Informationer

Sri Lanka

Senaste tidens oroligheter på Sri Lanka har uppmärksammats i massmedia och i kyrkorna. Vi refererar här en tamilsk präst som berättar med utsiktspunkt från sin belägrade församling.

Alltifrån början av öns kända historia som sträcker sig 2500 år tillbaka i tiden har här funnits två skilda raser. Singaleserna, varav de flesta är buddhister härstammar ursprungligen från norra Indien. De bebor södra, västra och centrala delarna av ön. Tamilerna, de flesta hinduer, kom en gång från Sydindien och slog sig ner i norr och öster. Före portugisernas ankomst på 1500-talet levde singaleser och tamiler i helt separata områden. Tidvis förekom krig mellan grupperna, och tamilkungar från Sydindien invaderade vid vissa tillfällen singalesernas rike.

Århundradena igenom har de två befolkningarna bibehållit sina respektive språk och kulturer. De har haft egna lagar och egen religion. Mer eller mindre stannade de kvar i sina områden ända till kolonialmakternas ankomst. Portugiser och nederländare administrerade de två grupperna var för sig. 1833 införde britterna gemensam administration, en åtgärd som på sin tid ifrågasattes starkt.

Vid självständighetsförklaringen 1948 ansåg sig singaleserna underordnade tamilbefolkningen. Öns norra och östra delar – tamilernas traditionella trakter – är torra och ofruktbara områden jämfört med singalesernas och det förekommer knappast någon industri där. Tamilerna hade emellertid en fördel i förhållande till singaleserna, nämligen utbildning. Den kristna missionen byggde upp ett utmärkt skolväsen. Härav kom sig att tamilerna omedelbart efter självständighetsförklaringen kontrollerade en avsevärd del av öns handel och arbetade i oproportionerligt hög grad inom servicesektorn.

Av den totala befolkningen på omkring 15 miljoner är 3,5 miljoner tamiler.

Singaleserna gick efter hand allt hårdare fram mot tamilerna. 1956 antogs en lag som gjorde sinhala till det enda officiella språket och härmed ökades antalet analfabeter med 25 procent i tamilbefolkningen. Befordran och lönepåslag kunde endast komma i fråga för den person som innehade singalesisk examen. Denna regel tillämpades även på tjänstemän i förvaltningen inom tamilskt område. All korrespondens, även till bönderna ute i byarna skulle ske på sinhala. Översättning skulle tilläggas brev och cirkulär, men det skedde aldrig i praktiken. Brist på skrivpersonal angavs som skäl.

Den nuvarande regeringen under J R Jayawardene valdes 1977. Strax därefter infördes en nyordning enligt vilken tamil skulle vara officiellt nationellt språk vid sidan av sinhala, men i vardagslivet betyder detta ingenting eftersom all förvaltning sker på sinhala.

Den föregående regeringen, ledd av Mrs Bandaranaike, började minska den tamilska dominansen i undervisningen. Argumentet var att tamilerna upptog ett oproportionerligt antal utbildningsplatser vid universiteten. I början av 70-talet infördes därför vad man kallade ”standardisering”, vilket t.ex. betydde betydligt högre inträdeskrav för tamilstudenter och därför reducerades också deras antal snart. Den nuvarande regeringen har haft en annan taktik med områdesvis ”standardisering”. Härvid har ett visst antal platser reserveras för studenter som kommer från områden vilka anses utbildningsmässigt eftersatta. Effekten för tamilungdomen blev minskade möjligheter till utbildning och arbete inom förvaltningen och halvofficiella korporationer och i säkerhetsstyrkorna. Inte ens två procent av utlysta lediga platser gick till tamiler. Inga tamiler togs in i säkerhetsstyrkorna, vilket givetvis haft stor betydelse under de våldsamma oroligheter som nu utbrutit.

Någon industriell utveckling förekommer inte i tamildistrikt och därför är arbetslösheten hög.

Singaleserna har efter hand koloniserat traditionellt tamilska områden. I samband med varje raskonflikt efter självständighetsförklaringen har tamiler trakasserats, fråntagits egendom och dödats. Speciellt svårt har de tamiler som bor och arbetar på plantagerna i de centrala delarna av ön haft det. Britterna importerade på sin tid omkring en miljon tamiler från Sydindien som arbetskraft på te- och gummiplantagerna. Härmed fördubblades nästan tamilbefolkningen på den tiden. När United National Party kom till makten efter självständighetsförklaringen var en av de första åtgärderna att beröva dessa tamiler som bott och arbetat på ön i mer än hundra år deras medborgerliga rättigheter. I det första parlamentet hade plantagetamilerna sju representanter och kunde påverka valen i ytterligare 15 valkretsar. Plötsligt hade de förlorat sin rösträtt och sitt medborgarskap. Fram till 1977 var plantagetamilerna utan representation. Avsaknaden av politisk makt ledde till ett väldigt socialt och ekonomiskt förtryck. Orättvisan kan tyckas så mycket större som deras produktion av te och gummi genom export förskaffade landet inkomster. Denna tamilgrupp far minst sjukvård och sämst utbildning och har landets högsta barnadödlighet och mest utbredda analfabetism.

