Vetenskapens kristna ursprung

Vi lever i vetenskapens tid. På otaliga sätt påverkas vårt liv av vetenskapen. Maten, medicinen, trafiken, nöjeslivet är ofta helt annorlunda än på farfars eller fars tid. Allt detta har möjliggjorts av en djupare förståelse för naturen, och genom att man applicerat naturvetenskapens rön på konstruktionen av tekniska instrument, processer och produkter. På en djupare nivå har naturvetenskapen i grunden påverkat vårt sätt att tänka och uppfatta oss själva och omvärlden.

I många avseenden tycks vetenskapen ha ersatt den kristna tron. Vi ser gärna vår kropp som en maskin som måste skötas och trimmas av läkarvetenskapen. Ännu har vår vetenskap inte gått iland med att kontrollera vädret, men ändå begriper vi oss tillräckligt väl på de krafter som är i spel för att inte längre tycka det är meningsfullt att be om vackert väder. Om folk lever i förfallna hus eller är kriminellt belastade, ser vi det som ett problem som skall lösas genom social ingenjörskonst och inte genom moralpredikan eller privat välgörenhet.

Därför ser många människor i dag på kristendomen som någonting som hör gårdagen till, kanske nyttigt på sin tid, men nu ersatt av mer pålitliga och effektiva sätt att få saker och ting uträttade. Kanske grumsar man om missbruk av vetenskap och teknologi, miljöförstöring, oväntade bieffekter av droger, och framför allt hotet från kapprustningen. Men detta smolk i glädjebägaren förtränger vi gärna medan vi fortsätter att njuta av vetenskapens och teknologins onekliga välgärningar.

Inget under då om folk blir förvirrade av situationen. Å ena sidan tycks vetenskapen vara det enda hoppet inför framtiden; å andra sidan kan den utlösa fruktansvärd förstörelse. Hur kan vi tro att vi skulle kunna kontrollera dessa krafter genom kristna moralprinciper, om kristendomen själv fördärvats eller åtminstone blivit irrelevant genom just den vetenskap som vi själva vill kontrollera?

För att komma till rätta med detta måste vi först förstå vetenskapen mer i detalj. Vad menas med vetenskap? Hur uppstod den? Är den i sig själv bra eller dålig? Hur förhåller den sig till kristendomen?

Vi skall först visa, att vetenskapen uppstod i hjärtat av den kristna kulturen, att den väsentligen grundar sig på kristen världsåskådning, och att den därför är kristen i själva sin kärna. Som alla Guds gåvor kan den missbrukas. Missbruket kan bara rättas till genom kristna moralprinciper. Det är därför ett fundamentalt misstag att se vetenskapen som någonting motsatt kristendomen: vetenskapen är själv essentiellt kristen och enbart dess missbruk är motsatt kristendomen.

Vetenskapens ursprung

Nuförtiden tar vi naturvetenskapen så för given att vi glömmer att den är en relativt speciell, ny och unik företeelse i människans historia. Om vi ser tillbaka på de senaste två eller tre tusen åren, ser vi ungefär ett dussin stora civilisationer, med högt organiserade städer, beundransvärda konstnärliga prestationer, välutvecklade politiska system, stor poesi och dramatik, men ändå ingenting som vi skulle kalla naturvetenskap.

Naturligtvis fanns det långt utvecklad teknisk skicklighet när det gäller att bearbeta metaller, sten och lera, men ingen insikt i hur materien beter sig, uttryckt i matematiska termer. Inte sällan hade man ett välutvecklat system för lantmäteri och kunskap om stjärnors och planeters skenbara rörelser, men ingen genomgripande förståelse för hur dessa rörelser skall beräknas genom att man löser dynamikens grundläggande ekvationer. Visst spekulerade man om materiens yttersta komponenter, men man hade ingen egentlig uppfattning om dessa konstituenters storlek eller struktur eller andra egenskaper. Framför allt fanns det ingen uppfattning om hur man i några få differentialekvationer skulle kunna uttrycka hela den oändliga vidden av astronomiska, elektriska, dynamiska, kemiska och atomära fenomen.

