Intelligent design – en ideologi med vetenskapliga anspråk

Kreationismen har bara skenbart att göra med skapelse i teologisk bemärkelse. Visserligen ligger den teologiska facktermen creatio till grund för själva ordet, men den bibliska grund som termen bygger på pekar i en riktning som har föga att skaffa med kreationismen. I Gamla testamentet är det framför allt ur två begrepp, bârâ och jâtsar, som det bibliska skapelsebegreppet hämtar sin näring. Det förra betyder att den fria aktivitet som endast Gud kan utöva överlämnas genom att han skapar det levande och förlänar det förmågan till liv och delaktighet i Guds eget liv. Det senare begreppet däremot är det ord som enligt 1 Mos 2:7 används för att beskriva hur den första människan formades av leran från den fuktiga åkern. Detta ord betyder främst en gestaltande verksamhet, en krukmakares arbete, och det motsvarar helt och hållet det tyska ordet schaffen som är bildat av samma rot som det engelska shape, [och svenskans ’skapa’] forma. Man skulle sålunda kunna mena att det ändå är skaparen som genom sin verksamhet ger den formlösa leran en form, en design. Men när man ser till det bildspråk i bibeln där Gud liknas vid en krukmakare, visar det sig klart att det här framför allt handlar om människans beroende av Gud och om hennes beskyddade position i Guds händer, en Gud som styr hennes öde och räddar henne (jfr Jes 45:9–13).

Om det andra hebreiska ordet, jâtsar, gäller att bildspråket här hänvisar till krukmakeri som ett moraliskt nyskapande (Jer 18:1–6) och att det snarare betyder en abstrakt avsiktlig verksamhet än formandet av en materia. Den anförda texten hos Jeremia tillåter följande association som syftar på själva skeendet i bilden. Det rör sig om att förkasta och om att omforma ett fat till ett nytt kärl så att en konstnärlig intuition successivt förverkligas, det vill säga att det snarare handlar om själva skapelseakten än om den skapade produkten. Det handlar alltså å ena sidan om skillnaden mellan ett konstverk som syftar utöver sig självt på en bakomliggande idé, och å andra sidan om själva föremålet, kreationen, som bara är en produkt med en lätt pejorativ bibetydelse av fuskverk. Samma skillnad finns i begreppsparet skapelse och kreatur. [Svenskan använde tidigare ordet kreatur i betydelsen av skapat ting/varelse, som här avses.]

Så långt sträcker sig kreationisternas tankeverksamhet i regel inte. För dem gäller inte primärt att innehållsligt belysa skapelsen utan att avvisa en teori. Principen lyder: inte evolution utan Gud; inte Darwin utan bibeln. Charles Darwin (1809–1882) kan och får inte ha rätt i sin teori, eftersom Gud i så fall inte längre existerar i denna värld och i synnerhet inte i människornas liv, vilket i sin tur betyder slutet på den rådande moralen och den borgerliga ordningen. En rädsla för sådana följder vidlåder Darwins teori från första stund och är än idag motivet för att avvisa evolutionsteorin i vida kretsar i USA. Här finner man orsaken till praktiskt taget allt ont i den moderna civilisationen. Hit räknas skolungdomens individualism och konsumism liksom den ökande kriminaliteten i storstäderna samt kommunism och homosexualitet. Ur detta tankekomplex härrör det ända in i vår samtid framförda kravet på att ta bort evolutionsteorin från läroplanen. För våra öron som är vana vid upplysningstidens rop ter sig detta krav mycket svårbegripligt. Ytterst handlar det om att stadfästa USA:s moraliska kallelsemedvetande – helt i linje med George W. Bush – och inte om någon teologisk stridsfråga.

