Informationer

Fred

Representanter för de nordamerikanska biskoparna sammanträffade i Rom i mitten av januari med kollegor från Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien för att dryfta fredsfrågor.

Den omedelbara anledningen till detta toppmöte var de amerikanska biskoparnas herdabrev i fredsfrågan. Bland deltagarna märktes ärkebiskopen Joseph Bernardin, Chicago, som gjort sig känd för sitt moraliska engagemang i politiska frågor, framför allt fredsfrågor, där Bernardin också har påvens stöd vilket bl.a. framgår av att han är en av årets 18 nyutnämnda kardinaler.

Bernardin är huvudförfattare till det omdiskuterade herdabrev i fredsfrågor som USA:s biskopar förberett sedan en längre tid. I början av året sammanträffade biskoparnas arbetsutskott med Reagan-administrationen. Det var ett konstruktivt och nyttigt tankeutbyte för båda parter var Bernardins kommentar.

Men nu önskade man även ett broderligt tankeutbyte med de europeiska kollegorna. Därmed ville biskoparna understryka nödvändigheten av en gemensam dialog i dessa svåra frågor och vikten av största möjliga samstämmighet mellan biskopskonferenserna och den Heliga stolen.

Ämnet för detta tvådagarsmöte var de bibliska och teologiska principerna för kyrkans lära om krig och fred. Samtalen leddes av kardinalstatssekreterare Casaroli och av perfekten för Troskongregationen, kardinal Ratzinger, den förre med den diplomatisk-politiska sakkunskapen och den senare expert på moralteologi. Vatikanens ”utrikesminister”, ärkebiskop Silvestrini deltog också tillsammans med ett antal biskopar från Nato-länderna.

Inte så mycket trängde ut genom de stängda dörrarna. Mötet hade ju ingen officiell karaktär egentligen. Men biskoparna bekräftade ånyo kyrkans ansvar och moraliska auktoritet. Man diskuterade bruket av atomvapen, skillnaden mellan atomvapen och konventionella vapen, om avskräckningens strategi kunde vara moraliskt acceptabel samt kapprustningen i dess politiska sammanhang. Vid en bedömning av världsläget framgick att detta framför allt kännetecknas av två hot. Det ena utgöres av kapprustningen med de väldiga potentialer av atomvapen och konventionella vapen som den medför. Det andra hotet är riktat mot friheten och kommer från de totalitära system som i sin ideologiska övertygelse inte drar sig för att med omedelbar vapenmakt eller att med hot om att använda sin rustningspotential kväsa andra. Båda dessa hotande faror bör betonas i lika mån. Frågan om det är omoraliskt att inneha atomvapen i avskräckande syfte diskuterades. Här framkom i viss mån en skillnad mellan de amerikanska biskoparna och de europeiska. De amerikanska biskoparna hade präglat satsen: ”Inte endast att använda strategiska kärnvapen utan även att uttala avsikten att använda dem inom ramen för en avskräckningsstrategi är omoraliskt.” Att avskräckningsstrategin inte är någon eftersträvansvärd väg för framtiden men hittills det enda medlet att möta den hotande faran med, menade de västtyska biskoparna.

Är rustning överhuvudtaget moraliskt acceptabelt? Målet måste vara att minska rustningen och våldet. I den omstridda frågan om inte endast användandet av atomvapen utan även innehavet av sådana vapen måste fördömas, förelåg enighet om att det berodde på intentionen med innehavet av vissa vapen. Biskoparna måste förkunna den moralprincipen att de kristna i konkreta situationer kan ha olika uppfattning. Det föreligger en ”legitim spännvidd” mellan möjliga åsikter i strävan efter fred menade kardinal Höffner och varnade för kättarförklaringar.

Det amerikanska herdabrevet stämmer överens med kyrkans moralteologiska lära och påvens fredsappeller, sade kardinal Bernardin i ett tal till amerikanska seminarister efter toppmötet. Några betydande förändringar är därför inte heller att vänta. I mitten av februari samlas man åter hemma i USA för att dryfta erfarenheterna från mötet i Rom varefter samtliga nordamerikanska biskopar far det tredje utkastet i sin hand. Herdabrevets slutliga avfattning och publicering beräknas ske i början av maj när biskoparna möts i Chicago. Vi far säkert anledning att återkomma till detta viktiga dokument.

Sovjetunionen

Gelb Jakunin, ortodox präst och känd för sin medverkan vid tillkomsten av kommittén för främjandet av de troendes rättigheter i Sovjet sitter i fångläger i Sibirien under synnerligen omänskliga förhållanden. Han avtjänar ett tioårigt frihetsstraff. Enligt vad som meddelats anhöriga i Moskva befinner sig Jakunin sedan fyra månader tillbaka i isoleringscell – s.k. karcer, ett synnerligen trångt rum utan inredning varför fången måste sova på bara golvet. Straffskärpningen motiverades av att Jakunin utövat ”religiös agitation” bland unga medfångar. Dagsransonen är 400 gram bröd plus varmt vatten samt varannan dag lite buljong. Oaktat vinterns inbrott har Jakunin inte fatt ut några varma kläder. Brev från familjen har undanhållits och han själv har inga möjligheter att skriva till de sina.