Denna detaljerade insikt i naturen som vi kallar vetenskap utvecklades och mognade vid en mycket bestämd tidpunkt i historien, nämligen i Europa på 1600-talet. Den kan tillskrivas Newton, som i sin tur byggde på Kopernicus, Kepler och Galilei och som visste att hålla kursen mitt emellan Bacons empiricism och Descartes’ rationalism. Han använde och utvecklade begrepp som tid och rum, massa och kraft, hastighet och acceleration, tröghet och energi, som gradvis hade förfinats under de föregående seklen, och han formulerade lagarna för rörelse och visade hur dessa kunde brukas för att kalkylera både himmelska och jordiska rörelser, månens omloppsbana och äpplets fall. Vid samma tid utvecklade han differentialkalkylen och visade hur man med denna mäktiga matematiska teknik kan formulera lagarna för rörelse i koncis och elegant form; han löste sedan ekvationerna för att visa hur materia beter sig under skiftande omständigheter. Sålunda lade han grunden för den teoretiska fysiken, och vetenskapens formidabla framsteg sedan hans dagar har väsentligen bestått i utvecklandet och utsträckandet av hans metod till andra fenomen.

Sett i perspektivet av hela den mänskliga historien är detta något enastående. För första gången är världen enad genom bekväma kommunikationer, och människan har överblick över hela planeten och hur delarna hör samman. Detta är något så anmärkningsvärt att vi måste fråga oss varför denna utveckling började i Europa på 1600-talet och inte i någon av antikens stora civilisationer. Varför inte i det gamla Kina, med dess högt utvecklade teknologi? Varför inte i Indien eller Egypten, Babylon eller Persien, Mexiko eller Peru? Och varför inte i Grekland, som intellektuellt sett var den mest imponerande av de gamla kulturerna? Där fanns redan många av de nödvändiga vetenskapliga idéerna. Grekerna började visserligen på ett lysande sätt, men efter några århundraden förlorade man greppet och inget annat återstod än de skrifter som skulle återupptäckas under medeltiden. Trots alla underverk var den grekiska vetenskapen dödfödd.

Varför började naturvetenskapen?

Svaret på frågan varför vetenskapen började i Europa på 1600-talet är komplicerat: vi måste studera villkoren för att en vetenskap skall födas och se i vilken utsträckning dessa föreligger i de olika kulturerna. Om vi finner att de föreligger endast i en kultur, ja då har vi svaret på frågan. Vi far naturligtvis inte vänta oss att vi skall kunna förklara allt i detalj, för sådant beror på den eventuella existensen av genier och andra yttre omständigheter.

Om vi tänker efter vad som behövs för födelsen av en livsduglig vetenskap, måste vi först nämna ett någorlunda utvecklat samhälle som tillåter att några av dess medborgare far ägna mesta tiden åt att fundera över världens beskaffenhet, fria från bekymmer om var de skall äta nästa måltid. Vidare behövs en enkel teknologi, så att man kan konstruera apparater för experiment. Man måste också ha ett skriftsystem, så att resultaten kan noteras och meddelas andra vetenskapsmän, och man måste ha ett noteringssystem för numeriska mätresultat. Detta kan kallas vetenskapens materiella basvillkor. Eftersom detta har funnits mer eller mindre i alla större civilisationer i antiken, måste vi leta någon annanstans efter svaret på vår fråga.

Om svaret inte ligger på det materiella området, måste vi rikta blicken på idéernas värld. Är det inte möjligt att vetenskapens utveckling kan hänga ihop med hur folk ser på den materiella världen? Vi kan föreställa oss att vissa attityder förhindrar människor att uppfatta världen på ett sätt som skulle kunna leda fram till en vetenskaplig utveckling, under det att andra bildar bördig jordmån för en sådan utveckling. I vetenskapens barndom var det människor med sin kulturs tänkesätt som gjorde det grundläggande tankearbetet. Först senare utvecklas ett specialiserat språk och tankemodeller som måste inläras av vetenskapens män och studenter. Vi måste därför stanna vid samhällenas idéer överlag, eftersom det är dessa som bestämmer villkoren för vetenskapens framväxt.

Världsuppfattningar

Första villkoret är naturligtvis att människor är intresserade av den materiella världen. De måste anse att den i någon mening är god, och att det är respektabelt och mödan lönt att försöka utforska den. Vissa kulturer har ansett att materien är ond att vi bör ha så litet som möjligt med den att göra. Den som tror så kommer aldrig att bli någon vetenskapsman.