1964 och 1974 slöts överenskommelser mellan Sri Lanka och Indiens regeringar om att repatriera två tredjedelar av plantagetamilerna till Indien, ett land som bara deras farfar och farfarsfar någonsin hade skådat. Ingen tamilledare tillfrågades ens. Genom denna tvångsförflyttning av hittills 300 000 personer har även familjer splittrats.

Förbittringen bland tamilerna steg och hungerstrejker och protestmarscher organiserades. Alla liknande yttringar slogs skoningslöst ner av säkerhetsstyrkor. För att underlätta säkerhetsstyrkornas operationer ordnades militärförläggningar i tamildistrikten, vilket gav invånarna själva intryck av att bo i ett ockuperat land. Befolkningen lider dagligen av förolämpningar. Våldsdåd av säkerhetsstyrkorna har till uppgift att slå ner allt tecken på en växande nationalism bland tamilbefolkningen. I detta syfte kommer även tortyr till användning.

Amnesty International och Internationella juristkommissionen har fördömt tortyren av misstänkta personer och även den politik som sinhalaparlamentet riktar mot tamilerna. Olika lagar har genomdrivits i parlamentet som berövat tamilerna grundläggande mänskliga rättigheter. Den som misstänks för terrorism kan hållas i förvar upp till 18 månader utan att ställas inför domstol och utan att anhöriga underrättas om var fången befinner sig. Domstol accepterar bekännelse som skett under tortyr. Den som hemlighåller en misstänkt persons uppehållsort och inte informerar säkerhetsstyrkorna riskerar upp till fem års fängelse. Att härbärgera en efterlyst person kan straffas med 20 års fängelse.

I detta läge växer den befrielserörelse som verkar för en oberoende tamilstat, och tamilpartiet Eelan har starkt stöd hos befolkningen. Militanta ungdomar började under senare delen av 1970-talet att organisera en grupp befrielsekämpar Tamil Tigers. Politiker som samarbetade med Sinhalaregimen utpekades och sköts skoningslöst ner. Militär och polis dödades vid olika tillfällen. Tigrarna fick till stånd en bojkott av de senaste lokala valen.

Vad som utlöst den senaste tidens oroligheter sägs vara att tre tamilflickor från en by i norra delen av landet våldtogs av armésoldater. En av flickorna påstods senare ha begått självmord och Tigrarna i sin tur sprängde ett arméfordon varvid 13 soldater dödades.

Regeringen ingrep först efter det att våldsamheter pågått en hel vecka. Först riktades alla beskyllningar mot den tamilska befrielserörelsen. Sedan anklagades främmande makt för komplott mot regeringen och därvid utpekades en vatikandiplomat som delaktig. Men det besinningslösa rashatet och massmördandet fortsätter.

Augustinorden och Dominikanorden

Både Augustinorden och Dominikanorden har nyligen valt ordensföreståndare. Ordnarna kommer att förestås av varsin irländare.

Augustinorden utsåg 50-årige Martin Nolan från Dublin, tidigare provinsial för irländska provinsen och förste irländare på denna post sedan orden grundades för runt 700 år sedan. Augustinerna räknar c:a 3 500 medlemmar från 42 nationer och är verksamma i 30 länder. Den huvudsakliga inriktningen är mission och då framför allt i Afrika och Latinamerika. Dessutom driver orden fem universitet med omkring 30 000 studenter inskrivna. Även undervisning på gymnasienivå hör till ordens verksamhet.

De 120 elektorer som företrädde Dominikanordens provinser samlades vid S:t Thomasuniversitetet i Rom och valde den 54-årige tidigare provinsialen för irländska provinsen Damian Aloysius Bryne till Vincent de Couesnongles efterträdare.

Angående generalkapitlets andra huvuduppgift att reflektera över ordens sändning i dagens värld skrev den franske teologen dominikanpater Yves Congar i L’Osservatore Romano och betonade därvid de latinamerikanska basförsamlingarna.” I basförsamlingarna som skapats av Latinamerikas fattiga kristna befolkningsskikt märks tydligt evangeliets förmåga att genomtränga och befria tillvaron. Dominikanerna är aktiva i basförsamlingarna, ty det faktum att Medellin, biskopssynoden 1971, Johannes Paulus II och Puebla har förklarat befrielsen som en del av evangeliet måste få konsekvenser.”