Tre perioder i kreationismens utveckling – militant kreationism i USA

Bakom avvisandet av evolutionsteorin döljer sig naturligtvis en synnerligen primitiv uppfattning av bibeln som härrör från pilgrimsfäderna. Dessa tog i brist på andra auktoriteter ”Guds ord” till princip för att reglera det sociala livet. Bibeln får man inte rubba. Den enda garantin är därför att hålla fast vid den på ett bokstavligt sätt, eftersom man saknar andra erkända instanser för dess tolkning (som till exempel det romersk-katolska läroämbetet). Det är inte märkligt att den bibliska fundamentalismen har sina rötter i sydstaterna, som har baptistisk majoritet utan något kyrkligt läroämbete, och är mest utbredd där. Men i övrigt var nybyggarmentaliteten alltigenom öppen för framsteg och man kunde också acceptera den från England importerade darwinismen, så länge den inte rörde Guds skapande av människan. (Detta gällde även den katolska kyrkans hållning i Europa ännu in på senare hälften av 1900-talet.) Publicerandet av Darwins The Descent of Man (1871) förändrade inställningen. Evolutionsteorin kom allt mer att bli föremål för en kamp, och kravet på att denna lära skulle bannlysas i klassrummen stärktes. I Kentucky restes kravet på att förbjuda evolutionsteorin i skolundervisningen 1921. I Tennessee infördes ett sådant förbud också i verkligheten 1925, vilket ledde till den omtalade Scopes-processen.

I Tennessee trädde lagen i kraft i mars 1925. I allmänna skolor förbjöds då undervisning i teorier som stred mot den bokstavliga tolkningen av den bibliska skapelseberättelsen (Butler Act). American Civil Liberties Union erbjöd sig att stå för rättegångskostnaderna för den person som anklagades enligt denna lag. De styrande i Dayton (Tennessee) menade att ett rättsfall i denna sak skulle kunna göra deras stad berömd och de övertalade biologiläraren John T. Scopes att låta sig åtalas enligt lagen i fråga. Parterna i rättegången var Scopes advokat Clarence Darrow och den allmänna åklagarens assistent William Jennings Bryan.

Enligt Darrows plädering stred lagen mot grundlagen om åtskiljandet mellan kyrka och stat. Dessutom hävdade han att evolutionsläran inte stod i strid med bibeln. I denna fråga utsatte han Bryan för ett korsförhör som förlöpte så intensivt att Darrow blev dömd för missaktning mot domstol. Scopes dömdes till böter på 100 dollar vilket han senare frikändes från i Tennessees högsta domstol på grund av ett formellt fel. Påföljden för Darrow på grund av missaktning efterskänktes likaså sedan denne bett om ursäkt.

Efter denna rättegång framstår situationen som tvetydig. Å ena sidan gav man upp ansträngningarna att uppfatta bibliska utsagor som konkurrerande med vetenskapliga rön genom det löjets skimmer som uppstått. Kreationisterna avstod från mer energiska offentliga aktiviteter. Å andra sidan utfärdade ytterligare stater (Mississippi 1926 och Arkansas 1928) ånyo förbud mot att undervisa om evolutionsläran i skolorna och antalet officiellt tillåtna skolböcker där evolutionsteorin inte omnämnes eller avfärdas ökade kontinuerligt under de följande decennierna. Situationen kom att förändras först 1968 i och med Högsta domstolens förklaring att det var författningsvidrigt att ha religiöst läroinnehåll i skolundervisningen. Men även därefter, så långt fram som 1999, förekom i Kansas alltjämt ett förbud för evolutionsteorin som skolämne. Förbudet drogs visserligen tillbaka efter påtryckningar från Högsta domstolen, men det i sin tur medförde en intill denna dag pågående strid om innehållet i skolans biologiböcker.

En kamp om likaberättigande mellan kreationism och vetenskap

Det ligger något i uppfattningen att det var den chock som Sovjet-unionens sputnikframgång 1957 utlöste, som föranledde att den breda offentligheten i USA kom att förändra sin antivetenskapliga hållning och som ledde till ett slags mental antipati gentemot kreationismen bland de intellektuella. Skolundervisningen måste befrias från sin antikverade, puritanska ballast om inte USA skulle äventyra sin tekniskt vetenskapliga dominans i världen. Därför förbjöds den antievolutionära lagstiftningen. Nu måste också företrädarna för kreationismen tänka ut nya strategier. Det gick inte längre att i denna kamp utgå från en religiös maktposition, utan nu gällde det att uppnå en jämlik vetenskaplig position. Inte det farliga utan det otillräckliga och ensidiga i den evolutionära teorins förklaring betonas numera. Därför krävs nödvändigtvis en alternativ teori, just en ”skapelsemodell” eller en ”kreationistisk vetenskap”. Den ska av rättviseskäl ha precis lika mycket utrymme i skolans studieplan och i läroböckerna som ”evolutionsmodellen”.

