Judarna i Sovjetunionen II – ”Judiska autonoma området Birobidzjan”

1928 beslöt SSSRs Centrala Exekutivkommittes Presidium att skapa ett judiskt nybyggarområde i trakten kring Chabarovsk, vid Amurs bifloder Biro och Bidzjan. År 1930 avdelades ett område på 36 000 kvadratkilometer för detta ändamål, och 1934 utnämndes detta till ”Judiska autonoma området”.

Det var, för att uttrycka sig milt, inte direkt någon gästvänlig trakt, och den var knappast särskilt lockande för de sovjetiska judarna. Än i dag bor där knappt 200 000 invånare, och av dem var det 1979 bara 10 166 som betecknade sig som judar.

Uppenbarligen fanns en plan som gick ut på att man skulle utveckla den glest befolkade regionen ekonomiskt med judarnas hjälp. Lockelsen i att kunna odla sin kulturella egenart i ett slags autonom republik var dock, i jämförelse med detta områdes nackdelar, alltför liten för att det skulle bli någon massinvandring av judar. Försöket misslyckades.

Trots det upprätthålls fortfarande fiktionen om en judisk gemenskap. Än i dag sänds radioprogram på jiddisch, och tidningen ”Birobidzjans Stjärna”, som grundades 1930, kommer både på ryska och – tre gånger i veckan – på jiddisch, med en upplaga på bara 12 000 exemplar. Dessutom finns förutom två ryska folkteatrar också en judisk.

Allt detta är dock ingen anledning att hävda att judarnas nationella egenart skulle ha fatt ett nytt centrum eller till och med en ny hembygd i Birobidzjan.

De stalinistiska utrensningarna

I grund och botten var skapandet av ett autonomt judiskt område en avvikelse från den allmänna politiska linjen under Stalin, som gick ut på att assimilera judarna. Redan 1930 upplöstes judiska sektionen av Sovjetunionens Kommunistiska Parti, och den judiska separatismen inom partiet avskaffades. Fram till 1938 lades inte bara alla judiska sektioner ned, utan också de jiddischspråkiga tidningarna i Moskva, Kiev, Charkov och Minsk. Den statliga kommittén för judiska landsfrågor försvann också ur bilden, liksom de judiska välgörenhetsorganisationerna.

Och det var inte bara institutionerna som likviderades, utan också större delen av deras funktionärer.

Stalins utrensningar hade inte någon specifik antisemitisk karaktär. De riktade sig rent allmänt mot kommunisternas gamla garde. Därvid dödades dock även många av de judiska kamrater som en gång i tiden hade utmärkt sig i den religionsfientliga kampanjen. Till och med i det avlägsna Birobidzjan föll de ledande judiska kommunisterna offer för utrensningarna.

Pakten mellan Stalin och Hitler 1939 försämrade ytterligare de då mer än tre millioner sovjetiska judarnas situation. Stalin ville visa sig tillmötesgående mot Hitler. Genom de territoriella uppdelningar som följde på denna pakt kom dessutom ytterligare 2,4 millioner judar under sovjetisk överhöghet. Även bland dessa inleddes genast de redan nämnda sekulariseringsåtgärderna, som dock fick ett brått slut när Hitler anföll Sovjetunionen. De judar som bodde i de av nazisterna annekterade områdena skulle få uppleva ännu värre saker. Bara tretton procent överlevde blodbadet.

Naturligtvis ändrade Stalin sin judepolitik efter Hitlers anfall. Kända judiska kulturarbetare som hade överlevt utrensningarna, däribland den berömde regissören och skådespelaren Michoels och skriftställarna Bergelson, Markisj, Fefer och Epstein, hämtades upp ur falluckan igen och bildade tillsammans med Ehrenburg, och under ledning av den judiske vice utrikesministern Losovskij, en judisk antifascistisk kommitté som ägnade sig åt sovjetisk propaganda på jiddisch, och som också tre gånger i veckan fick ge ut en tidning med namnet ”Eynikayt”, medan övriga judiska tidningar förblev förbjudna.

