av DAVID NEUHAUS
Heliga landet har ända sedan det första århundradets första halva varit hem för kristna församlingar, och deras medlemmar har haft stor betydelse både för kristendomens framväxt och den sociala utvecklingen i området. När de kristna 1948, i och med tillkomsten av staten Israel, blev medborgare i en nation som identifierade sig som judisk, ställdes för första gången en judisk majoritet mot en kristen minoritet. Det blev en ny historisk verklighet för såväl judarna som de kristna.
På senare tid har ledarna för de traditionella kristna församlingarna i Heliga landet hamnat i konflikt med israeliska civila myndigheter. Från lokalt kyrkligt håll har man framhållit att ”de gamla hävdvunna kristna församlingarna i Heliga landet håller snabbt på att försvinna”. Det finns konkreta förhållanden som bekräftar detta: ”Vår tillvaro är i dag allvarligt hotad. Många av våra församlingar upplever inte bara att antalet kristna minskar utan också hot och förstörelse på de platser där de bor och utövar sin tro.” (Citaten hämtade från protectingholylandchristians.org) Enligt kyrkans förespråkare för de radikala israeliska judarna en samordnad kampanj med följande mål för ögonen: konfiskera egendom som tillhör de kristna, skrämma dem med hot och våld och profanera deras heliga platser. Kyrkan menar att diskrimineringen gentemot de kristna beror på att det inte finns någon kristen representation i den lokala ledningen.
De israeliska myndigheterna har å sin sida hävdat att av alla de olika kristna befolkningarna i Mellanöstern är det bara den i Israel som hela tiden växer. De framhåller också, till exempel i Israeliska statistiska centralbyråns rapport som går att finna på www.cbs.gov.il, att 84 procent av de kristna i Israel har förklarat sig nöjda med sitt liv som medborgare i en judisk stat.
Inför dylika varandra motsägande uttalanden beträffande den kristna närvaron i Israel måste man fråga sig: Vilka är de kristna i Israel i dag? Vilka är de utmaningar de ställs inför? Hur ser framtiden ut för dem?
Vilka är dagens kristna i Israel?
Området mellan Medelhavet och Jordanfloden, av många kristna kallat för ”Heliga Landet”, är i dag delat i två olika politisk-rättsliga jurisdiktioner: staten Israel, inrättad i maj 1948, och de palestinska territorierna (av en del erkända som ”staten Palestina”), eller Östra Jerusalem, Västbanken, Gazaremsan, platser som ockuperades militärt i kriget 1967. Det finns kristna bosatta i samtliga dessa territorier, men här ska vi koncentrera oss på dem som bor i själva staten Israel, inom de internationellt erkända gränserna, och inte på dem som bor i områden under israelisk ockupation.
Den kristna befolkningen i Israel utgör i dag ungefär 2,4 procent av hela folkmängden. Vi kan konstatera att det rör sig om en kraftig minskning, proportionellt sett, jämfört med andelen kristna i Palestina fram till 1948, när de utgjorde ungefär 10 procent av hela folkmängden. Till följd av det krig som då utbröt lämnade hundratusentals palestinska araber, muslimer och kristna, landet som flyktingar, och lika många judar kom dit som nya immigranter. Inte desto mindre har antalet kristna som i dag lämnar Israel nästan fördubblats, om man i totalsiffran för kristna medborgare också räknar in de kristna migranter som anser att Israel är deras hem (arbetskraftsmigranter och asylsökande).
De kristna i Israel tillhör en mängd olika trossamfund: grekisk-ortodoxa, orientaliska, latinskt och orientaliskt katolska, anglikanska och protestantiska, samt inte minst evangelikala. De flesta kristna församlingar styrs av hierarkiska strukturer med rötter långt före tillkomsten av staten Israel och med en jurisdiktion som går utanför statens gränser. Många kyrkor har kvar sitt säte i Östra Jerusalem, ockuperat av Israel, men administrerar sina medlemmar antingen i Israel eller i Palestina (Västbanken och Gazaremsan), och i några fall också längre bort, på platser som Jordanien och Cypern.
Om den mångskiftande trostillhörigheten är utmärkande för den kristna identiteten i Israel i dag, är den socio-etniska variationen i socialt och politiskt hänseende inte mindre iögonenfallande. Av de omkring 310 000 kristna bosatta i Israel är 160 000 israeliska medborgare och 150 000 migranter som bor där som långtidsboende, med eller utan uppehållstillstånd.
