Japanska studenter i ingenmansland

För några dagar sedan var jag på en begravning. En buddhistmunk reciterade sutror under trekvarts timme, obegripliga för nästan alla närvarande. Jag satt under tiden med korslagda ben och bad stilla för den döda vars bild stod uppställd mellan blommor och levande ljus. Det var en sorglig och smärtsam händelse. Den döda studentskan hade under sin tredje och fjärde termin tillsammans med en väninna deltagit i en bibelgrupp. Båda hade varit mycket tillbakadragna och lyssnade mest stillsamt. Men det är inte ovanligt i Japan. Jag var inte heller överraskad när de två efter ett år inte längre dök upp eftersom så är fallet med mer än hälften av deltagarna i våra cirklar. Den 16 oktober återfanns nyheten om hennes död i tidningen. Hon hade några dagar dessförinnan köpt fyra liter bensin. Här ligger en tvetydighet. Talet fyra uttalas ”shi” och ”shi” betyder också död. Därför finns det inget rum med nummer fyra på sjukhusen. Hon hade hällt bensinen över sig och brunnit upp. Varför? Ingen vet. Varje år dör unga människor på så sätt mestadels före eller efter inträdesproven till högre skolor och universitet. 1965 var det 46 i hela Japan. 1977 nära 800 som var under 19 år. Självmord är symptom. De vittnar om en djup villrådighet bland ungdomen. Varför? Detta dödsfall gjorde mig mycket eftertänksam. Utan att kunna ge ett allmängiltigt svar vill jag gå in på några orsaker som jag kan se utifrån mitt perspektiv.

Skol- och examenssystemet

Stressen för barnen och familjerna börjar redan före skolstarten. Många föräldrar menar att barnens levnadsbana spolieras om de inte kommer in i ortens ”bästa” skolor. Barnen drillas av privatlärare och i specialkurser i varjehanda ämnen efter mottot: ju mer, desto bättre. Efter sexårig grundskola och tre års mellanskola börjar kampen om platserna vid de icke obligatoriska högre skolorna. Utgången därav avgör om man sedan skall få plats vid ett förstarangs statligt universitet eller ett bra privat. Examen från ett ansett universitet öppnar vägen till en stor firma eller bank eller ett arbete överhuvudtaget.

Därmed är mycket sagt om de japanska universiteten. De är kanske bortsett från några toppuniversitet framför allt skolor dvs utbildningsanstalter utan särskild betoning på forskning eller målinriktad yrkesutbildning. De förmedlar allmänbildning under fyra år. I viss mån undantagandes den medicinska och den pedagogiska fakulteten som är yrkesförberedande.

Varför studera?

Jag har frågat några studenter och fått följande svar: ”Föräldrarna ville det. Egentligen vet jag inte. Det bara blev så.”

Vad hoppas studenterna? Väldigt många studenter betraktar sina studieår som den första och sista möjligheten att leva utan stress. Och studentskorna hoppas att här själva kunna välja sin livspartner. Säkert är detta med hänsyn till det japanska samhället inte ytliga bedömningar. Till universitetet som sådant, professorerna, föreläsningarna och vad som övrigt erbjuds ställer man inga stora förväntningar. Efter de första veckorna av nyhetsupplevelser sjunker entusiasmen hos de flesta, en slummer inträder som endast störs av ungefär två veckors nattvak inför terminens slutprov. Detta gäller också en del av studenterna vid de mer ansedda universiteten. En speciell orsak vid vårt universitet och vid liknande är att det är ett s.k. nikioo – krasst uttryckt ett andrarangsuniversitet. Sannolikt har 50 % av studenterna tidigare sökt till ett förstarangsuniversitet men misslyckats. Dessa ”ikikoo” eller förstarangsuniversitet anordnar sina inträdesprov tidigare än nikikoo. 1979 skall dock terminerna samordnas.

Komplexet av att ha misslyckats sitter så djupt hos många studenter att de förlorar hela sin studielust och bara går och väntar på att de fyra åren skall ta slut och lever under tiden så fritt och obundet som möjligt. Studierna inskränker de till ett minimum. Några hyser kanske intresse för klubbaktiviteter vid universitetet men även dessa är på tillbakagång. Nivån är så låg i en del ämnen att praktiskt taget alla klarar sig igenom. Till sist skall alla efter fyra år lämna universitetet. Då börjar problemet med att få arbete.

Dåliga utsikter på arbetsmarknaden

Det finns små utsikter att få ett bra jobb. 1977 hade t.ex. i provinsen Yamaguchi 2 600 studenter avlagt det första provet för lärarutbildningen. Våren 1978 antogs ungefär 450 sökande. Det betyder inte att de med säkerhet kan bli lärare. Det stora antal som inte vidare antas får se sig om efter något annat. Vanligtvis kommer de till små företag där de kan tjäna sitt uppehälle. I andra ämnen är läget liknande. T.o.m. studenter som utnyttjat sin studietid till grundliga studier kommer till korta på arbetsmarknaden.

Är det då underligt om studieiver och intresse svalnar? Varför skall man studera? Det tjänar inget till. För att jobba i en liten obskyr firma är det ju inte nödvändigt.

Denna samhällssituation har naturligtvis ett negativt inflytande på studenternas allmänna, låt oss säga politiska intresse. De känner sig bedragna av samhället och avskärmar sig. Vad som försiggår utanför universitetet intresserar dem inte. Det som upprörde studenterna under studentrevoltens dagar berör dem inte längre. Så snabbt sker idag den psykologiska omsvängningen från en studentgeneration till en annan.