Knappt hade dock kriget hunnit sluta, förrän kommittén upplöstes 1949 och tidningen lades ned. Det var bara förlaget Emes som därefter kunde publicera litteratur på jiddisch.

År 1948, när staten Israel grundades och när Sovjetunionen som första land erkänt den, inleddes i SSSR en ny judeförföljelse, vars smädelsekampanjer framför allt riktade sig mot ledande intellektuella.

Den här gången var det i synnerhet medlemmar av judiska Antifascistiska Kommittén, som fick sätta livet till. Den 12 augusti 1952 arkebuserades 24 av de mer än 400 fängslade judiska författarna, konstnärerna, musikerna och politiskt aktiva personerna. I januari 1953 spred Moskva den häpnadsväckande nyheten om en föregiven judisk läkarkomplott.

Om inte diktatorn hade dött, skulle de sovjetiska judarna förmodligen ha fatt vara med om ännu värre saker. Stalins död blev dock slutet på en period av förföljelser och förtryck.

Även judarna drog nytta av avstaliniseringens lindrade förhållanden, fram till år 1957, då Nikita Chrusjtjov släppte lös en ny religiös förföljelse. 1956 fick en liten religiös akademi, en jeschivah, till och med öppna sina portar i Moskva. Den finns kvar än i dag, men antalet studerande där har alltid varit strängt begränsat. Samma år, 1956, kunde också 3 000 judiska bönböcker tryckas.

Chrusjtjovs antisemitism

Trots att Chrusjtjov 1956 hade anklagat Stalin för antisemitism, upplevde den sovjetiska antisemitismen en ny blomstringsperiod under just den ukrainske partichefen. De artiklar mot judarna som publicerades i den sovjetiska pressen efter 1957 skilde sig inte mycket från det som sades i Tredje Riket, och deras tonfall motsvarade helt de texter som publicerats under Stalins sista regeringsår.

Man misstänkte ”reaktionära judiska kretsar” för att ”sprida borgerlig nationalistisk propaganda”, betecknade dem som agenter för de utländska rabbinerna, eller noggrannare sagt för sionismen. Man beskyllde dem för vetenskaplig obskurantism, och man påstod att deras judendom dödade ”kärleken till det sovjetiska fäderneslandet”.

Än en gång stängdes synagogor på genomskinliga grunder, förstördes kyrkogårdar och förföljdes aktivt troende av polisen, och än en gång visade det sig vara en svaghet hos den sovjetiska judenheten att dess församlingar inte hade något gemensamt centrum. Det fanns inte något överrabbinat, och rabbinen i Moskva accepteras långt ifrån enhälligt som talesman för de religiösa judarna.

Enligt Chrusjtjov var de sovjetiska judarna assimilerade, och behövde därför inte längre några självständiga kulturella uttrycksformer. Officiellt betraktades judefrågan som löst. Om någon inte böjde sig för denna doktrin, blev han förföljd. Naturligtvis spelade utrikespolitiken också en viss roll i detta sammanhang. Israel betraktades länge som ett verktyg för USA-imperialismen, sionismen som Sovjetunionens ärkefiende.

För judarna innebar störtandet av Chrusjtjov 1963 inte särskilt mycket, även om de religiösa förföljelserna än en gång inställdes i stor omfattning. Eftersom man misstänkte dem för proisraeliska sympatier, betraktades de fortfarande som opålitliga och andra klassens medborgare.

Att åtskilliga judar började vända sina blickar och sina förhoppningar mot Israel är heller inte att undra på. Både de religiösa och de icke-religiösa judarna hade nu hunnit lära av erfarenheten att de om och om igen blev måltavla för nya angrepp. Den polske satirikern Stanislaw Jerzy Lee beskrev hela situationen med följande ord:

”Jag vet var myten att judarna är rika kommer ifrån – det är alltid judarna som betalar!”

Och judarna hade mycket riktigt fått betala varje gång det skedde en omsvängning i Sovjetunionen.

Utvandringen

Att den sovjetiska regeringen under Leonid Brezjnev från och med 1970 lättade på utreserestriktionerna för de sovjetiska judarna innebar en egentlig vändpunkt i den sovjetiska politiken, även om regimen försökte förebygga en flykt av judiska intellektuella genom att kräva att de betalade tillbaka kostnaderna för sin högre utbildning. Där nationella intressen stod på spel, hade den som ville utvandra över huvud taget ingen chans.

