Informell Polenvisit

Det är egentligen först på senare år som Polen har öppnat sig på allvar för västliga besökare, t ex genom (ömsesidig) visumfrihet för svenskarna. Polsk gästfrihet, musik, allt i särklass, bjuds besökarna. Den polenresa som här ges några glimtar från gällde i första hand problemkretsen kyrka, folk, politik – även den intressant i särklass.

Ett växelspel mellan olika och motsatta krafter

I utkanten av Krakow ligger Nowa Huta, ”stålkombinatet”, som på 60-talet av kommunistpartiet lanserades som ett föredöme – bl a skulle religionen helt kunna undvaras. Idag talar man från myndigheternas sida helst inte alls om Nowa Huta. Inte bara därför att den av Sovjetunionen skänkta fabriksutrustningen visade sig vara nersliten och oduglig. Utan för att mitt bland höghusen, där 200 000 människor bor sammanpackade, reser sig kyrkan Regina Poloniae (Polens drottning, dvs Maria) i svindlande, modern arkitektur – ett skepp, en ark, med ett kors av rostfritt stål som mast och en månsten, en gåva av en av de amerikanska rymdfararna via Paulus VI, som prydnad på tabernaklet. I kryptan, vars försoningskapell ägnas minnet av Maximilian Kolbe, finns en mariastaty, sammanfogad av granatsplitter som plockats ut ur lidande människokroppar. Och kyrkans ytterväggar täcks av några miljoner små flata kiselstenar, plockade ur Polens grunda floder av dess befolkning, överlämnade som de fattigas gåva till kyrkan.

Här firar 15 präster och 80 000 församlingsbor sin söndagsmässa; fast kyrkan är enorm och i två plan krävs det 14 mässor i följd för att alla som vill delta skall få plats; på vardagarna kommer 14 000 ungdomar och barn per vecka till religionsundervisning. Kort sagt: det som från början var bestämt till ett mönster för polsk socialism utan religion är idag något av den katolska kyrkans ansikte. Undra på att myndigheterna tiger om Nowa Huta. I det ständiga växelspelet mellan kyrkan och staten ligger här den ateistiska statsmakten inte så bra till.

Här synes symboliskt sammanfattat vad vår grupp under tre veckors besök upplevde av kyrkans situation i det socialistiska samhället. Kyrkan är en folkets kyrka, den enda auktoritet som polackerna av hela sitt hjärta erkänner. De troendes situation blir på ett naturligt sätt bekännande, kämpande. Vi hade bl a en frågestund med studenterna på ett prästseminarium. Kan vi skicka er något som ni behöver, litteratur eller något annat, frågade en av oss. Tack, inget, jo, förresten, skicka oss prästkragar, sa en. Alltid retar det någon kommunistpamp när vi tar vår söndagspromenad på stan efter mässan, iklädda fotsid kaftan och rund krage … I samma veva berättade de att myndigheterna för några år sen förbjöd katolikerna att föra den Svarta Madonnan, ikonen från Czpstochowa, i procession genom landet. Då tog man ramen och bar ut den – ett talande tecken, som t o m myndigheterna förstod; sen dess har madonnabilden fritt fått bäras ut.

En fråga om offervilja

Hur får ni pengar till kyrkan, var vår nästa fråga. Våra sagesmän svarade med en skälvning av stolthet i rösten: allt finansieras av de troendes gåvor, av kollekter. ”Allt” betyder då inte bara prästlöner, kyrkobyggen, underhåll, utan också universitet, fria fakulteter, prästseminarier. Ännu en historia får belysa: en kyrkoherde behöver för församlingens byggverksamhet ett visst byggnadsmaterial, som bara går att få om man har utländsk valuta (så har faktiskt regeringen ordnat det). Han tillkännager behovet från predikstolen. Nästa dag går hela församlingen ut på stans torg och inhandlar dollar och D-mark av turisterna, för övrigt till en kurs som i hög grad är till de senares förmån. Så kan det nödvändiga byggnadsmaterialet inköpas. Det katolska universitetet i Lublin, t ex, som efter mången hård kamp fått statligt erkännande, finansieras helt och hållet genom två rikskollekter. Och så vidare.

De troendes massiva stöd åt kyrkan är ett enastående fenomen. Vet ni, frågade professor B, en av våra sagesmän, varför man inte lät påven komma in i landet 1966? Han skulle till nationalhelgedomen i Czestochowa, och då hade närmare två miljoner polacker vallfärdat dit. En sån trafikstockning, en sån total uppslutning, nej, det vågade man sig inte på.

Det förflutna och den politiska legitimationen

Här är det också fråga om ett folks historiska medvetenhet. B: för ett folk som råkar illa ut framstår alltid landets förflutna som ärorikt och angeläget. Men då den officiella historieskrivningen inte säger hela sanningen, blir tvisten om den objektiva historieframställningen samtidigt en strid om det politiska systemets legitimitet. Alla känner till tragedin i Katyn under andra världskriget då ryssarna likviderade 20 000 polska officerare. När de polska biskoparna 1965 riktade ett brev till de tyska biskoparna och i inledningen skrev: vi förlåter er, och vi ber om förlåtelse, då försökte myndigheterna spela ut folket mot episkopatet. Överallt på kyrkväggarna målade kommunisterna med stora bokstäver orden ”vi förlåter inte”. Nästa morgon kunde man läsa folkets reaktion: ordet ”Katyn” hade tillfogats till regeringsparollen – och genast upphörde propagandan mot biskoparna. B: ni skulle ha sett kardinal Wyszynski i predikstolen i Czcstochowa, med tiotusentals troende bedjande, ropande: ”vi förlåter, vi förlåter!”

Överfall från två håll

Naturligtvis har polackerna inte glömt vad som från tyskt håll under Hitler tillfogades dem. Här står Oswvipcim (Auschwitz) som ett fruktansvärt monument över mänsklig ondska. Det märkliga är emellertid att man inte kan spåra något kollektivt hat mot tyskarna (därom har kardinalerna Wyszynskis och Wojtylas besök i tyska förbundsrepubliken nu på höstkanten vittnat). Därom vittnar också en äldre man som tilltalade oss på en gata i Warszawa. Vill ni att jag skall visa er platsen för ghettot? Jag var brandman under kriget, och kunde gå in i ghettot som eljest var stängt. På så sätt kunde jag smuggla in både mat och vapen till judarna där inne. Vår sagesman hade upplevt de båda upproren, i ghettot och senare i själva Warszawa, på nära håll. Det var intressant att höra honom fördöma nazisterna, som han noga skilde från ”tyskarna”, men också ryssarna. Ni förstår, när Warszawaupproret var i full gång, då stod de ryska trupperna på andra sidan Wisla (Weichsel) och rörde inte ett finger för att hjälpa oss, för de förstod att upproret gällde lika mycket dem som nazisterna. Men om detta uppror säger den officiella polska historieskrivningen inte ens halva sanningen. Det är skillnad på tyskar och ryssar. De förstnämnda har erkänt nazisternas missgärningar. Vad har ryssarna erkänt? Ändå har vi det inte så tokigt i Polen idag. Vi är den lyckligaste baracken i det stora lägret, sa vår sagesman stillsamt och bjöd oss farväl.