De kristna i Israel kan i dag delas upp i fyra huvudgrupper:
Kristna palestinska araber som är israeliska medborgare. De palestinska araber som är israeliska medborgare utgör ungefär 21 procent av den israeliska befolkningen. De är i huvudsak muslimer, men bland dem finns också kristna och drusiska församlingar, som vardera utgör omkring 7 procent av de israeliska araberna. Flertalet kristna araber bor i Galileen, i Haifa med omnejd och i städerna i centrala delen av landet, som Jaffa, Ramla och Lod. I dag är 125 000 israeliska medborgare kristna palestinska araber. Av dessa är de allra flesta (mer än 60 procent) katoliker (tillhör den grekisk-katolska melkitiska eller latinska eller maronitiska kyrkan) eller grekisk-ortodoxa (mer än 30 procent). Det finns också flera mindre kyrkor såsom den armeniska, anglikanska, lutherska och de evangelikala.
Kristna israeliska medborgare som talar hebreiska. De kristna som emigrerat till Israel därför att de är av judiskt ursprung eller därför att de har andra band, genom äktenskap eller något annat, till det judiska folket, bor framför allt inne i det israelisk-judiska hebreisktalande samhället. De flesta av dem kom en gång från länderna i det forna Sovjetunionen, från Rumänien, Polen och Etiopien. Uppskattningsvis finns det i dag ungefär 40 000 israeliska medborgare som är kristna och bor inne i det hebreisktalande samhället. Av dem är de flesta rysk-ortodoxa (ungefär 75 procent), men det finns mindre församlingar av etiopisk- och rumänsk-ortodoxa, rumänska och grekiska katoliker, och evangelikaler. Det finns också synnerligen livaktiga grupper av messianska judar (judar som tror på Jesus som Messias), som formellt inte tillhör någon kristen gemenskap.
Kristna migranter. Det finns kristna även bland migranterna, arbetskraftsinvandrare och asylsökande som kommit till Israel från fattiga länder i Asien, Afrika, Östeuropa och Latinamerika, eller sådana som flytt undan krig, förtryck och förföljelse, från länder som Eritrea, Sudan och Ukraina. Det finns ungefär 120 000 kristna arbetskraftsinvandrare och 30 000 asylsökande. Även om bara en bråkdel av dem har fått åtnjuta permanent uppehållstillstånd, utgör de ändå en oskiljbar del av den kristna gemenskapen. Bland de kristna migranterna finns stora katolska (35 procent), eritreansk- och etiopisk-ortodoxa, rysk-ortodoxa och evangelikala församlingar och en rad självständiga kristna gemenskaper.
Kristna utvandrare. Kristna som under en längre eller kortare tid är bosatta i Israel och som ofta bidrar till kyrkans liv och olika institutioner utgör en viktig, om än liten, del i den kristna närvaron. Många av den hierarkiska kristna kyrkans religiösa ledare hör hemma i den gruppen. Till exempel är den israeliska kyrkans tre seniora företrädare alla ”expatriots”: den grekisk-ortodoxa patriarken Theophilos III (grek), den armeniske patriarken Nourhan Manougian (armenier) och den latinske patriarken Pierbattista Pizzaballa (italienare).
Vilka utmaningar ställs de kristna i Israel inför?
De kristna i Israel – oavsett om det handlar om palestinska araber, hebreisktalande kristna eller migranter – ställs dagligdags inför olika problem, olika från plats till plats. För det första kan man konstatera att det är en stor skillnad om man talar om kristna i konfessionella, etniska, språkliga eller kulturella termer. Den skillnaden är ett stort hinder om man försöker handla i bästa samförstånd, också när det gäller att lösa vanliga problem, som diskriminering, förlorad identitet, migration från eller till Israel och ekonomiska svårigheter. Om den konfessionella skillnaden är ett problem som framför allt gäller den kyrkliga hierarkin, så är det främsta hindret för enighet bland de kristna olikheter i den sociopolitiska miljö de lever i, vilket försvårar kontakterna och blir ett hinder i samarbetet.
