Jesuiter i världen

I början av 1982 fanns i Jesu sällskap 19 334 präster, 3 680 bröder som medhjälpare i apostolatet och 3 284 studerande under utbildning. En blick på jesuiternas fördelning med hänsyn till världens viktiga geografiska, ekonomiska och kulturella problemtyngdpunkter är kanske av intresse: Europa där Jesu sällskap tillkommit och där ordensledningen än idag befinner sig; de utvecklade länderna (Nordamerika, Australien, Japan); slutligen Tredje världen (Latinamerika, Afrika, Asien med undantag av Japan).

Här rör det sig bara om en global översikt. Fördelen blir att man då inte behöver närmare gå in på de stora frågor inför vilka jesuiterna nu står och som på ett väsentligt sätt skiftar i olika delar av världen. Exempelvis är det ju självklart att den marxistiska ateismen inte ställer jesuiterna i USA inför samma utmaning som i Polen. Sak samma gäller kampen mot fattigdom och underutveckling och för rättvisan, frågor rörande sekulariseringen, kyrkans möte med olika religioner och med Tredje världens kulturer m.m.

Impulser från ordensledningen

Ingenting vore mer felaktigt än att föreställa sig ordensledningen i Rom som en byråkratisk förvaltningsapparat. Just under Pedro Arrupes ämbetstid som generalföreståndare (1965-1983) har väsentliga andliga impulser utgått från ordenskurian Borgo S. Spirito 5. En betydelsefull rörelse ”tillbaka till källorna” har konkretiserats i ett Centrum för ignatiansk spiritualitet (C I S) som på ett väsentligt sätt har aktualiserat ordens andliga arv. Med hjälp av jesuitexperter från andra institutioner i Rom såsom det Gregorianska universitetet (där omkring 150 jesuiter från olika länder utgör lärarkåren), det associerade Bibelinstitutet, Orientale och det Historiska institutet S J pågår detta arbete. Verksamheten av C I S har bidragit till förnyelse av de tidigare s.k. excercitie- eller reträtthus som idag ofta kallar sig andliga bildningscentra (Gentres spirituelles) där också formen att ge de Andliga övningarna har anpassats till dagens behov. Exercitier för enskilda personer har blivit allt vanligare i stället för tidigare gruppreträtter. Även de tidigare s.k. marianska kongregationerna för lekmän har fatt en ny form i ignatianskt präglade Communautes de vie spirituelles (Gemeinschaften christlichen Lebens).

Ett annat exempel på impulser från ordensledningen är insatsen för båtfolket från Vietnam. Omkring julen 1979 när pater Arrupe fick vetskap om läget gjorde han inte bara demarcher hos ansvariga vid internationella organisationer utan vädjade också enträget till Jesu sällskap att ställa personal och finansiell hjälp till förfogande inte endast för båtfolket utan också för de 15 miljoner andra flyktingar som lever under svåra förhållanden i olika delar av världen. Genom publikationsorgan och massmedia (inte minst i Radio vaticana som leds av jesuiter) vädjade han dessutom om hjälp hos f.d. och nuvarande elever vid jesuitgymnasier och -universitet och hos alla som på ett eller annat sätt känner sig lierade med Ignatius anda i hela världen.

Europa

Omkring 16 000 jesuiter utövar sin verksamhet i de olika europeiska länderna. Lejonparten har Spanien med 2 658 medlemmar. Omkring 1 000 är i öststaterna, därav 594 i Polen, 226 i Jugoslavien, 1 114 i Frankrike, 814 i Belgien, 773 i Västtyskland.

Ännu för några årtionden sedan låg tyngdpunkten för verksamheten i stort sett, förutom vid skolorna, på ungdomsarbete och intellektuellt apostolat och på det yttre missionsfältet (Indien, Kina, Afrika, Latinamerika osv.). Efter avkoloniseringen har läget såtillvida förändrats att en rad av dessa länder inte längre givit arbetstillstånd för utländsk missionspersonal. Ändå finns fortfarande ett mångfaldigt nät av utbyte. Franska jesuiter finns i Mellanöstern, Grekland, Algeriet, Marocko, Egypten, Madagaskar och i vissa länder i det fransktalande Afrika. Ett stort antal spanska jesuiter arbetar inte bara i Latinamerika utan också i Tschad, Indien och Japan. Belgiska jesuiter har bevarat sina förbindelser med Zaire, Ruwanda och Burundi och verkar dessutom i Indien. Holländska jesuiter är fortfarande verksamma i Indonesien, under senare år i Mellanöstern. Tyska och engelska jesuiter arbetar i Zimbabwe och finns i Japan; schweiziska i Indien, Indonesien och Pakistan. Enligt Propagandakongregationens statistik från 1982 kommer sannolikt det stora flertalet av det totala antalet ”jesuitmissionärer” från det gamla Europa.

