt sig propagandan för att sända en visitator till Sverige. Gridaines död kom emellertid emellan. Då han vid jultiden 1833 befann sig på holländska ambassaden för att hämta allmosor åt de fattiga i församlingen sjönk han död ned, drabbad av hjärtslag. Tiden var mogen för andra, och bättre utrustade, personer att ta vid. Arvet var inte omfattande. Bekant är hans efterträdares, Jacob Studach, suck: ”Ingen kyrka, ingen skola, ingen lärare, inga böcker, inga pengar, inte ens en klockare – bara en ständigt minskande församling och 26 fattiga barn att försörja . . .”

Länkar till framtiden

När de fyra första vikarierna lämnade sin uppgift måste de alla ha känt det som om de misslyckats. Moretti fick ej fortsätta sitt penninginsamlande, d’Ossery såg med bitterhet språkfrågan lösas på annat sätt än han tänkt, Moretti dog i sina bästa år och Gridaine beklagade att den ene efter den andre försvann. Ingen ljusning var i sikte. Ingenting tydde på att katolska kyrkan i Sverige skulle få fotfäste, ännu på många hundra år. Ändå ville de fortsätta att arbeta i Sverige. Därigenom förhindrade de att den kanske alltför tidigt födda församlingen upplöstes. Vad drev dem till det, endast plikttrohet? Svaret på den frågan har varje katolik i det nutida Sverige att för egen del leta sig fram till.

Litteratur

Broomé, Katolicismen; Granlund, Katolska kyrkan i Sverige;

Meyer, Kyrkans historia;

Palmqvist, Die römisch-katholische Kirche in Schweden nach 1781, del l och II,

Wehner, S:t Eugenia kyrka 1837-1937.