Tredje världen i kyrkan

Svenska press har innehållit notiser ur innehållet i den i sommar utkomna Annuarium Statisticum Ecclesiasticum. Vad som främst har uppmärksammats är förhållandet att antalet nyprästvigda åter ökar i katolska kyrkan totalt, och att en än större ökning under de senaste åren kan iakttas av de teologie studerandena i prästseminarierna. Denna positiva vändning kommer efter en period på 15-20 år som endast visat negativa siffror. Jämför man siffrorna för 1973 med 1981 finner man en klar minskning i antalet prästvigda och totalt har antalet präster mellan dessa år minskat med 5 %. Ett långt sammandrag som konsekvent jämför 1978 och 1981 har publicerats i 1’Osservatore Romano 11-12 juli.

Återhämtningen har skett bland stiftspräster, däremot har ännu inte prästvigningarna inom ordnarna börjat öka. En indikation om den framtida utvecklingen finns i antalet seminarister. Deras antal nådde en bottennotering 1975 och 1976 med föga mer än 60 000 inskrivna. 1981 hade antalet ökat till 68 633.

Antalet avlidna präster har under perioden hållit sig kring 7 000 om året, ännu 1981 tusen fler än antalet tillkomna. En annan faktor i förändringen av antalet katolska präster är de som lämnar prästämbetet. Denna siffra var 1973 3 790, men då redan på väg nedåt. 1981 var antalet endast en tredjedel, 1 260. I början av perioden var ”defektionerna” lika många från ordnarna som bland stiftsprästerna trots att endast tre präster av åtta är ordenspräster. Men den största minskningen av avgången har skett i ordnarna, och de senaste åren har den varit proportionellt lika stor som bland stiftsprästerna. Hela ökningen av seminarister kommer dock på blivande stiftspräster. 1981 skedde en ganska dramatisk ökning av ordensnoviser som avsåg att bli präster, men om denna representerar en klar tendens far den fortsatta utvecklingen avgöra. I tabellen över noviser redovisas också de kvinnliga ordnarna. Där har avgången snarast varit större än inom manliga ordnar och bland stiftspräster, och antalet ordenssystrar har minskat påtagligt i världen. Från ett minimum av nya noviser 1976 på endast 11 000 har siffran raskt stigit till 1981 års 14 772.

Antalet prästvigda avspeglar det ”andliga klimatet” åtskilliga år tidigare, då de avgörande besluten fattades. Siffrorna över försörjningen med kyrklig personal bekräftar den bild av ”tidsandan” som även tidigare varit tydlig. De mest uttalade krisåren var kring 1970 och i mitten av 70-talet var tillbakagången i stort över. Men rekryteringen till prästämbete och ordnar har långt till nivån från början av 60-talet.

Geografisk förskjutning i kyrkan

Men ännu väsentligare än vad siffrorna berättar om utvecklingen över tid, är vad de säger om förskjutningar mellan skilda delar av världen. De bekräftar att tyngdpunkten i den katolska världen inte längre självfallet ligger i den västliga, rika världen. Om vi till den räknar Europa, Nordamerika och Oceanien (väsentligen Australien och Nya Zeeland) omfattar denna numera 43 % av alla katoliker. Ännu i slutet av 60-talet var det majoriteten. Denna utveckling är ett resultat av liten folkökning, sjunkande dopfrekvens å ena sidan, stark folkökning och en än starkare ökning av den katolska befolkningsdelen å den andra.

Fortfarande finns flertalet av prästerna i den rika världen, 73 %, men detta är en betydande minskning från 1973 års 78 %. Antalet präster har sedan detta år minskat från 433 till 411 tusen, och hela den minskningen kommer på den rika världen. Då skall också hållas i minnet att antalet västerländska präster i Tredje världen har minskat. Ser vi i stället på antalet seminarister, blivande präster, blir bilden helt annorlunda, och i betydligt bättre överensstämmelse med fördelningen av katolikerna i världen. Ännu 1973 fanns 63 % av seminaristerna i den rika världen, redan en siffra klart mindre än andelen präster. 1981 hade den rika världen 48,5 %, mindre än hälften av de blivande prästerna. Europa med 34 % av världens katoliker hade 1981 55 % av världens präster och 41 % av seminaristerna. Då ingår i de europeiska siffrorna Polen, där rekryteringen inte upplevt någon kris, och där det årliga tillskottet av präster och seminarister nu är större än någonsin. För Västeuropa ter sig omsvängningen alltså än mer dramatisk.

Tillbakagången av seminarister är starkast i USA och Kanada med en minskning med nästan en tredjedel sedan 1973. Och var ökar prästtillströmningen? Främst är det i Sydostasien. Där finns 6,5 % av världens katoliker, 8 % av prästerna, men 18 % av seminaristerna. Av de drygt 25 000 prästerna finns mer än hälften i Indien, som endast hyser en sjättedel av regionens katoliker, ca 11 milj. Tillströmningen har också ökat påtagligt på Filippinerna, som dock fortfarande har få präster i förhållande till antalet katoliker. Polen och Sydindien är de områden, där kyrkan i dag är mest vital, om vi som måttstock använder prästkallelser.

Seminaristernas antal har ökat med nästan en fjärdedel i Sydostasien, men den starkaste ökningen kommer på Sydamerika, där sedan 1973 skett nästan en fördubbling. Detsamma gäller Karibien, medan ökningen varit mindre uttalad i Mellanamerika. Inte lika betydande i antal, men relativt mycket stor är ökningen i Afrika med 63 % mellan 197,3 och 1981. Afrika med 7,6 % av världens katoliker och 4,1 % av prästerna har 10 % av seminaristerna. När det gäller nytillskottet av präster i förhållande till de som redan finns, ligger Afrika främst i den katolska världen. Att antalet präster på kontinenten minskat något sedan 1973 beror alltså helt på färre västerländska präster. Asien och Afrika berördes inte direkt av krisen inom prästerskapet. Denna drabbade däremot Latinamerika i högsta grad. Ännu 1973 var i Sydamerika de som lämnade prästämbetet lika många som de prästvigda. 1981 var de prästvigda åtta gånger så många som de som lämnade ämbetet.