I detta avseende har än i dag inte mycket förändrats i sovjetisk praxis, där beroende på vad som varit utrikespolitiskt opportunt perioder av strängare restriktioner har omväxlat med en större beredvillighet att bevilja utresetillstånd.

Mellan 1970 och 1980 har bortemot 200 000 judar lämnat sitt land, varvid dock förtjänar att påpekas att en stor del inte flyttade till Israel, medan andra i ”det Förlovade Landet” inte fann det som de väntat sig, eller som en sionistisk propaganda tycktes utlova. Invandrarna från Georgien gav till exempel uttryck åt sin ovilja i oroligheter, som vållade den israeliska regeringen åtskilligt huvudbry.

Det egentliga problemet för sovjetjudiska invandrare i Israel är att det knappast finns någon återvändo för dem om de stöter på oövervinnliga anpassningssvårigheter. Hittills har Sovjetunionen konsekvent vägrat att åter släppa in utvandrare som är villiga att resa tillbaka.

Efter oktoberkriget 1973 är det tör övrigt så att 50-60 % av de judiska utvandrare som lämnar SSSR med israeliskt visum inte invandrar i Israel utan i ett västland, i första hand USA.

Naturligtvis har det under tiden spritts även bland judarna i SSSR att den som utvandrar kan räkna med problem. Trots det är det fortfarande inte någon brist på folk som vill utvandra. Det kan tänkas att västpropagandan skapar ytterligare förhoppningar, men det är nog framför allt rädslan som driver många att vilja vända ryggen åt sin hittillsvarande hembygd.

Den onda cirkeln

Under tiden har nämligen judarnas situation skärpts än en gång. Man kan i detta sammanhang tala om en ond cirkel. Utvandringsvågen har givetvis stärkt myndigheternas misstro mot de judar som finns kvar. Dessa utsätts då för ytterligare press, som i sin tur far dem att vilja utvandra ur Sovjetunionen.

Utländska interventioner, bland annat av USAs president, var inte direkt ägnade att göra den sovjetiska regimen välvilligare inställd till sin judiska folkgrupp. Mot sin vilja kom judarna på så sätt att bli misstänkta för att stå i förbund med utlandet.

Ett annat fenomen gör atmosfären ännu mer laddad. Sedan början av sjuttiotalet spreds nämligen dissidentrörelsen även till judiska kretsar. Till detta kom judiska flygkapningsförsök, som inte på något sätt gjorde saken bättre.

Myndigheterna vidtog kraftåtgärder. 1974 fängslades 24 intellektuella – till största delen fysiker – som velat arrangera ett seminarium i Moskva med anledning av toppmötet mellan Nixon och Brezjnev. 1976 arresterades den kände läkaren Michail Stern. 1977 fängslades medborgarrättskämpen Anatolij Sjtjaranskij och andra, och dömdes till tretton års fängelse för ”förräderi”. Man anklagade dem för att ha haft kontakt med USAs ambassad.

Som trolösa eller förrädare behandlas dock även utresevilliga judar, som utsätts för otaliga repressalier så snart de lämnat in sin ansökan. I allmänhet är befolkningen inte heller särskilt välvilligt inställd till dem som vill emigrera, och risken finns alltid att den dåliga stämningen riktas mot allt som är judiskt. Till detta bidrar också de fortfarande sporadiskt återkommande tidningsartiklarna som hetsar mot sionismen.

Siffror som talar för sig själva

Om man överblickar statistiken över den judiska befolkningen i Sovjetunionen, så är tillbakagången efter andra världskriget iögonenfallande. Utan tvivel måste de sovjetiska judarna också offra många liv i landets nazistiskt ockuperade västra delar. Stalin hemlighöll dock länge alla nyheter om detta blodbad.