De kristna palestinska araberna i Israel
De arabiska kristna palestinska medborgarna i staten Israel är en del av den arabiska minoriteten. De har alltid haft en betydande roll, för de utgör en, proportionellt sett, tungt vägande komponent inom en välutbildad elit bestående av läkare, lärare, socialassistenter, advokater, ingenjörer, akademiker och affärsfolk. De kristna privata skolorna är bland de bästa i landet och upptagningsområdena till skolorna omfattar utan åtskillnad såväl kristna som icke-kristna. Bland de kristna har det funnits och finns fortfarande förgrundsfigurer inom journalistik, teater och inhemsk arabiskspråkig litteratur. De kristna har spelat en framträdande roll också i de inom den arabiska sektorn aktiva politiska partierna och i de organisationer som kämpar mot diskriminering och för mänskliga rättigheter.
Staten Israel definierar sig som judisk och demokratisk. Men ändå utsätts de medborgare som inte är judar för olika former av diskriminering, vilket i praktiken starkt ifrågasätter deras medborgerliga rättigheter. Alla arabiska medborgare – de må vara muslimer, kristna eller druser – diskrimineras och marginaliseras eftersom de inte är judar. Lagen om staten-nationen, godkänd 2018, har än en gång slagit fast att Israel är det judiska folkets stat snarare än alla medborgares stat. Alltsedan 1948 har kampen för likställdhet varit en central fråga för araberna i Israel och den har stärkt banden mellan de kristna och mellan muslimer och kristna. Den kampen har förts av politiska partier där de kristna ofta haft en framträdande roll. Generation efter generation av politiker, inte minst kristna, har arbetat sida vid sida med sekulariserade judar, muslimer och druser i protest mot diskriminering och marginalisering i Israel. Förespråkarna för medborgerlig jämställdhet har också gjort allt i sin makt för att få slut på ockupationen av palestinsk mark alltsedan 1967 och för att förverkliga tanken på två stater för två folk. Ett växande antal intellektuella hoppas på införandet av en sekulär och demokratisk stat i hela det historiska Palestina, vilket skulle göra slut på judisk hegemoni och garantera alla medborgares jämställdhet.
Alla som ses som icke-judar hamnar i blickfånget hos extremister, grupper eller individer, som ser Israel som ett samhälle för enbart judar. De vandaliserar och sprayar slagord och graffiti på religiösa byggnader och begravningsplatser och hotar människor som uppenbart inte är judar (oftast kristna präster, lätt igenkännliga på grund av de kläder som de bär). Tyvärr händer detta alltför ofta, vanligtvis i extremistkretsar, men de skyldiga identifieras och straffas sällan. Det israeliska skolsystemet tar sällan upp kristendomen och islam i positiva termer, framför allt när det handlar om religiös nationalism, utan betonar hellre den diskriminering och förföljelse som judarna utsätts för från kristna och muslimska majoriteter. Ej heller är man vidare benägen att uppmuntra till kontakter med dem som inte är judar.
I Israel håller också en mot kristna araber fientlig muslimsk rörelse på att breda ut sig. På senare år har det uppstått konflikter i de arabiska områdena till följd av spänningar orsakade av uppdelningen mellan kristna, muslimer och druser, konflikter underblåsta av en framväxande muslimsk aktivism som alltmer vinner terräng, och det finns de inom den israeliska administrationen som ser inre motsättningar i den arabiska minoriteten som en positiv sak för att bevara den judiska hegemonin. De senaste upploppen i arabvärlden, i slutet av 2010, visade tydligt folkets uppriktiga längtan efter frihet och värdighet men öppnade också en Pandoras ask med radikala muslimska alternativ till sekulära arabiska styrelseformer, alternativ som utgör ett konkret hot mot den kristna drömmen om jämställdhet och integrering för alla i den arabiska världen.
Vad gäller den arabiska minoriteten har den israeliska administrationen försökt att verka för en divide et impera-politik, söndra och härska. På 1950-talet gjorde man allt för att skilja druserna (medlemmar i en esoterisk religiös gemenskap som uppstod på 1100-talet genom en delning inom shiaislam) från resten av den arabiska befolkningen i Israel. Unga druser värvades i armén, precis som unga judar, och staten, med stöd från traditionella religiösa drusiska myndigheter, såg dem som en grupp för sig, vid sidan om araberna. Vid den tiden gjordes liknande försök att skilja de kristna från andra araber. Det misslyckades, men på senare år har man gjort nya försök med stöd av några kristna araber som är helt införstådda med de judiska politiska intressena. Rädslan för den växande muslimska radikalismen och förhoppningen om materiella förmåner, det vill säga att få slut på diskrimineringen och i stället inneslutas i den privilegierade judiska gemenskapen, får många att identifiera sig som kristna snarare än som palestinier eller araber. Denna tendens till separatism tar sig framför allt två uttryck: att unga kristna araber lockas ta värvning i den israeliska armén och att kristna registreras som ”araméer” snarare än som palestinska araber.