Cor unum

Fredagsfastan har på senaste tiden aktualiserats bland annat vid Kristna riksmötet i Jönköping. Även från katolskt håll kommer nu påminnelser om denna gamla sedvänja som nästan varit på väg att försvinna.

Ett exempel från katolikdagarna i Österrike i början av september då det förekom en ungdomsmässa i Stefansdomen som samlade omkring 8 000 ungdomar. Den leddes bl.a. av pariskardinalen Lustiger. Mottot var ”att dela med sig”. I slutet av gudstjänsten greps kardinalen av en plötslig inspiration och uppmanade ungdomarna till en veckas fasta och bön under kommande adventstid ”för att utdriva hat och maktbegär ur människornas hjärtan”. Förslaget mottogs med en rungande bifallsapplåd.

Biskop Alois Wagner, vicepresident för det påvliga rådet Cor unum, som samordnar katolskt bistånd till Tredje världen, framförde också nyligen synpunkter i ämnet.

”Öst-västkonflikten hindrar ett äkta engagemang i de rika ländernas utvecklingshjälp”, säger Wagner och pläderar för en starkare personlig delaktighet i uhjälpen från de kristna och menar att ett fredagsoffer till förmån för Tredje världens människor skulle kunna ha den effekten. Att varje fredag avstå från föda och konsumtion av njutningsmedel och använda frigjorda resurser till understöd åt utvecklingsländer är hans rekommendation från Cor unum.

Det påvliga rådet Cor unum inrättades 1971 av Paulus VI ”för att främja mänsklig och kristen utveckling”. ”Kärleken förpliktar oss alla till att verka för andlig och uppriktig solidaritet med hela mänsklighetens familj. Som under gångna århundraden ser kyrkan det också idag som sin plikt att tjäna människorna fullkomligt hängivet i en sann humanitär anda.”

I den påvliga årsboken heter det: Målet för detta nya initiativ var att erbjuda Guds folk att träffas gemensamt omkring temat solidaritet och utveckling och att förverkliga detta tema i evangeliets bemärkelse.

Rådet är till hälften sammansatt av biskopar och lekmän från u-länderna och till den andra hälften av representanter från de katolska hjälporganisationerna. Rådets uppgift är att koordinera olika aktiviteter för att främja Tredje världens utveckling och att erbjuda värdefull hjälp till exempel vid katastrofer. Cor unum är hela den katolska kyrkans samordnande hjälpverksamhet och har under de 10 åren som gått försökt att få till stånd en fungerande information och ett samarbete på världsnivå.

Subsidiaritetsprincipen försöker man beakta i samarbetet. Det betyder att både givare och mottagare är företrädda i Cor unum och att man med dialog, samarbete och rådslag tillsammans söker främja mänskliga framsteg. Cor unum är i sig varken ekonomisk mottagare eller förvaltare utan har som målsättning att globalt koordinera de kyrkliga organisationernas insats. En tyngdpunkt är utbildning både i i- och u-länder. Man framlägger program för kyrklig u-hjälp. Därigenom ges impulser både till mottagare och givare, och medvetande och motivering skapas hos kyrkans medlemmar. Inom Cor unums intresse ligger också att hålla kontakt med nationella och internationella inrättningar och hjälporganisationer.

Apostlagärningarnas tanke att ”alla var ett hjärta och en själ” och ”att de hade allt gemensamt” är grunden såväl andligt som materiellt och personellt till att väcka ansvaret hos enskilda kristna och organisationer.

Tjeckoslovakien

Kardinal Franticek Tomasek, Prag, har enligt den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress brevledes till det statliga kyrkosekretariatet riktat synnerligen allvarliga anklagelser om en permanent diskreditering och diskriminering av troende medborgare i landet samt påtalat allvarliga inskränkningar i religionsfriheten.

Den omedelbara anledningen till brevet var ett TV:program i vilket kristna enligt kardinalen framställdes som ”dumskallar” och utsattes för osanna beskyllningar.

Kardinalen tar i brevet bladet från munnen och påtalar att religiösa medborgare ”uppenbart diskrimineras” i skolor och på arbetsplatser tvärt emot lagar och internationella överenskommelser. Det ständiga bedyrandet om religionsfrihet ger verkligen anledning att fråga varför sådana försäkringar behövs. I andra länder där religionsfrihet råder finns ingen anledning att ständigt påminna därom.

När man anmärker att staten ställer medel till förfogande för kyrkorestaureringar omnämnes aldrig att för detta ändamål fonderade medel konfiskerats av staten och ”härav beviljas endast storsinta allmosor”. Att tillhandahålla medel för ett sådant ändamål är för övrigt ”alla kulturnationers plikt”. Därtill kommer att de troende också betalar skatt.