Den ”vetenskapliga kreationismen” har också nått Tyskland. Den mest berömde företrädaren är mikrobiologen Siegfried Scherer som tillsammans med Reinhard Junker marknadsför sig som författare till en evolutionskritisk lärobok. Scherers argumentation liknar den typiska alternativstrategi som utmärker creation science: eftersom evolutionsteorin i dess helhet inte går att bevisa måste den vara en trosfråga. Samma sak låter sig emellertid också sägas om antagandet av en ”skapelseteori” och därför är den personliga preferensen i stor utsträckning avhängig av vilken världsåskådningsmässig förförståelse som man har, och inte av vetenskapen. Skapelse och evolution betraktas här som två sinsemellan jämbördiga och även epistemologiskt jämförbara teorier som konkurrerar med varandra om trovärdighet. Men att det inte bara handlar om subjektiv smak utan också om den kvalitet som ligger till grund för teorin är helt uppenbart.

Intelligent design

Därmed är vi inne i den senaste fasen i kreationismens utveckling (etablerad först 1992). Även om ledande företrädare för teorin om intelligent design (ID) betonar att motsättningarna här inte beror på någon religiös förhandsinställning utan uteslutande handlar om en innehållslig kritik av darwinismen, måste man ha klart för sig att teorin om ID är sprungen ur neokreationisten Philip E. Johnsons wedge strategy. Det klart uttalade målet är att med alla medel kämpa för en religiös dominans mot en allt mer utbredd naturalistisk respektive materialistisk världsåskådning. Eftersom man i Darwins evolutionsteori ser den mest påtagliga sprickan i kolossen, det vill säga den materialistiska åskådningen, försöker man driva in kilen (engelska wedge) just här och man sätter in det argumentativa motståndet just på detta ställe. En sådan bedömning retar naturligtvis i synnerhet de biologer som själva gör sig föga bekymmer om de kunskapsteoretiska principerna för sin vetenskap, och därmed också lämnar just sådana angreppsfält öppna, som förespråkarna för ID eftertraktar. Trots de bevisade sammanhangen mellan ID och neokreationisterna ska min uppgörelse med ID-teorins anhängare här inskränka sig till den innehållsliga kritik mot Darwins evolutionsteori som de siktar in sig på.

Teorin om intelligent design

Kärnpunkten i den kritik som kommer från ID berör de problem som Darwins teori (liksom de senare modifikationerna av den) har med att förklara den tilltagande komplexiteten hos allt levande. Evolution betyder per definition att komplexare livsformer uppstår ur enklare föregående former. Darwin befattade sig emellertid strängt taget bara med variation eller anpassning av de befintliga formerna genom ärftliga variationer och naturligt urval, och han koncentrerade alltså sina försök till att förklara den nivå där nya arter bildas (mikroevolution) och begränsade därmed sitt område till en bestämd, redan befintlig organisationsnivå. Huruvida detta uppslag också skulle visa sig gälla som förklaring till evolutionära nybildningar var hans stora fråga och är det än idag för hans efterföljare. Darwin behandlar problemet med utvecklingen till en högre nivå framför allt i det fjärde kapitlet av sitt viktigaste verk On the Origin of Species under rubriken ”On the degree to which organisation tends to advance”. Detta avsnitt bidrar under alla omständigheter inte särskilt mycket till att belysa problemet. Darwin förskansar sig här bakom svårigheten att noga definiera vad utveckling till en högre nivå egentligen är, men han förutsätter därvid åter, genom att obesvärat använda det öppna begreppet, att det faktiskt existerar en sådan utveckling. Varuti den består och hur den uppstår förblir oklart, utom på ett ställe där han kort refererar till standards of intellect, visserligen utan att gå längre i sin förklaring. Skälet till detta kan därför till sist inte vara något annat än kampen för tillvaron tillsammans med ”tendensen till varieteter, avarter, oberoende av det från originaltillståndet avvikande”, som Alfred R. Wallace formulerat detta i rubriken till sin tillsammans med Darwin 1858 utgivna uppsats som insänts till Linnaean Society.