En del kristna araber som är israeliska medborgare upplever en identitetskris då de känner att de befinner sig i en fälla mellan den judiska etnocentriska nationalismen, som marginaliserar och diskriminerar, och en alltmer islamisk arabisk nationalism som de inte kan identifiera sig med. I det sammanhanget har den katolska kyrkans kommission för rättvisa och fred, Justitia et Pax, i juli 2014 förklarat: ”Kyrkan ser som sin uppgift att fostra våra unga till att acceptera sig just sådana de är, att ge dem en balanserad mänsklig, nationell och kristen fostran, likaväl som kunskap om sin historia, sina rötter i territoriet och en identitetskänsla som omfattar samtliga delar (palestinsk arab, kristen och israelisk medborgare) och inte utesluta någon.”
Ställda inför dessa utmaningar använder de kristna araberna sig av en rad olika strategier för att överleva:
Assimilation: En del kristna avser att lösa den spänning som finns i att tillhöra en marginaliserad minoritet genom att försöka integrera sig inom majoriteten. Även om det är ovanligt att någon konverterar till islam eller judendom, händer det ändå att man lägger sig till med ett uppträdande som döljer den kristna identiteten och ger ett sken av att man tillhör någon av de dominerande majoriteterna. Det vanligaste är att man hävdar att man är en icke-konfessionell och nationalistisk arab och man håller alltså fram språket, kulturen, historien och det sociopolitiska sammanhang som de kristna har gemensamt med muslimerna.
Dialog: De traditionella kristna myndigheterna och några icke-konfessionella försöker engagera den framför allt muslimska och ibland också den judiska majoriteten i en dialog inriktad på behovet av ett samtal om respekt, lika rättigheter, gemensamma värderingar och, framför allt, samma medborgarrätt.
Isolering: Många kristna väljer, när de ställs inför marginalisering och diskriminering, att dra sig undan det offentliga livet och skapa sina egna slutna sammanhang där de kan känna sig säkra. När det gäller boende och skolor har man de senaste decennierna sett en tendens att skicka flertalet kristna barn till privata kristna skolor i stället för de statliga och att skapa andra boendeformer där de kristna bor skilda från sina icke kristna grannar.
Emigration: En del kristna väljer, när de stöter på utmaningar därför att de är araber och/eller kristna i Israel, att söka en bättre framtid för sig och sina barn i något annat land, oftast då i något land där de kristna är i majoritet. Den tendensen, som började redan på 1800-talet, är nu ett av de främsta hoten i alla kristna församlingar i Mellanöstern. Framför allt är det personer med utbildning som söker sig bort, de som har en möjlighet att bygga upp ett liv i Nordamerika eller i Europa. På så vis skapas en allvarlig kompetensflykt från det israeliska samhället.
De hebreisktalande kristna i Israel
Medan många kristna palestinska araber bor i exil har det skett en betydande invandring till Israel av kristna som bosatt sig inne i det hebreiskspråkiga samhället. Redan 1948 fanns det inflyttade kristna medlemmar i judiska och kristna familjer som hävdade att de hade judiska rötter. De fick många privilegier som var avsedda för deras judiska landsmän och i staten Israel identifieras de som judar, inte som icke-judar.
I dag, efter den massiva strömmen av immigranter från länderna i det forna Sovjetunionen – omkring en miljon mellan 1990 och 2005 – bor ett stort antal kristna inom det judiska samhället i Israel. Omkring 10 procent av de inflyttade därifrån identifierades som uttalat kristna, men de var många fler. På grund av det starka sociala trycket, att assimilera sig med den judiska befolkningen, döljer många sin kristna identitet, de lägger sig till med judiska vanor och, i vissa fall, konverterar de till judendomen. Assimileringsprocessen är ännu kraftigare när det gäller barnen till dessa inflyttade. De får sin utbildning i det israeliska judiska icke-konfessionella skolsystemet och har nästan ingen kontakt med den kristna tron eller med föräldrarnas traditioner. Om det är så att det i allmänhet är staten som uppmuntrar till att man konverterar, så gäller det ännu mer i den israeliska armén, där ungdomarna uppmanas att acceptera ”traditionen” eller att formellt bli judar. Institutet för hebreiska studier, grundat 1999, har tagit på sig uppgiften att årligen omvända tusentals icke-judar, och den israeliska armén erbjuder parallella kurser för de icke-judiska soldaterna.