En annan förutsättning är att man tror att materien är ordnad, att den uppför sig på ett konsistent och förutsebart sätt. Vi måste tro att våra mätresultat den ena dagen kommer att bli desamma nästa dag och på en annan plats. Om så inte vore fallet skulle världen uppföra sig kaotiskt och slumpmässigt. Vetenskap vore omöjlig.

Vad beträffar naturens ordning finns två möjligheter. Man kan tro att naturens ordning är nödvändig, att den materiella världen måste se ut som den gör och inte kan se ut på något annat sätt. Om vi tror så kanske vi också tror att vi kan komma fram till naturens ordning genom tanken, på samma sätt som är fallet med matematiken. Många har faktiskt försökt utan att komma särskilt långt. Spekulationen visar sig efter ett tag vara antingen trivial eller felaktig. Vi vet att det bara är genom observation och experiment som vi kan undersöka världen. Sådant ligger inte nära till hands för den som tror att världens ordning är nödvändig.

Den andra möjligheten är att man tror att denna världen är en bland många möjliga. Med andra ord kan man anta att världens ordning är kontingent och beroende av något annat, att den kan vara på annat sätt än den verkligen är. Om vi tror så kan vi bara bevisa det genom observation och experiment, och då ligger vägen öppen för vetenskapens utveckling.

Nästa villkor är antagandet att hela företaget är görligt. Vi måste tro att naturens ordning i någon mån är genomskinlig för tanken, att vi kan upptäcka något av den om vi anstränger oss. Om den är fördold för människotanken lönar det sig inte att ens börja.

Sammanfattningsvis: man måste tro att världen är god eller åtminstone moraliskt neutral, att den är rationell och ordnad, att den är kontingent och uppfattbar för tanken.

Dessa antaganden är väsentliga men inte tillräckliga. Vetenskap är något svårt och naturen släpper inte ifrån sig sina hemligheter godvilligt. Vetenskapsmannen måste därför ha en stark motivation för att ta sig igenom de ofrånkomliga svårigheterna. Annars kommer man aldrig igång.

Ett annat viktigt kännetecken på vetenskap är att den måste vara ett gemenskapsföretag, en samlad ansträngning av många hjärnor. Varje vetenskapsman bygger på föregångarna och delar med sig till medarbetarna. Om man höll sina hemligheter för sig själv skulle kunskapen dö och ingen konsistent kunskapsfond skulle byggas upp. Vetenskapsmannen måste mena att kunskapen inte är hans personliga egendom utan något gemensamt.

Dessa är de gemensamma antaganden som måste delas av hela den lärda världen innan det kan bli tal om vetenskap. Antagandena måste inte vara medvetna eller explicita, i den meningen att

de skulle vara nedskrivna på en lång lista. För oss är de så självklara att ingen bryr sig om att formulera dem. De är en del av själva vår världsåskådning. Men när vi tänker på dem inser vi att de ingalunda är några självklarheter i historien. I dess ljus framstår de tvärtom som undantag. S L Jaki har i sin bok Science and Creation (Scottish Academic Press 1974) visat detta i detalj. Dessa förutsättningar existerade dock i Europa på 1600-talet, och därför uppstod vetenskapen där och då. Men vilket är ursprunget till dessa åsikter, och varför förelåg de just där och då?

Det kristna ursprunget

På 1600-talet hade den europeiska tanken sedan åtskilliga århundraden formats av kristen teologi och filosofi. Folk, från bönder till kungar, tänkte i kristna termer. Vi vill därför undersöka hur vetenskapens förutsättningar är relaterade till den kristna världsåskådningen. Vi kommer att se att det på varje punkt existerar en mycket intim förbindelse mellan de två tankesystemen, varför vi måste dra slutsatsen att det kristna credot har röjt vägen för vetenskapen.

Låt oss ta det i tur och ordning. Den kristne tror att världen är god därför att Gud har skapat den god: ”Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott” (1 Mos 1:31). Materien har till yttermera visso adlats genom inkarnationen: ”Och Ordet blev kött och tog sin boning bland oss” (Joh. 1:14). Världen är rationell och ordnad därför att den skapats sådan och upprätthålls av en rationell Gud. Den är kontingent därför att den är beroende av ett gudomligt fiat: Gud kunde ha valt att skapa den annorlunda. Här finns en ömtålig balans mellan Guds frihet och rationalitet. Väger det över åt ena eller andra hållet hamnar man i en kaotisk eller nödvändig värld, bådadera fientliga till vetenskapen.