Men just här på denna punkt ansätts många forskare av tvivel om att denna förklaring räcker bara därför att vi inte kan finna någon annan och här kommer också de modifikationer in som Darwins teori försetts med av moderna evolutionsbiologer allt sedan dess, utan att något substantiellt tillkommit. Det rör sig kort uttryckt om förvåningen över att detta enstaka meddelande på detta ställe måste styrka allt som ingår i slumpen (som bas för variationsrikedomen) tillsammans med det godtyckliga (som utgörs av överlevnaden i kampen för tillvaron). Enligt Darwins uppfattning kan det inte förhålla sig på något annat sätt än att det väldiga uppbådet av de mest raffinerade organisationer, de mest äventyrliga upptäckter och de mest fantastiska formbildningar måste ha uppstått genom ett samspel mellan mutation och selektion, även om man inte kan föreställa sig hur. Här, när vår föreställningsförmåga inte längre räcker, slår ID-teoretikerna till. Som det alltid förhåller sig i vår värld, så resonerar de, när vi ser något vars ändamålsenlighet gör oss förvånade, tror vi aldrig ett ögonblick på att det kan ha sitt upphov i slumpen, utan vi tror att det uppstått tack vare en avsiktlig tillblivelse. ”Om det förekommer ’design’ måste det finnas en ’designer’”, lyder deras centrala tes. Varför inte också låta detta gälla för organismerna när vi betraktar dem med oförvillad blick?

Argumentet är inte nytt. David Hume (1711–1776) använde det i sitt verk Dialogues Concerning Natural Religion (dock för att motbevisa det) och William Paley, en av Darwins teologilärare i Cambridge, illust-rerade exemplet med det berömda argumentet om uret. Det lyder som följer: när man hittar ett fickur i en öde trakt, är det ett absolut krav att anta att det finns någon som gjort detta ur, även om ingen människa syns vida omkring som kan komma ifråga. (Hume bestred giltigheten i detta argument av just det skälet att det inte bevisar utan snarare låter oss ifrågasätta om man kan uppfatta världen analogt med en artefakt, ett föremål som formats av en människa.) Som ett motdrag till Paley skrev Richard Dawkins sin bok The Blind Watchmaker där han med stöd av vederbörligt datamaterial i en selektionsalgoritm visar att det är möjligt med en slumpmässig uppkomst av komplexa figurer. Gent-emot honom vill de moderna ID-anhängarna leda i bevis att komplexiteten hos åtminstone vissa levande formbildningar är ”irreducibel”, det vill säga att de inte kan orsakas av någon oplanerad inverkan.

Som ett exempel använder den amerikanske biokemisten Michael J. Behe, som skapat uttrycket ”irreducibel komplexitet”, en musfällas konstruktion. Hos en sådan kan ingen del fattas om den ska uppfylla sitt syfte. En stegvis evolution till en funktionsduglig fälla är därmed utesluten. På motsvarande sätt fyller också bakteriers flageller sitt syfte endast om det är komplett i alla sina delar (och de är faktiskt förvånansvärt många och oväntat raffinerat konstruerade för att vara en så liten organism) och den ska därför uppfattas lika mycket som ett resultat av en intelligent planering som i fallet med den mänskliga uppfinningsförmågan i fråga om musfällan.

Ett något annorlunda argument kommer från matematikern William S.Dembski, en i verklig mening intellektuell företrädare för hela rörelsen. Han försöker visa att sådan specified complexity, som är hans uttryck, beror på värdet av informationens innehåll vars slumpmässiga tillkomst spränger varje mått av sannolikhet – alltså samma historia som den om apan med skrivmaskinen som skulle författa Hamlet.