I vårt studenthem med 14 studenter från olika fakulteter förekommer en sammankomst varje vecka. Vid sidan av interna angelägenheter försöker jag ordna diskussioner av allmänt intresse. Under en termins tid fick studenterna själva välja ämnen. Vad var det som intresserade dem? Alla ämnen kretsade omkring det lilla jaget. Innevarande termin har vi tagit upp u-landsfrågor och Japans förhållande till de asiatiska länderna. Men både kunskaper och intresse har visat sig mycket begränsade. Ändå har jag på det hela tagit blivit mer optimistisk under de senaste två åren.

Frågan om livets mening

Den japanska skolutbildningen gör det inte lätt för barnen att bevara någon öppenhet mot tron eller religionen överhuvudtaget. Många lärare sympatiserar med ett slags ”ädelkommunism” och är så ”vetenskapstroende” att de inte längre ser verkligheten. För att bara ta några exempel som jag mött nästan varje år i studierapporter: religionen och framför allt kristendomen är antivetenskaplig som fallet Galilei har bevisat, som om i och med Galilei varje möte mellan tro och vetenskap upphört. Kristendomen är en ideologi som skiljer läran från verkligheten så skarpt att den blir till en lögn. Det visar korstågen, krigen i det förflutna och nutiden liksom diskrimineringen i många kristna länder. Eller kristendomen är så starkt lierad med kapitalismen att man för samhällets bästa måste bekämpa dem båda. Naturligtvis har det alltid funnits ungdomar som ifrågasätter denna ”skolkunskap”. Med dessa kan man komma i samtal. Det är inte lätt. Men sedan ett par år växer antalet som är beredda på en djupare reflexion. Kanske förnimmer många att det gapar en stor tomhet bakom välståndets bländande fasad. Betecknande tycks mig att allt fler studenter deltar i bibel- och samtalsgrupper. Bara från vårt studenthem är sex av fjorton med. Så var det inte tidigare.

Också mitt seminarium med titeln ”Den kristna bakgrunden till den europeiska litteraturen” som till för två år sedan uppfattades som ”religionsundervisning”, nästan ett skällsord, besöks i år liksom föregående år av 20 intresserade studenter. Även det faktum att vår tysklandsresa med en professor och elva studenter rönte så stort intresse – den kom nästan att likna en pilgrimsresa – tycks mig antyda att de unga japanerna inte bara blivit öppnare utan även beredda att söka svaren på sina existensiella frågor inom trons område.

Att tänka på dopet är fjärran från de flesta. Jag har talat med några studenter om detta och nästan alltid fått svaret att de kanske tror på en Gud, att de ber men att låta sig upptas i församlingen. Nej. När man frågar varför inte, kan de inte ange något konkret skäl. De inser inte varför det skulle vara nödvändigt. De vet inte heller hur kristendomen låter sig förenas med livets verklighet.

Är det samma slags institutions- eller kyrkofientlighet som man kan finna i Europa? Jag tror inte det även om en viss motvilja mot att binda sig inte kan uteslutas. Den djupaste orsaken tycks mig ligga däri att känslan för kyrkan saknas i den japanska mentaliteten åtminstone hos ungdomen. Därtill kommer att man inte vill binda sig utan vill följa sina känslor i synnerhet vad religionen beträffar.

Å andra sidan upplever vi fenomenet ”enhetskyrkorörelsen” eller ”Genri Undoo”, Munsekten. Den attraherar ett icke överskådligt antal unga människor och får genom sin hjärntvätt studenter att uppge sina studier, arbetare att lämna sina jobb, äkta makar att i det närmaste skiljas. Jag kan inte här närmare gå in på varför ungdomar utan religiös bindning faller för den motsatta extremen, Munsekten. Orsaken är huvudsakligen att söka i familjens fiasko. Den ger inte längre barnen den nödvändiga tryggheten och de blir därför mottagliga för sådana totalitära gemenskaper.

En studentprästs uppgift

Som sammanfattning kan man säga: den nuvarande studentgenerationen strävar inte efter några höga ideal utan efter ett så stillsamt liv som möjligt utan att bli störd och utan att störa någon annan heller för den delen trots de nämnda undantagen. Varken hungersnöd i Asien eller förhållandena i det egna landet förmår stimulera studenterna till att höja rösten. Att föra dem ur deras passiva hållning är min uppgift som studentpräst för ickekristna och likaså är detta målet för mitt arbete vid vårt studenthem och vid universitetet och även för mina föreläsningar i provinsen. Ljuset från den Helige Ande är nödvändigt för denna uppgift att aktivera ungdomen till att delta i reflexioner och överläggningar. De förskansar sig bakom andliga murar som är svåra att riva. Många gånger lyckas det dock. Vi började för sex år sedan här en söndagsskola för grundskolebarn och dit kommer varje söndag inte bara omkring 50 barn utan även 12–15 studenter som tar hand om dem. De flesta av dessa studenter är inte döpta och ändå förmedlar de vad vi under förberedande samlingar utarbetat ur bibeln eller helgonens liv. Många kommer till bibelstudiegrupperna och ofta frågar jag mig om söndagsskolan är till för barnen eller studenterna när jag ser deras iver och offerglädje. För vår mission ger detta vid handen att vi inte bara kan räkna antalet dop utan måste fråga oss hur kyrkan genom sin blotta närvaro kan ändra människornas inställning. Där människorna öppnar sig vid mötet med kyrkan har också kyrkan utsikter att växa.

Övers.: Anna Maria Hodacs