Tredje världen och vi

Hur skall denna dramatiska förändring förklaras? Det viktigaste ligger säkert däri, att ännu i början på 70-talet kyrkan i Sydamerika i mycket var präglad av de främst europeiska präster, som i en massiv insats kommit dit på 50- och början av 60-talen. Under 70-talets lopp har de utländska prästerna minskat i antal och den inhemska rekryteringen ökat starkt. (Fördubblingen av antalet seminarister.) Samma tendens finns i Karibien. Däremot har förändringarna varit mindre i Mellanamerika (som till huvuddelen utgörs av Mexiko), sannolikt därför att de utländska prästerna aldrig varit lika talrika som i Sydamerika.

En av de aktuella diskussionerna, inte endast i Sverige utan i hela Västeuropa handlar om Tredje världens uppgång och fall som föremål för engagemang och som scen för utopiska revolutioner. Må vara att den västerländska kapitalismen genomgår en kris, men den är inte så total som fiaskot med de mest omhuldade experimenten med ”self-reliance”. Den moraliska tillgång som en gång de stora befrielseledarna hade, har i nästan varje fall smultit bort i ekonomiska katastrofer och brutala metoder mot oppositionella.

Det finns en alldeles uppenbar risk att engagemanget förbyts i desillusion och likgiltighet. Det kan kanske skrivas kristen opinion till godo att den inte svängt på samma sätt, men ett något större mått ax- självkritisk prövning av 1968 års idéer skulle kunna efterlysas också bland kristna opinionsbildare.

Tredje världens närvaro i kyrkan

Engagerade katoliker kommer knappast att kunna koppla av Tredje världen så lätt. Inte därför att dess kyrkor idag skulle vara i så stort behov av ”missionärer” eller annan personell hjälp. Utan snarare av motsatt anledning: snart kommer strömmen av kyrklig hjälp i fråga om personal att tydligt gå i motsatt riktning. Redan för ett tiotal år sedan började indiska ordenssystrar synas i Europa, och massmedierna slog larm om ”människohandel” etc. I själva verket handlade det om de första i en ny utjämning av resurser i världskyrkan.

Den kvantitativa tillväxten motsvaras också av en större betydelse av icke-västerländsk teologi. Afrika har i Lovanium i Kinshasa fått en teologisk högskola av första rang, med systematiker som Mulogo eller patristiker som Ntedika. Den Tredje världens-teologi som blivit mest uppmärksammad i Europa är givetvis den latinamerikanska befrielseteologin. Dessvärre har dess reception i västvärlden haft ett eskapistiskt-utopiskt drag, som egentligen inte gjort den rättvisa på dess egna premisser. Som våra siffror med all tydlighet visar är det inte på 1980-talet som präster och teologer vänder kyrkan ryggen för att på annat sätt tjäna folket och revolutionen. Däremot var det en verklighet mellan 1965 och 1975. I dag ökar tillströmningen till biskoparnas prästseminarier.

Att vi här främst uppehållit oss vid prästrekryteringen som en mätare på vart Anden blåser, skall inte skymma det faktum att andra kategorier i det kyrkliga apostolatet spelar en allt större roll, fr.a. lekmän som kateketer och missionärer och ständiga diakoner. Dessa senare har sedan 1973 sjudubblats i antal till 8 647. Medan i världskyrkan prästerna utgör 25 % av hela den pastorala personalen och i Europa 30 %, är de i Afrika endast 8 %, i Asien 18 %.

Trots minskningen i antalet präster och seminarister i Västeuropa, har också här de senaste åren en stabilisering skett med en ökning i bl.a. Storbritannien och Portugal.

Västvärldens förändrade roll

”Avkoloniseringen” av den katolska kyrkan i Tredje världen har varit snabb och genomgripande. Biskopar som kommit som missionärer börjar bli en sällsynthet. Givetvis har man inte undgått spänningar mellan särart och enhet, lika litet som under kyrkans tidigare expansions- och inkulturationshistoria. Det finns också risken att offerviljan till fortsatt materiell resursöverföring från den rika kyrkan till den fattiga kan svikta, när den inte åtföljs av kyrklig personal från västvärlden.

Det är uppenbart att kyrkans problem och prioriteringar ser annorlunda ut från ett icke-västerländskt perspektiv. I vissa hänseenden har Johannes Paulus II som polack haft större möjligheter att identifiera sig med kyrkliga ideal och fromhetsstilar som förefaller delar av den sofistikerade och krisdrabbade kyrkan i västvärlden främmande. Särskilt väl har detta förhållande belysts av franska kommentarer till påvens besök i Lourdes nyligen. Hans svårighet eller oförmåga att rätt förstå Frankrike och fransk katolicism var ett genomgående tema.

Vi har här med utgångspunkt i katolsk statistik inskränkt oss till att belysa utvecklingar i den katolska kyrkan. Givetvis måste ett sådant perspektiv kompletteras av ett ekumeniskt. Inte så att vi tror att kyrkans enhet lättare och snabbare kommer att återställas i Tredje världen, men därför att utvecklingen sådan den kan avläsas t.ex. i Kyrkornas världsråds generalförsamling i Vancouver i mycket förefaller att följa samma mönster som i katolska kyrkan.