Sanningens attraktivitet

Bland grundarna av de ”klassiska” ordnarna är väl Dominikus (död 1221) den store okände. Benedikt, Franciskus, Ignatius har utöver sina andliga söner en stor skara läsare och sympatisörer, men efter Dominikus finns inte en enda skriven rad, och hans liv uppvisar inga spektakulära händelser som fäster sig i minnet. Vad värre är: omkring hans namn finns för många en obehaglig air av Domini capes, av Herrens spårhundar med osvikligt sinne för vittringen av allt som kunde vådeligt låta. Den fanatiske spanjoren vars orden förknippas med inkvisitionen, en som saknar humor och som är redo att offra vad eller vem som helst för dogmerna och principerna. Sanningen är ju den att Dominikus’ insats i kyrkans liv består i att han, visserligen med begränsad framgång, i en värld där kärleken svalnat ville återupprätta kyrkan endast med tillit till de andliga krafterna. När olika massrörelser som katharerna och albigenserna – som lärde en radikal dualism mellan det okroppsliga goda och det materiella onda – vann en otrolig spridning bland vanligt folk, så stod kyrkans ledare handfallna utan att kunna analysera vari attraktiviteten hos dessa uppfattningar låg. Om man anser att en åsikt är upprörande felaktig och leder människor i fördärvet, då räcker det inte med att slå ihjäl dem och att förbjuda spridningen av villfarelserna – tvärtom, detta är det mest effektiva sättet att propagera för den rörelse man vill bekämpa. Dominikus analyserade situationen och fann att dessa rörelsers attraktivitet låg i propagatörernas synbarliga helgjutenhet. De levde ett liv i oberoende av materiella återförsäkringar, de kunde med anspråk på att bli trodda hävda att de praktiserade apostlarnas fattigdom. De representerade de andliga krafternas primat över planering och strukturtänkande, precis som vi än i dag kan konstatera hur den ena stolliga sekten efter den andra verkligen attraherar unga människor i behov av att någonstans investera sitt engagemang, sin drift att leva för något mål, därför att ledaren tycks leva som han lär. Dominikus prioriterade därför de andliga energierna och brukade dem i ortodoxiens tjänst, han ville göra sanningen inte bara accepterad utan också omfattad med kärlek på grund av sin inneboende överlägsenhet, han ville erbjuda vanligt folk det allra bästa, nämligen evangeliet, i hela dess förfärande anspråksfullhet. Han förkunnade inte bara med ord utan med hela sin person. Att detta var en attraktiv metod, därpå finns det handfasta statistiska belägg. På sju år, från 1214 till stiftarens död 1221, växe den dominikanska rörelsen från en enda man som så gott som ensam debatterade med katharer, fram till sextio konvent, uppdelade på åtta provinser, Spanien, Provence, France, Lombardiet, Rom, Teutonia, England och Ungern. Två år efter Dominikus’ död kom de första dominikanerna till Skandinavien, som 1228 blev en egen provins. Därefter spred sig dominikanerna som en löpeld i hela den kristna världen. Detta alltså under loppet av några år! Behövs det några andra bevis för att det är övertygelser och inte strategier som förvandlar jordens ansikte? Tror man på sin egen uppgift och är fångad av dess attraktivitet, då behövs inget mer för att vittnesbördet skall bli verksamt.

I denna bok har Kerstin Thomell föresatt sig att med hjälp av de tidigaste källorna teckna en bild av denne märklige man, som förresten inte särskild väl motsvarar föreställningarna om en fanatisk spanjor: han hade rödblont hår och skägg, långa vackra händer och en stark och vacker röst. Han var alltid munter och glad och hade en utstrålning som Pangade allas uppmärksamhet. Han var med andra ord attraktiv också som människa. Han medgav som en mänsklig svaghet på sin dödsbädd att han alltid funnit större behag i att samtala med unga flickor än med gamla kvinnor. För första gången på svenska far man genom denna bok en levande bild av individen Dominikus och kan ana något av hemligheten bakom den andliga explosion han utlöste och som för alltid skulle förändra den katolska kyrkans ansikte. Han tillförsäkrade nämligen bildningen, den världsliga bildningen såväl som den teologiska, en självklar plats i kyrkans liv. Detta var och är ingen självklarhet och kanske inte heller en oblandad välsignelse, om man jämför den latinska kyrkan med de österländska. Men från Dominikus’ tid blev det en nödvändighet för kyrkan att ta ställning till nya idéer och incitament. De som mest framgångsrikt fullföljde Dominikus’ testamente – Albertus Magnus och Thomas av Aquino – visade att tron inte har något att frukta av förnuftet och att det är möjligt att vara samtidigt from och lärd, därför att man kan vara attraherad av en sanning som uppenbarar sig både i ”uppenbarelsen” och i naturens och människans värld. Förbindelsen mellan Dominikus, som ville att inget skulle hindra bröderna i ”studiet, förkunnelsen och omsorgen om själarnas båtnad”, och Thomas framhålls på ett förtjänstfullt sätt i Michel de Paillerets avslutande översikt.

Dominikus är värd denna presentation, och mån är tacksam för att ha fatt en sådan sympatisk framställning av honom. Att Kerstin Thomell älskar och beundrar föremålet för sin framställning är inte att ta miste på. Porträttet har tecknats för att visa att den helige Dominikus är lika älskvärd som Franciskus, och detta företag har lyckats utmärkt väl. Därför överser man gärna med några stilistiska fläckar i översättningen av de medeltida dokumenten. För inte höll väl Dominikus konferenser med sina bröder, och inte var väl ordens första konstitutioner primitiva.