Europa tycks ha blivit gammalt inte minst angående ordenskallelserna. Detta blir särskilt tydligt när man jämför antalet unga studerande jesuiter i Europa med siffrorna i utomeuropeiska länder (Spanien 174, Frankrike 80, Italien 47; däremot USA 666 och Indien 897). Man far emellertid inte glömma att den påfallande ökningen av kallelserna exempelvis i Indien inte minst är ett resultat av europeiska jesuiters 400-åriga insats.

Den nya utvecklade världen

Antalet jesuiter är störst i USA: 5 658 i början av 1982, medan Kanada, Japan, Australien hade 741, 312 resp. 272 medlemmar, inalles alltså ca 7 000 jesuiter i dessa delar av världen.

På ett karakteristiskt sätt tycks här tyngdpunkten för verksamheten ligga på institutioner för högre utbildning i gymnasier och högskolor. Sidney har exempelvis två jesuitkollegier med tillsammans 1 600 elever, Canada tre i Quebec, Montreal och Winnipeg med omkr. 6 600 elever. Sophia-universitetet i Tokyo som grundades 1913 hade 1978 drygt 10 000 studenter med 116 jesuiter bland 842 professorer.

I USA ägnar sig alltså två tredjedelar av de aktiva jesuiterna åt ett apostolat inom undervisningssektorn. Drygt 1 200 verkar vid 28 universitet och colleges som på olika sätt är knutna till orden (bl. dem Boston College, Loyola universitetet i Chicago, Georgetown universitet i Washington, Fordhan universitetet i New York) och omkring 60 jesuiter arbetar som professorer vid andra universitet och skolor.

En uppgift som just för närvarande far allt större betydelse är lekmännens teologiska och andliga utbildning för arbete i kyrka och samhälle. Ett visst antal jesuiter är också engagerade i den karismatiska rörelsen.

Därtill kommer givetvis mindre iögonfallande aktiviteter: inom själavården, den sociala verksamheten bland indianer och andra etniska minoriteter (det finns i USA 21 miljoner spanskttalande), slutligen också missionen i Puerto Rico, Alaska, Japan och många andra länder i Tredje världen.

Latinamerika

Angående Latinamerika är det svårt att undvika onyanserade generaliseringar. Historien och de 22 staternas olika villkor och inte minst företeelser i det förflutna som ofta har glömts (exempelvis jesuitreduktionernas stora betydelse för sin tid) och händelser i vår tid som målmedvetet har förfalskats (jfr fallet Pellecer häromåret i Guatemala, Signum 1982:42 fI) gör en balanserad översikt inte lätt.

Ordens historia är präglad av våldsdåd. Under 1500 och 1600-talen blev många jesuiter martyrer när de förkunnade evangeliet för indianerna i de territorier som nu tillhör Mexiko. Peru, Brasilien, Paraguay och Chile. 1759 lät Pombal deportera 450 jesuiter från Brasilien, 1767 omintetgjordes jesuitordens hela verksamhet i Latinamerika, 1841 fördrevs på nytt jesuiterna från Argentina, 1850 och 1861 från Colombia, 1852 från Ecuador och 1859 från Uruguay. Omkring 1930 dödades också jesuiter i de blodiga förföljelserna i Mexiko. 1960 fördrevs de kanadensiska jesuiterna från Haiti, 1970 de spanska jesuiterna från Kuba. Samma år konfiskerades jesuiternas universitetet i San Salvador. 1976 mördades pater João Bosco Burnier i Brasilien, 1977 pater Rutilio Grande i Salvador.

Nästan överallt i Latinamerika sammanhänger dessa våldsdåd med en våldsam strukturell underutveckling, auktoritära regimer och sociala och etniska orättvisor exempelvis den under vilken miljoner indios lider i Guatemala, Bolivia, Peru eller de 200 000 överlevande f.d. svarta slavar i Colombia som Peter Claver kristnade under 1600-talet. Allt detta sker trots att det finns 300 miljoner katoliker i Latinamerika, 40 % av världskatolicismen.

Detta arv präglar givetvis djupt de 3 700 jesuiters hållning och verksamhet som för närvarande finns i Latinamerika, visserligen på olika sätt de infödda och de som har kommit från andra kontinenter. De infödda jesuiterna är i stor majoritet i Mexiko (1982 569 jesuiter), i Brasilien (898), Colombia (431), Argentina (261), Chile (221). I Mellanamerika utgör de infödda bara 30 % (226 jesuiter), i Venezuela (236), i Peru (212), i Bolivia (119). Den långa martyrkatalogen i jesuitorden i Latinamerika kunde kanske inge tanken att jesuiterna idag står om inte nära undergrundsrörelsen så dock i viss distans till hierarkin och till myndigheterna. Detta vore ett felaktigt intryck. Trots att ordenskonstitutionerna förbjuder sina medlemmar att anta biskopsvärdighet finns idag (på påvlig intervention) drygt 20 jesuiter som biskopar i Latinamerika (6 i Peru, 4 i Brasilien, 2 i Guatemala . . .) och en kardinal i Ecuador. Ordens intellektuella apostolat representeras bl.a. genom stora universitet exempelvis i Quito, Recife och på UNISINOS campus nära Porto Allegre med 24 000 studenter – det största jesuituniversitetet i världen.