Egypten

Den koptiske kyrkoledaren patriark Shenuda III som ännu sitter i husarrest i ett ökenkloster (Signum 1981/7) har av Amnesty International adopterats som ”samvetsfånge”. I ett uttalande i franska Le Monde tillbakavisar patriarkens advokat Selim Naguib den egyptiske statsministerns Butros Ghalis påstående att Shenuda frivilligt skulle sitta i ökenklostret Amba Bischoi. Naguib påminner dessutom om att i juni 1982 ärkebiskopens av Canterbury utsände biskop Colin Arnold Hill inte fick tillåtelse att besöka patriarken. Först i oktober fick kardinal König möjlighet att sammanträffa med Shenuda på förvisningsorten. Sedan i maj i fjol har sammanlagt 32 egyptiska biskopar intervenerat hos president Mubarak om patriarkens frigivning.

UCIP

Den katolska internationella pressunionen UCIP arbetar på att få till stånd ett modernt och professionellt informationssekretariat vid den Heliga stolen.

Mer av ömsesidigt förtroende och ett förbättrat samarbete mellan Vatikanens egna massmedia och de katolska journalisterna vore önskvärt, säger unionens generalsekreterare pater Pierre Chevalier i senaste numret av UCIP:s medlemsblad som vi citerar:

Ett exempel: i slutet av 1982 mottog påven 59 vetenskapsmän från 35 olika länder, även Sovjetunionen. Bland dessa fanns flera nobelpristagare och ordförande i vetenskapliga akademier. Deras uppgift var att undersöka följderna av ett eventuellt atomkrig. Som grund tjänade ett dokument förberett av en arbetsgrupp utsedd av den påvliga vetenskapliga akademin. Deras resolution överlämnades till olika statsöverhuvuden med det yttersta ansvaret för världen. Johannes Paulus II ville varna världen och medverka till en reell nedrustning i samarbete med vetenskapsmän på högsta nivå. Men vad märktes av allt detta? Vad fick allmänheten veta?

Här saknas ett ministerium för social kommunikation som kan hjälpa de 130 i Vatikanen ackrediterade journalisterna med deras uppgift, ty dessa kan inte göra ett tillfredsställande arbete bara genom att vidareföra nyhetsfragment, tillrättalägganden eller dementier från den Heliga stolen. Utbytet av befintlig service för journalisterna är tydligen minimalt eftersom endast ett dussin av de 130 utnyttjar den.

Chevalier föreslår att informationsministeriet vore knutet till biskopskonferensernas sekretariat. Utan tvekan borde denna instans, namnet egalt, arbeta helt enligt professionella metoder och med modern teknik.

Ett krav är givetvis samarbete med de katolska nyhetsagenturerna och med de katolska journalisternas egna organisationer. Man kan också vara helt säker på att icke-katolska journalister kommer att öka intresset för information om en kyrka som håller sig å jour med dagens kulturella behov. För tre år sedan arrangerades ett möte i syfte att förbättra läget av UCIP för 70 journalister och ansvariga för ett antal sekretariat inom kurian. Detta experiment skulle efterföljas av mer regelbundna kontakter.

Den första förutsättningen för en dialog mellan informationskällorna och journalisterna är att få tillstånd och upprätthålla ett klimat av ömsesidigt förtroende som befrämjar ett hederligt sökande efter information. Finns inte detta vänder sig journalisterna till privata källor, mindre tillförlitliga och kontrollerbara och med många gånger vinklad information. Under sådana omständigheter gör journalisterna förvisso ibland ”scoop” men förmedlar inte alltid information som verkligen är intressant och uppbyggande.

Att inrätta ett informationsministerium förutsätter att den högsta instansen inom detta område, den påvliga mediakommissionen, i högre grad skulle bli mötesplats för utbyte och samarbete mellan journalister och pastoralt ansvariga. Journalisterna begär inte det omöjliga. De glömmer inte sina egna ofullkomligheter och brister. De har bara ett önskemål att göra de andliga rikedomar som Johannes Paulus II:s många tal och appeller är ett slående exempel på tillgängliga för de kristna och för världen.

De önskar skapa mer förståelse för kyrkans inre liv.

Det vore för övrigt bra att börja med några enkla nyheter vad beträffar själva tekniken t.ex. att verkligen presentera mängden dokument för journalisterna och att anordna riktiga presskonferenser. Detta kunde vara startpunkten för en bättre kommunikation mellan kyrkan och världen.