För en stat som definierar sig som ”judisk” utgör de nya kristna befolkningsgrupperna ett dilemma. Medan de kristna araberna skiljer sig uppenbart från den övervägande judiska miljön eftersom de ingår i ett arabiskspråkigt sammanhang, geografiskt och institutionellt skilt från det hebreiskspråkiga, lever många av de nya kristna mitt i det judiska samhället. De nya kristna israeliska medborgarna ställer inga politiska krav på staten, vad de vill ha är full social, ekonomisk och kulturell integrering.
Det har kommit små signaler som antyder att en sådan kristen närvaro skulle erkännas. Till exempel kan kristna soldater som värvats i armén sedan 1996 svära trohetseden på Nya testamentet. Det är dessa kristna det åligger att föra sin tro vidare till sina barn mitt i ett starkt sekulariserat och uttalat judiskt samhälle. För första gången i kyrkans historia har de kyrkliga strukturer som infördes för att tillgodose de religiösa behoven hos en befolkning som anammat hebreiska som språk för en kristen folkgrupp.
De kristna migranterna
Tiotusentals kristna arbetskraftsinvandrare och asylsökande har kraftigt ökat antalet kristna i Israel. De har skapat kristna församlingar och inrättat andaktslokaler på platser där kyrkan aldrig tidigare funnits, i hjärtat av judiska byar och städer. I södra delen av Tel Aviv finns nu en av de största kristna folkgrupperna i Israel, tiotusentals kristna filippiner, eritreaner, indier, lankeser, ukrainare, ryssar och latinamerikaner, medlemmar i många olika kyrkor, ortodoxa, orientaliska, katolska, protestantiska och evangelikala, samt ett antal sekter. Även om många av arbetskraftsinvandrarna vistas i landet under en begränsad tid och sedan, när deras uppehållstillstånd går ut eller de blir utvisade, återvänder till sitt hemland, så har en del av dem bildat familj i Israel. Barnen har kommit in i det allmänna skolsystemet, de har lärt sig hebreiska och identifierar sig i stor utsträckning med sitt adopterade hemland. De här barnens tillkomst och deras framtida skolgång har underlättat för föräldrarna att få förlängt uppehållstillstånd, även om ett permanent sådant bara beviljas ett mycket litet antal familjer.
Israeliska myndigheter har mer och mer försökt avskräcka dem från att rota sig i Israel, genom att neka dem socialbidrag, genom att arrestera dem eller driva bort dem. De kristna migranter som inte är medborgare i landet ställs inför enorma hinder – svåra levnadsvillkor, utnyttjande på arbetsmarknaden, brist på social trygghet, medicinsk hjälp och läkarvård, och en allt tydligare rasism (framför allt gentemot afrikanerna). Och ändå, trots detta fortsätter den generation som fötts i Israel att attraheras av den sekulära israeliska kulturen, och de flesta släpper kontakten med den kristna församlingen och kyrkan där deras föräldrar växte upp.
Att delta i det kyrkliga livet innebär för migranterna inte bara andlig hemkänsla och trygghet utan också kontakt med andra med vilka de har gemensamt språk, gemensam kultur, gemensamma traditioner och gemensam livsstil. Även om det i storstäderna kan märkas en viss förnyad livaktighet i kyrkorna, lever många på platser där det inte finns någon kyrka alls. Man försöker skapa tillfälliga församlingar i hyrda lokaler, under bar himmel eller i privata bostäder.
Att ta itu med utmaningarna
Trots det ringa antalet kristna i Israel är de kristna institutionerna av största betydelse i de områden där kyrkan av tradition har funnits, i huvudsak i den arabiska delen. Det gäller skolor, sjukhus, hem för föräldralösa barn, äldreboenden och hem för handikappade, som välkomnar såväl kristna som allt fler icke-kristna. På senare år har den katolska kyrkan också byggt upp en verksamhet för migranter i övervägande judiska områden (det vill säga i Tel Aviv och i Västra Jerusalem).