Afrika

I Afrika började jesuiterna arbeta mycket sent och är därför mindre talrika än eljest i Tredje världen: något färre än 1 200. De flesta därav i Zaire (305), Madagaskar (225), Zimbabwe (131) och Sambia (128). Här finns inga jesuituniversitet, däremot några prästseminarier, kollegier, tekniska skolor och flera grundskolor. Tyngdpunkten ligger i församlingar, på missionsstationer och (ofta helt ensamma) bush-utposter. De infödda afrikanska jesuiterna är ännu en mycket liten minoritet och Europa fortsätter att komplettera det fåtaliga inhemska prästerskapet, och jesuiter från båda Amerika – och från Indien(!) börjar bli en märkbar kontingent.

Men antalet präster, studerande och bröder som hjälper prästerna i deras apostolat (de sistnämndas antal är med 200 relativt högt i Afrika) är såtillvida inte avgörande som verksamhetens tyngdpunkt snarast ligger i att ”utbilda utbildare” för att utveckla ”människan i sin helhet och alla människor” (Populorum progressio). Detta är i stort sett tanken bakom INADES (Afrikanskt institut för ekonomisk och social utveckling) som 1962 grundades av franska jesuiter i Abidjan. Institutets sektion som sysslar med utbildningen vänder sig främst till svarta bönder, män och kvinnor, som man står i kontakt med genom brevkurser eller broschyrer oftast på de lokala språken, genom en tidning och genom kurser (254 under året 1981). INADES-utbildningsarbetet bärs av 150 lekmannamedarbetare och har utvidgat sin aktivitet till att omfatta 20 afrikanska länder. Jesuiterna utgör bara 10 personer, därav 7 utanför Abidjan. Detta sätt att arbeta är kanske signifikativt för jesuitordens nya arbetsmetoder litet varstans i världen.

Ny början i Asien

Efter en varning för att falla offer för siffrornas fascination som kan vara på sin plats (de siffror som anförts är tagna ur ordenskatalogerna och måste tas med en viss reservation) och ytterligare en varning att falla offer för de yttre institutionernas påtaglighet som i och för sig ingenting säger om andan som besjälar dem, finns det mindre fara att beskyllas för propaganda och reklam när vi redogör för den siffermässiga utvecklingen av jesuitorden i Indien. Detta land är nästan en Tredje värld med sina 700 miljoner invånare där katolikerna bara utgör 11 miljoner i hinduismens ocean. Även om antalet jesuiter i Indien 3 088 är anmärkningsvärt därför att det är dubbelt så många som i Italien (de internationella husen undantagna), så ligger betydelsen snarare däri att den stora majoriteten (4/5) idag är infödda indier (1965 var det hälften). De 897 studerande jesuiterna utgör 27 % dvs. drygt en fjärdedel av alla studerande jesuiter i världen. I de flesta andra regioner i världen, i synnerhet i västvärlden, har kallelserna minskat kraftigt – något som emellertid inte gäller för Chile, Argentina och Polen(!) Men även dessa senare länders tillskott uppväger inte förlusterna i övrigt. När utvecklingen fortsätter på samma sätt kommer därför snart en tredjedel av de ”unga” jesuiterna att vara indier.

Så kan Indien kanske snart vara istånd (i Afrika är det redan så) att bli för Europa det som Frans Xavier för 400 år sedan var för Indien. Hur kommer denna omvända ”inkulturation” att te sig?

Detta gäller emellertid inte bara för Indien. I Indonesien hade Jesu sällskap 1982 164 studerande av inalles 376 jesuiter (alltså 44 % mot 22 % i Indien). I detta land med 160 miljoner invånare har jesuitorden haft sin största tillväxt sedan 1971 då den indonesiska ordensprovinsen grundades. I motsats därtill är tillväxten beträffande studerande på Filippinerna (386 jesuiter) och i Taiwan (206 jesuiter) mycket svagare: 13 % resp. 4 %.

Av de 9 300 jesuiterna i Tredje världen är det Asien med ca 4 400 medlemmar där orden växer snabbast. En sådan statistik säger givetvis föga angående ordens dynamik i övrigt (här skall exempelvis de 79 jesuiter som fortfarande verkar i Libanon inte glömmas. De vet inte vad som kommer att hända i morgon).

Denna översikt har ingenting sagt om jesuiterna i ”tystnadens kyrka”: de omkring 80 jesuiter i Kina om vilka vi knappast vet något efter 1949, ett 40-tal i Vietnam och många andra i den s.k. slaviska ordensassistensen som grundades 1929. Även de – de döda eller levande, de i fängelser eller arbetsläger – är söner av det ”lilla kompanit” som den helige Ignatius brukade kalla sin orden.