I Central- och Östeuropa samt på Balkan hade sammanlagt 4,6 millioner judar mist livet. 1945 återstod bara 770 000. I Sovjetunionen fanns det fortfarande kvar omkring en och en halv million, något mindre än efter oktoberrevolutionen och hälften så mycket som 1939. 1959 räknade man åter med att det fanns 2,3 millioner judar på sovjetiskt territorium. 1970 var det 130 000 färre, och fram till 1979 sjönk deras antal med ytterligare 330 000 till 1,8 millioner.

Denna nedgång berodde dock inte på utvandring, utan också på en tilltagande assimilering. Vid blandäktenskap kan barnen i Sovjetunionen välja ena förälderns nationalitet. Därmed försvinner de flesta barnen i blandäktenskap ur den judiska befolkningsstatistiken. Vem skulle välja den förtalade judiska nationaliteten, om man kan leva mycket lättare med en annan?

I förhållande till Sovjetunionens sammanlagda befolkning har den judiska andelen ständigt minskat. 1926 var fortfarande 1,8 % av invånarna judar, 1979 bara 0,7 %. Judarna blev därmed till en allt mindre minoritet, en försumbar folkmängd.

Ett mycket större hot är dock det faktum att den samlade jiddischkulturen snabbt håller på att gå förlorad genom assimileringen. 1926 uppgav hela 72 % av judarna att de hade jiddisch som modersmål. Redan 1959 talade dock bara 25 % jiddisch. Tjugo år senare, 1979, var siffran nere i 14 %.

Det lär väl inte heller dröja länge förrän denna flera hundra år gamla kultur helt har gått under i Ryssland, och denna utveckling gäller i grund och botten hela Östeuropa. Då man även i Israel under många år inte har brytt sig om jiddisch, och först nyligen – och förmodligen för sent – har påmint sig detta kulturarvs betydelse, måste man tala om slutet på en judisk kulturepok.

Ännu mer dramatisk är dock den religiösa judenhetens situation i SSSR. Av 1100 synagogor återstår knappt 60, och de tjänstgörande rabbinerna kan man nästan räkna på fingrarna. Judendomen är faktiskt, som det stod i en religionsfientlig publikation, ”en döende kvarleva från det förgångna”. Vigseln, omskärelsen och till och med jordfästningen har blivit sällsynta ceremonier.

Visserligen är synagogorna överfyllda på helgerna, men vad säger det i ett land där det går 300 000 judar på varje synagoga?

Nu har de religiösa judarna än en gång allt som de behöver för att kunna utföra sina religiösa riter, till och med slakthus där skäktning får ske. Eftersom de troende har krympt ihop till en liten obetydlig rest ser den sovjetiska regimen inte längre någon mening med att förhindra deras religiösa bruk, och det är ett tidens tecken att nu för tiden jeschivah i Moskva skulle få ta in nästan dubbelt så många studenter som för tillfället studerar där. Även på detta område är nedgången iögonenfallande, och kan inte längre hejdas.

En cirkel har slutits. Inför det hotande förtrycket och tvånget att assimileras utvandrade en gång de västeuropeiska judarna till öst. Detta gjorde det under medeltiden möjligt för dem att överleva. När tvånget och förtrycket under nya tiden hann i fatt den östliga judenheten, inleddes utvandringen i motsatt riktning.

Otaliga är de som under denna vandring har stupat längs vägen. Många har gått förlorade, men judenheten hade ur denna överlevnadsfas i Östeuropa hämtat nya krafter inför framtiden.

Samtidigt har den under sin tragiska vandring tagit upp och tagit med sig kulturgodset i de länder den gästat. I dag bär detta frukt i de nya livsmiljöerna, vare sig det är i Israel eller i diasporan.

Den typiska jiddischkulturen, som under sekler gav judenheten enhet och stöd, har dock under de senaste decennierna i stor utsträckning förstörts och lär knappast kunna återuppstå igen i sin ursprungliga form.

Men även om den östliga judenheten förintats, fördrivits eller assimilerats, så har den ändå lämnat varaktiga spår efter sig i de länder den gästat. Den har inte bara tagit utan också givit, och satt sin egen omisskännliga prägel på dessa länders historia, framför allt inom kulturen och ekonomin.

Övers. Gunnar Gällmo