Sammanfattningsvis bygger den strategi som ID-teorin alltid använder på följande tre steg: 1. Sign detecting: bevis för en komplex ändamålsenlighet i en organisk sammansättning; 2. Argumentum ad ignorantiam: ett uteslutande av alla kända orsaker (som slump, stegvis uppkomst osv.); 3. Analogislut: eftersom en ändamålsenlig design alltid förutsätter en designer måste det också finnas en sådan i naturen, även om vi inte vet hur denna planerande intelligens skulle te sig.

En bedömning av teorin om intelligent design

Hur ska man ställa sig till denna den senaste tidens angreppsvåg på evolutionsteorin? Först är det iögonenfallande att det till största delen är vetenskapsmän som här går till attack. Medvetet avstår de från att bestämma hur ”ID” är beskaffad, när de framhäver att argumentet för ID är stringent också om man inte tror på Gud. Vem som annars skulle kunna uppträda som ”designer” tiger de dock om. Det gör att man gärna misstänker att argumentet för ID bara handlar om en ny upplaga av den gamla fundamentalistiska uppfattningen om skapelsen. Vid en närmare granskning blir argumentationen också ganska svag. Hur ”irreducibel” behöver den komplexitet som friläggs när man ”upptäcker spår” då vara, för att det ska innebära att det krävs en intelligent planerare?

Om beviset inte används principiellt (och hur skulle det kunna ske?) kvarstår hela tiden känslan av otillfredsställelse med att det skulle kunna bero på vår bristande kunskap, att vi anser att den häpnadsväckande ändamålsenligheten är oförklarlig. Och så förhåller det sig faktiskt med alla exempel som ID-förespråkarna kommer med. Man kan absolut ange förstadier till Behes bakterieflageller. Också Dembskis osannolikhetsberäkningar skjuter vid sidan av målet. Hur många förändringar av den genetiska informationen skulle han få kalkylera med för att beskriva ett paddmonsters utveckling som har sina ögon i gomtaket och som ser på oss genom sin öppna paddmun? I själva verket beror väl denna (funktionella!) felutveckling på en enda mutation, eftersom gener inte styr enstaka egenskaper (fenotyp) utan ofta hela processer (här är det embryonala tillväxtrörelser). När det gäller bakteriers flageller kan enskilda enzymkomplex, som framför allt först haft av varandra oavhängiga uppgifter, i cellen ha förenats i en ny kombination som resulterat i att det blivit möjligt att använda dem som rörelseapparat. Om en sådan kombination som leder till ett nytt ändamål är tillräcklig för att förklara komplexiteten, kan man fortfarande fråga sig. ID-anhängarna bestrider detta. Här infinner sig en metodologisk gräns, nämligen frågan om vad som krävs av en evolutionär förklaring.

En evolutionär förklaring kan aldrig vara något annat än en rekonstruktion som man gör uteslutande utifrån indicier av ett historiskt förlopp som inte längre är tillgängligt för vårt betraktande. Det är som en deckarhistoria. Det krävs samma fantasi som av en detektiv för att rekonstruera händelseförloppet utifrån ständigt otillförlitliga indicier. Och utan brottslingens erkännande är indicieprocesser en föga tillförlitlig hantering. Men hur skulle ett erkännande se ut i fråga om evolutionen? För att motsvara Poppers vetenskapsteori skulle det naturligtvis bestå i ett upprepningsbart experiment grundat på en hypotes utifrån teorin. En sådan naturvetenskaplig procedur är givetvis utesluten i ett fall där det rör sig om en engångsföreteelse som ju arternas utvecklingshistoria är per definition. Att det härav skulle följa att evolutionsteorin inte kan vara någon vetenskaplig teori utan bara ett annat slags tro är absurt. Man skulle därmed frånkänna alla historiska discipliner vetenskaplighet och man skulle implicit ge alla de naturalister rätt vilka hävdar att den naturvetenskapliga metoden är den enda legitima formen för att beskriva verkligheten. (Men bortsett från detta är den naturvetenskapliga sidan av evolutionsteorin mycket väl experimentellt utforskad i fråga om effekten av den evolutionära mekanismen mutation och selektion.)