Slutligen tror den kristne att världen är fattbar för tanken därför att Gud har befallt människan att lägga under sig jorden, och han befaller inte det omöjliga: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden och lägg den under er; och råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden” (1 Mos. 1:28). Den kristna tanken är helt igenom präglad av en attityd som gynnar uppkomsten av vetenskap.

Den kristne har också en stark motivation för att studera världen. Kristus själv upprepar befallningen att lägga under sig jorden när han genom liknelsen om talenterna vädjar till oss om att göra fullt bruk av våra resurser och tillgångar. Eftersom vetenskapen bidrar till att öka skördarna och förbättra den medicinska vården, att förbättra klädsel och boende, blir det en särskild förpliktelse för människan att med dess hjälp föda de hungrande, ge dryck åt de törstande och kläda de nakna.

Tron att kunskapen fritt måste delas av alla finns uttryckt i Vishetens bok: ”Det jag lärde mig utan baktankar lär jag ut utan missunnsamhet. Jag behåller inte hennes rikedom för mig själv, ty den är en outtömlig skattkammare för människorna. De som utnyttjar den vinner Guds vänskap” (Visheten 7:13 f., [Bibelkommissionens provöversättning]).

Vishetens bok innehåller också uppgiften att Gud har ordnat allt med hänsyn till mått och vikt och antal (11:20), en rad som citerades mycket under medeltiden. Inte att undra på om medeltida filosofer som Buridan och Oresme sökte efter möjligheten till kvantitativ analys av fenomen.

Det finns en levande organisk kontinuitet mellan kristen uppenbarelse och modern naturvetenskap. Det är naturligtvis inte möjligt att bevisa att vetenskapen inte skulle ha uppkommit utan den kristna uppenbarelsen, bara att den faktiskt inte har gjort det.

Några historiska frågor

Detta påstående väcker en serie historiska frågor. Om det är kristendomen som är huvudansvarig för uppkomsten av den moderna vetenskapen, hur kommer det sig då att de gamla grekerna gjorde en så briljant ansats? Varför tog det sexton- eller sjuttonhundra år efter Kristi födelse innan processen satte igång? Fanns det inte också i kristendomen många föreställningar av vetenskapsfientligt slag? Varför har kyrkan så ofta motsatt sig den vetenskapliga utvecklingen – många människor uppfattar ju idag kristendom och vetenskap som oförenliga storheter? Hur lyckas vetenskapen blomstra i icke-kristna och antikristna samhällen? Det är bara möjligt att antyda svaren.

Den gamla grekiska vetenskapens misslyckande är en funktion av själva fruktbarheten och mångfalden hos den tidens idéer. Genier som Arkimedes hade många korrekta uppfattningar, men de levde i ett samhälle med många vetenskapsfientliga idéer, många gudar som ansvarade för skilda aspekter av den materiella världen, materien som något ont, historien som ideligen cyklisk upprepning, manuellt arbete som något som enbart anstod slavar. De få genierna saknade massornas stöd. Så gick kraften förlorad, en djup pessimism trängde igenom hela det grekiska samhället, och vetenskapen föll i glömska.

Kristendomen föddes i den hedniska världen som en obskyr sekt. Många av dess förföljda och skingrade anhängare levde i väntan på Kristi snara återkomst. Många uppfylldes så av sin nyfunna tro att de knappast ägnade något annat en tanke, och varje intresse för naturen tycktes dem som fåfänglig nyfikenhet. Under sina första århundraden erbjöd kristendomen inget tydligt stöd för vetenskapens uppkomst.

Men implicit i evangeliet finns nya idéer om hur Gud, människan och materien förhåller sig till varandra. De beredde marken för vetenskapens uppkomst. Kristendomen spred sig över det romerska imperiet ända till den dag då kejsaren själv lät döpa sig. Då bröt det samman och Europa gick in i de mörka århundradena. Under dessa tider strävade kristendomen att upprätthålla den antika lärdomen inför barbarhordernas anstormning och att hålla trons låga levande, tron på en mening med den mänskliga och den kosmiska existensen, och därmed tron på en rationalitet i tillvaron.