På tal om kristen publicistverksamhet, skriver kardinalen, att trots allt skryt om att det finns en religiös press i Tjeckoslovakien hör detta land till ett av de få i världen där Andra vatikankonciliets dokument och en mässbok enligt liturgireformen inte kunnat publiceras. – Tvärtom, ”vid husundersökningar har även gamla psalmböcker och annan religiös litteratur konfiskerats”.

De oreglerade stiftsgränserna och vakanta biskopsstolarna omnämnes också i brevet.

Kardinalen frågar sig vem som kan tjäna på en sådan religionspolitik. ”Jag ber er, era överordnade och era underordnade att grundligt betänka om inte också från statlig utgångspunkt en fredlig samexistens vore ett bättre alternativ än dessa gamla ankomna och onödiga konflikter.”

Ovanstående referat är hämtat från den österrikiska katolska nyhetsbyrån Kathpress den 24 augusti. Här påpekas också att brevet inte har fatt någon publicitet i tjeckoslovakiska massmedia.

Från Kathpress spreds nyheten världen över och inom några dagar meddelade tjeckoslovakisk TV att Kathpress ”uppdiktat” ett brev från kardinal Tomasek om förhållandena kyrka-stat i Tjeckoslovakien. Man förnekande att något verkligt brev skulle existera och anklagade Kathpress för att på detta sätt vilja smutskasta Tjeckoslovakien inför påvens stundande Österrikebesök.

Tomasek har själv inte yttrat sig offentligen i fråga om brevet.

Kathpress som har utomordentligt säkra källor i de socialistiska länderna i synnerhet i Tjeckoslovakien dementerade genast anklagelserna och passade på att påminna om ett fall i början av sommaren där ett uppenbart förfalskat uttalande lagts i en tjeckoslovakisk biskops mun i ett pressmeddelande från myndigheterna.

Kathpress påpekade att det enklaste sättet att ge världen klarhet i frågan vore att kardinal Tomasek som är inbjuden av kardinal König till katolikdagarna i Wien själv då kunde komma och göra ett uttalande om den påstådda förfalskningen.

De ansträngningar som gjorts för kardinal Tomaseks resa till Wien har dock varit förgäves, ty i ett brev till kardinal König säger Tomasek att han ”på grund av vissa oförutsedda komplikationer” måst tacka nej.

Den 84-åringe kardinalen Tomasek lider av en hjärtsjukdom och i tjeckoslovakiska massmedia påstås nu att den förvärrats på grund av ”smutskastning i västlig press – och i detta sammanhang berättar man historien om –det uppdiktade brevet”.

Vid katolikdagarna i Wien, ett evenemang som återkommer med ungefär tio års intervaller, fanns för övrigt representanter från de allra flesta länder både i öst och väst utom just Tjeckoslovakien. Men arrangörerna hade i varje tänkbart sammanhang en tom stol stående som påminnelse om den tjeckoslovakiska kyrkans primas frånvaro.

En incident som inträffade samma förmiddag som pax en Johannes Paulus II lämnade Rom för att åka till Wien refererar Neue Zurcher Zeitung 83-09-17. Nämligen att det tjeckoslovakiska sändebudet i Rom besvärade sig hos Vatikanen över att man där medverkat till att sprida innehållet i det ”förfalskade” brevet från Tomasek. Ett diplomatiskt inskridande på så hög nivå dessa stater emellan har inte ägt rum sedan 1948.

Ytterligare information som nått Österrike har emellertid haft till följd att man även där börjat tvivla på brevets äkthet. Personer som står kardinalen nära menar att brevets språk och stil talar mot äktheten. I sak stämmer dock skildringen av förhållandena med verkligheten, och om Tomasek dementerade att han var brevets upphovsman innebure detta att kommunisterna i Prag därmed även kunde tillbakavisa förebråelserna som falska. Man frågar sig också om någon i kardinalens närmaste omgivning gjort sig till tolk för hans uppfattning – i detta sammanhang nämner t.ex. Hansjakob Stehle också ett namn, pragteologen Josef Zwerina. – Det är inte heller uteslutet att brevets författare finns i de mest kyrkofientliga kretsarna i tjeckoslovakiska kommunistpartiet, som på detta sätt ville kompromettera Tomasek och förhindra hans resa till Wien.

Någon kommentar från Kathpress har inte nått oss vid vår pressläggning. Men hela affären visar vilket utsatt läge som den katolska kyrkan i Tjeckoslovakien befinner sig i och hur det rådande systemet försvårar ja, rentav omöjliggör ett normalt informationsutbyte.