Det gäller alltså fortfarande en indicieprocess. Mot en sådan kan man alltid hävda att indicierna inte är tillräckligt exakta. Och på detta område rusar ID-anhängarna omkring och bråkar ordentligt. Det är imponerande vad exempelvis Michael Behe här anför av biokemisk detaljkunskap för att belägga design till och med hos ”enkla” enzymreaktioner. Även motståndare måste väl erkänna att ID-rörelsen gör nytta; nämligen att den avslöjar ytliga evolutionära förklaringar som otillräckliga och tvingar evolutionsbiologerna att handskas mer exakt med frågan om organismers ändamålsenlighet.

Hur befriande det än är att läsa Richard Dawkins Climbing Mount Improbable som ett genmäle till kreationisternas invändningar, så faller många av hans redogörelser vid sidan om problemets egentliga kärna, och de befattar sig snarare med enstaka selektionsstyrda förbättringar av ändamålsenliga strukturer än med att verkligen förklara hur dessa uppstod. Det egentliga problemet är emellertid inte det allt mer komplicerade spindelnätets evolution utan snarare vad som är ett nödvändigt funktionsprogram för detta spindelnät för att spindeltråden till nätet ska fås att fungera. Det överlämnar man helt enkelt åt slumpen (det välkända uttrycket ”miljoner och åter miljoner år” som George E. Simpson myntat) eller också döljer man det med berättelser om en hop exempel. Bara i fråga om ögonens utveckling kan Dawkins övertyga om att ”den specificerade komplexiteten” av en så helt igenom ändamålsenlig skapelse som ett öga med lins faktiskt kan ha uppstått som ett resultat av relativt få steg i evolutionen. Det ligger helt enkelt nära till hands, när de ljuskänsliga sinnescellerna förutsätts, att praktiskt taget varje tänkbart steg i en slumpmässig variation (med bildandet av de olika anatomiska delarna) förmår verka som selektivt mellansteg i riktning mot en förbättrad synförmåga. Men detta är det stora undantaget bland exemplen på evolution.

På den andra sidan står evolutionsmotståndarna (oavsett varifrån de kommer) och de siktar in sig på blottor i Darwins teori med vetenskaplig noggrannhet även om de ideligen skjuter över målet. Så var det till exempel i fallet med den så kallade industriella melanismen (en miljöpåverkan), som utlöste ett hejdlöst jubel på den kreationistiska scenen, när det visade sig att Bernard Kettlewells experimentella demonstration av selektionen hos den vita björkfjärilen inte alls motsvarade de naturliga förutsättningarna som han menade skulle ha skett på grund av svarta kolföroreningar på trädens bark och genom att de vita fjärilarna därför lätt blev fågelmat.

I mitten på 1800-talet dök det upp ett ökat antal av en sällsynt svart art av björkfjärilar i England. Fjärilssamlarna var de första som lade märke till det eftersom sådana varianter är begärliga. Inom loppet av några få år tog den mörka varianten överhanden och den ljusa upplagan tycktes försvinna. Men från mitten på 1900-talet förändrades förhållandet på nytt och den mörka varianten försvann i allt högre grad. Den förklaring som biologen Bernard Kettlewell framställde på 1950-talet och som han underbyggde med flera experiment tycktes stämma: luftföroreningar från industriområden hade svärtat ner barken på träden och dessutom dödat lavarna så att de ljusa fjärilarna inte längre kamouflerades när de slog sig ner på barken på dagarna. De upptäcktes då lättare av fåglarna medan den mörka arten överlevde. Mutationen som fram till dess saknat betydelse bland de mörka djuren blev nu till en fördel i selektionen – men bara för så lång tid som det tog tills betingelserna i miljön förändrades. Ett uppenbart fall av naturligt urval, så uppenbart att Charles Darwin skulle ha glatt sig storligen över det. ”Evolution mitt framför ögonen på oss”, kallade zoologen Julian Huxley fenomenet. Men plötslig började tvivlet på händelseförloppet att surra som flygfän i mörkret kring en gatlykta, på grund av en alldeles nyutkommen bok av vetenskapsjournalisten Judith Hooper, där Kettlewells försök allvarligt ifrågasattes. ”Jag vill inte gå så långt att jag påstår att hans experiment är förfalskningar men det är minst sagt irriterande att många av hans resultat inte låter sig reproduceras”, förklarar Hooper. Även tyska forskare uttrycker tvivel. ”Det hela är snarare ett exempel på hur evolutionen skulle kunna fungera”, säger Gerd Müller-Motzfeld, zoolog vid Ernst-Moritz-Arndt-universitetet i Greifswald, ”men det är inte säkerställt genom tillgängliga data.”