Den nya värld som långsamt såg dagens ljus var en värld formad av kristen tro, och i det kristna medeltida samhället blommade de länge förberedda idéerna upp. De antika texterna, särskilt Aristoteles, blev kända i det kristna Västerlandet, och de kom snart att utöva ett avsevärt inflytande på den kristna tanken. Aristoteles ställde mänga av de riktiga frågorna om naturen, men de kunde inte besvaras inom den trånga ramen av hans antaganden. Möjligheten att slita sig från hans tvångströja låg i de idéer som är implicita i den kristna tron, och det var föreningen mellan kristendom och de gamla grekernas frågor som ledde till vetenskapens födelse några århundraden senare.

I motsats till den grekiska polyteismen kom judendomen med en kompromisslös monoteism som gjorde en transcendent Gud ensam ansvarig för allt som finns, en skapare av en god värld. Kristendomen fördjupade den judiska tanken att historien har en mening: väntan på Messias och dess uppfyllelse i Kristus. Denna nya historieuppfattning avlöste tanken på det cykliska förloppet som förlamade alla antika kulturer. Samtidigt kom kristendomen med en ny syn på arbetet genom att hävda att det är nödvändigt för att omforma livets materiella bas. Vetenskapens förutsättningar, som skymtade hos grekerna, växte sig starka och eniga och spred sig över hela samhället.

De kristna tänkarna under medeltiden göt sin kunskap till ett sammanhängande helt genom att bruka tidens kunskap, huvudsakligen hämtad från Aristoteles. När hans världsbild rasade i och genom den kopernikanska revolutionen hade de kristna stora svårigheter att skilja den gamla världsbilden från den kristna tron. Men eftersom den nya världsbilden är sannare bildar den en sundare bas för en integrering med den kristna uppenbarelsen. Missförstånden komplicerades ytterligare genom tiden religiösa oro, som förhärdade attityderna och förhindrade att man omsorgsfullt och införstående analyserade den uppkomna situationen. Förvirringen består fortfarande och förvärras av många kristna som inte har förstått att vetenskapen har sin rot i kristendomen. Det tog sin tid innan den utvecklades, och linjerna grumlades av de ateistiska författarna på 1700- och 1800-talen. Det är värt att nämna att många av de tidiga vetenskapsmännen själva var bekännande kristna som såg sitt vetenskapliga arbete som en väsentlig del av sin kristna kallelse.

Sedermera har kyrkornas ledare försummat att integrera den nya vetenskapen i den kristna världsbilden, och vetenskap och kristendom har fjärmat sig från varandra. När vetenskapen en

gång kommit igång har den visat sig förvånansvärt robust, den har spridit sig snabbt och slagit starka rötter i samhällen med de mest skiftande livsåskådningar. Därmed sprids också den fundamentala inställning till den materiella världen som ligger implicit i både vetenskap och kristendom. Såtillvida bereder den marken för en ny kultur som skulle kunna acceptera kristen tro.

Kristendomens skilsmässa från vetenskapen har visat sig katastrofal i mer än ett avseende. Den teknologiska materialismen har förslavat människans själ och förstört hennes miljö ända till den grad att en stark reaktion har banat sig väg. De kristna kyrkorna har överlag, genom sitt ointresse för vetenskapen, inte i nämnvärd grad kvalificerat sig för uppgiften att utöva ansvarigt ledarskap när det gäller att tillämpa och utveckla vetenskapen i linje med kristna principer.

De av oss som samtidigt är kristna och vetenskapsmän, som ser vetenskapen som ett sätt att uppenbara Gud för världen, och som vet att dess teknologiska tillämpning måste ledas av kristna principer, har ett särskilt ansvar att visa den essentiella harmonin mellan vetenskap och kristendom. Om de besinnar detta ansvar kan den dag komma då kristendomen inte längre betraktas som en ömklig konkurrent till den vetenskapliga världsbilden utan som en alltid aktuell sanning som ensam garanterar att vetenskapen används till gagn och inte till fördärv för människan.

Dr Peter Hodgson är Fellow vid Corpus Christi College i Oxford.

Övers. Anders Piltz