De kristna institutionerna visar på en kyrka som är aktivt engagerad i skola och utbildningsfrågor och i sociala frågor. Organisationer för bildning och undervisning, för medicinska frågor och frågor om hjälp och assistans gör viktiga insatser som kan leda till att samtal och kristna värderingar ges plats i samhället. Med kristna institutioner i Israel kommer också en kyrka till allas tjänst, framför allt för de mest behövande. Eftersom de allra flesta av dessa institutioner finns i de arabisktalande områdena, vänder de sig, förutom till den kristna gemenskapen, i första hand till muslimerna. Men i och med arbetet med migranterna har kontakter också knutits med judiska organisationer.
Antalet kristna inrättningar som står hela befolkningen till tjänst fortsätter att öka, men detta måste balanseras mot en motsvarande diskussion om de kristnas levnadssituation. Det vill säga man måste uppmuntra till en känsla av identitet och vilja att se en fortsatt kristen närvaro i svåra situationer. Det är genom ett sådant arv som de kristna träder fram också som förespråkare för rättvisa, jämställdhet, fred, förlåtelse, försoning och oegennyttig kärlek. Den kristna närvaron i Israel ska inte värderas efter några siffror i statistiken utan efter sina insatser i samhället.
Vilken framtid väntar de kristna i Israel?
Fortsatt diskriminering och marginalisering av de kristna i Israel gör redan svaga samhällen än svagare. Men det främsta hotet mot de kristna är och förblir kriget mellan Israel och palestinierna. Ockupationen av palestinska områden, diskrimineringen av arabiska medborgare, våld och oroligheter i regionen och sociopolitiskt tumult är ett hot mot allas trygghet, alltså även de kristnas. Olycksprofeterna talar om att de kristna i Israel, i det heliga landet och i hela Mellanöstern håller på att försvinna och att den dag ska komma när de inte längre kan vara där. Och visst, utbildade kristna araber lämnar sitt land, och de som stannar kvar har allt färre barn. Men nya kristna sammanhang håller på att växa fram.
Det kristna uppdraget är att med hopp och förtröstan se framåt och att aktivt ta tag i utmaningarna för dagen. Ett sådant uppdrag skulle kunna sammanfattas i följande punkter:
Kristen fostran och utbildning måste fördjupa känslan av tillhörighet i området och det särskilda uppdrag som ligger i att vara kristen i det heliga landet. Detta kan motverka tendensen att emigrera.
De kristna måste än mer hålla samman, inte bara genom att övervinna problemet med olika konfessionella identiteter utan också ta steget över de osynliga gränser som dragits på grund av olika ursprung och sociopolitiska motsättningar. De palestinska kristna araberna måste välkomna de nyanlända kristna som likvärdiga medlemmar i kyrkan, och de nyanlända måste se och lära känna sina palestinska kristna bröder och systrar och vara solidariska med dem.
De kristna har uppdraget att aktivt delta i det civila samhället och bidra i sådant som rör evangeliets grundläggande värden som rättvisa, jämställdhet, fred, förlåtelse och försoning, men också att verka för ett civilsamhälle där det är medborgarskapet snarare än den etniska tillhörigheten eller religionen som definierar människors rättigheter och skyldigheter.
De kristna måste se och lära känna dem i samhället som delar deras vision, palestinier och israeler, muslimer och judar. Tillsammans kan de föra en gemensam kamp för att frihet, jämlikhet, värdighet och respekt för de mänskliga rättigheterna ska bli grunden i det israeliska samhället.
Till sist, de kristna i Israel har uppdraget att axla en mer aktiv roll när det gäller att föra en dialog mellan kristna och judar. De befinner sig i den unika situationen att vara den enda kristna minoritet som lever i en stat där judarna är i majoritet. Den samtida judisk-kristna dialogen är en av 1900-talets mest överraskande revolutioner, och efter århundraden av misstänksamhet och fiendskap har den gjort kristna och judar till allierade i många frågor. Detta nya samförstånd skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att skapa rättvisa, jämlikhet och fred i Israel, i Palestina och i hela Mellanöstern.
Översättning: Katarina Sjöström
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften La Civiltà Cattolica nr 4130/2022.
David Neuhaus är israelisk jesuitpater, superior för jesuitkommuniteten vid Påvliga Bibelinstitutet i Jerusalem.
Ur Signum nr 7/2022, s. 39–46. För bild hänvisas till den tryckta utgåvan.