Det hela börjar, enligt Hooper, med det faktum att fjärilarna ifråga ju sällan sitter på trädstammarna, där Kettlewell hade satt ut dem för sina experiment. Snarare gömmer de sig i kronan under grenar och blad – alltså kan kamouflaget på barken knappast fälla utslaget beträffande artens liv och död. För övrigt har sådana mörka exemplar av arten alltid förekommit – det finns till och med vittnesuppgifter från trakter fjärran från alla industrier enligt vilka den mörka björkfjärilen var vanligare än den ljusa.

När man bara kan underbygga påståendet att björkfjärilar inte alls sitter på trädstammar under dagen med något annat än med bristande kunskap om var de över huvud taget sitter och vilar sig, så är det inte alls något övertygande bevis mot industrins miljöpåverkan på arten. (Till ID-anhängarnas försvar ska förvisso sägas att de flesta av dem inte avvisar en urvalsbetingad mikroevolution på artbildningens alla nivåer.)

Den verkligt svaga punkten i hela ID-teorin är följande: anhängarna kan ju ha rätt i att de flesta evolutionära förklaringar är otillräckliga. Men vad har de för alternativ att sätta emot? – Inget utom det just nämnda argumentum ad ignorantiam: vi vet inte hur det har gått till och därför måste det ha varit en skapande intelligens, respektive Gud. Så när allt kommer omkring är det ett principiellt ställningstagande mellan olika möjligheter. Det gäller vilket svar som är mest tillfredsställande. Är det den som eventuellt är en otillräcklig men alltigenom naturlig förklaring eller är det den som är en alltigenom ”tillräcklig” men i egentlig mening intetsägande övernaturlig? Man måste inte vara en absolut naturalist för att föredra det första alternativet. Också en troende person kan hysa betänkligheter om, respektive när, Gud ska stoppas in som joker i det orsaksbetingade förklaringarnas kortspel.

Skapelseteologiska perspektiv

I och för sig är den intellektuella nivån på den kritik som ID-anhängarna anför mot evolutionsteorin inte så upphetsande. Men att deras kritik gör vissa ortodoxa darwinister så upprörda är förvånansvärt. Detta hänger säkert samman med kreationisternas envetna sätt att vägra erkänna indicier som bevis för evolutionen – men inte bara med det. Bakom finns också ett dunkelt medvetande om på vilken osäker grund som evolutionsteorin etablerar den makroevolutionära processen vid uppkomsten av olika grundtyper av levande strukturer. Det handlar också, som redan nämnts flera gånger, om evolutionsbiologernas mest oälskade barn, nämligen utvecklingen mot högre organismer. Antingen förnekas den helt eftersom evolutionen förlöper opportunistiskt, det vill säga löper i riktning mot det fördelaktigaste, och den kan därmed inte uppvisa någon målinriktning. Eller också verifierar man de uppenbara framstegen i konstruktionerna från encelliga organismer – över svampar, blötdjur, ”maskar”, till segmenterade organisationstyper med skelettet på insidan eller utsidan (ryggradsdjur och insekter) – med vaga begrepp som komplexifikation, tilltagande mönsterbildning osv. Endast ett fåtal darwinistiska biologer (Bernhard Rensch, Konrad Lorenz, Carsten Bresch) accepterar fenomenet uttryckligen och de har också utformat motsvarande ”anagenetiska” kriterier. Dessa kan på ett klargörande sätt sammanfattas så: för det första i en tilltagande av differentiering och integration, för det andra i ett ökande beroende av miljön, för det tredje i en alltmer individuell anatomi. Men varför ska man då avfärda Pierre Teilhard de Chardins tes som ”idealistisk”? Den formulerar samma kriterier om sambandet mellan komplexitet och medvetande med en maximal pregnans. Förmodligen beror detta på ordvalet: ”medvetandets uppåtstigande” – det låter i mångas öron som om det vore formulerat utifrån ”den antropiska principen” (i dess starka formulering) och väcker därmed antimetafysiska affekter.

