av ALVA DAHL
För tio år sedan tillbringade jag några veckor i Assisi med omnejd. Jag besökte franciskanska pilgrimsmål som La Verna, Carceri och San Damiano men passade också på att se städerna Arezzo och Perugia. Mest satt jag i olika kyrkor – inför den viktiga Kristusikonen som flyttats från San Damiano till Klarakyrkan eller i någon av de mindre, lite bortglömda kyrkor i Assisi som erbjuder stillhet och avskildhet. I ryggsäcken hem efter denna resa bar jag bland annat en stor kärlek till den medeltida konsten. Mer än jag kunnat ana hade jag fastnat för de medeltida krucifixen, med blodiga, såriga Jesusgestalter, och Pietàskulpturerna där Maria sitter bredbent och jordad med sin nakna, döda son i famnen. Det fanns en så gripande realistisk-metafysisk intimitet i medeltidens bilder och skulpturer, där tiden flöt samman: Nedanför korset stod inte bara Maria och Johannes utan också helgon från senare tider, ofta sådana som kanske hade levt i trakten bara några decennier innan verket utfördes. Konstnären hade kanske rentav gemensamma bekanta med dessa helgon. De bibliska scenerna kom så nära. Renässanskonstens fläckfria skönhet framstod nu som ointressant i jämförelse.
Är inte växlingen från medeltid till renässans ett exempel på en ständig pendelrörelse inom kyrkans förståelse av Jesus? Vi har så svårt att ta in detta med sann Gud och sann människa, att vi nästan alltid överbetonar den ena aspekten. Ta ett begrepp som ”inkarnationens mysterium”. Något i de vackra, teologiskt-filosofiskt avancerade lånorden får begreppet att kännas fjärran, lite upphöjt. När det tvärtom är tänkt att sätta fingret på Guds närvaro precis här i våra simpla jordiska liv!
Jean Paillards bok Som till en gud: om Jesu gåta har ett ärende som anknyter till denna paradox. Han vill rucka på invanda, tillrättalagda Jesusbilder – skrubba bort de lager av konventioner och välvilliga missförstånd som han menar ofta täcker över och skymmer den verklige Jesus.
Paillard föddes 1921 i Champagne, blev dominikan redan som artonåring, hamnade efter kriget i Finland och därefter Sverige och kom här att bli en frontfigur inom ekumeniken med brett intresse för filosofi, teologi, bildning och kultur. Hans akademiska inriktning var bibelvetenskap och han undervisade många i ämnet, samt skrev flera böcker. Som till en gud hann han aldrig avsluta innan han gick bort sommaren 2016; några vänner har redigerat boken och sett till att få den utgiven.
Kyrkans populära Jesusbild är förvanskad, menar Paillard: vi gör honom alldeles för blond, prydlig och mjäkig. Samtidigt har författaren upptäckt att det finns ett intresse för Jesus från Nasaret även bland människor utanför kyrkan. Därför vill han skildra Jesus såsom han framträder i evangelierna (och mot slutet även i Apostlagärningarna och Paulus brev). I sin metod inspireras han av Johannes dvärgen, en kristen eremit från 300-talet som påpekade: ”Man kan inte bygga ett hus uppifrån och nedåt utan man bygger från grunden och uppåt.” Paillard börjar alltså underifrån, med människan Jesus: en vanlig judisk man med kläder som liknade dem vi än i dag ser på arabiska män – inklusive huvudduk, som skydd mot solen. En självlärd predikant som provocerade och förbryllade. För att hjälpa oss att se på honom med nya ögon använder Paillard namnet Joshua, vilket ligger närmare den hebreiska och arameiska namnformen än vår viskleksöversatta variant Jesus. Sedan skildrar han hur de som möter Jesus undan för undan, steg för steg upptäcker mer och mer om hans identitet och ger honom allt högre hederstitlar: rabbi, profet, mästare, Messias och Herre.
Indirekt blir boken en introduktion till bibelvetenskapen. Paillard diskuterar evangelisternas skilda syften och texternas tillkomsthistoria på ett kritiskt och nyfiket vis. För mig som nästan inte vet någonting om bibelexegetik är det givande och berikande, men också ganska krävande läsning, inte minst på grund av en viss mångordighet och en något oklar struktur. Den läsare som tar sig igenom boken behöver nog ha en stark motivation och stor nyfikenhet. Därför saknar jag också noter och referenser till vidare läsning, som belöning och gåva till den läsare som vill fördjupa sig ännu mer. De få bibelforskare som nämns vid namn tillhör Jean Paillards egen generation, varför jag gissar att boken inte täcker de senaste forskningsresultaten. I stället bör den nog ses som en summering av författarens tankar och slutsatser under ett långt liv med evangelierna. Jag förstår inte riktigt vilken målgrupp boken har, men för den läsare som vill veta mer om den historiske Jesus och den miljö han levde i, och få ett hum om vad bibelvetenskapen har att bidra med, vill jag ändå rekommendera den.
Jean Paillards Joshua är gåtfull, humoristisk och briljant. I den medeltida konsten skildras Jesus så ofta döende på korset – här tecknas han med en besläktad realism, fast levande och kringvandrande. Även om jag förstår att det vore att lämna bibelvetenskapens domäner, hade jag som kristen uppskattat att också få läsa mer om Jean Paillards personliga relation till honom. Att få se de två i samtal och interaktion! I slutändan handlar det ju inte bara om vad vi säger om Jesus, utan hur vi talar till och med honom.
Alva Dahl är fil. dr i nordiska språk vid Uppsala universitet, författare och översättare.
Ur Signum nr 7/2022, s. 46–48.