Dessutom skulle en sådan metafysik inom evolutionsteorins ram snarast vara gynnsam. Den skulle göra det möjligt att kreativiteten i evolutionsprocessen togs på allvar i stället för att bara låta det stanna vid en, visserligen lättbegriplig men ändå inkonsekvent, antropomorf metaforik eller nöja sig med att officiellt förneka den och likafullt föra in den bakvägen implicit på var eller varannan sida i beskrivningen. Låt oss återknyta till det som framgick i början av artikeln om det bibliska skapelsebegreppet: trots bildspråket om krukmakaren är det här inte tal om Gud som en hantverkare som formar tingen i tur och ordning och ger dem deras ”design”. Snarare framställs Gud som en som vill att människan finner sin egentliga form (vi får väl utvidga det till hennes medskapande) – först i moralisk betydelse, men eftersom nåden förutsätter naturen, också i en vidare bemärkelse för det sätt som utgör hela hennes individuella egna existens. När krukmakaren låter sina skapelser komma till en allt högre fulländning genom att gång på gång framgå ur samma material (Jer 18:4) och på så sätt visar sig vara en konstnär som låter en idé ta gestalt genom att undan för undan omforma materien, då ligger detta nära en evolutionär tolkning av den gudomliga skapelsen.

Guds skapelse är inte färdig från början utan den förverkligas efter hand. Men en oavbruten skapelseakt skulle inte vara rimlig för Gud eftersom en sådan akt skulle uppfattas som en oupphörlig försöksserie syftande till en allt mer fullkomlig formgivning. Verkligt suverän blir Guds skapelse först när han själv inte är verksam som konstnär utan som upphovsman till kreativitet. För att citera Teilhard de Chardins kända aforism: Dieu faisant se faire les choses (Gud åstadkommer att tingen utvecklas). Först då uppstår inga designvarelser eller designföreteelser längre utan verkliga skapelser som är vad de är, genom att de innefattar något av Guds fullkomliga ideal för sättet att gestalta. Ett trevande försök, tâtonnement, har Teilhard de Chardin kallat det och detta uttryck innefattar hela raden av slumpfaktorer i Darwins evolution. Men han visar också att tingen äger en större inneboende potential än de själva, de kan inte bara uppfattas som evolutionära företeelser utan i dem döljer sig en evolutionär potential som möjliggör en vidare utveckling med den betydelse som Paul Overhage lägger i ”anagenetiska kriterier” – om än med många om- och avvägar. Som en förmåga till ”självöverträffande” (Selbstüberbietung) beskriver Karl Rahner denna evolutionära förmåga till skapande som han utformat transcendentalfilosofiskt i sin tvådimensionella kausalitet.

Skulle inte en sådan metafysik respektive teologi också kunna ha ett värde för evolutionsbiologerna? Inte på så sätt att den skulle ersätta sökandet efter immanenta mekanismer och faktorer i evolutionen. Det som man inte får tillfoga Gud själv det får man inte heller tillfoga metafysiken. Men när det selektionära svaret slår slint: varför det måste finnas elefanter, när redan bakterierna är så perfekt anpassade till miljön, då skulle denna metafysik tjäna som något lugnande, ge ett övergripande perspektiv. Vi vet visserligen inte exakt hur det fungerar med utvecklingen från lägre till högre nivåer, men egentligen är det inte något under att det finns en sådan, när vi antar att det finns en djupare förmåga, eller bättre uttryckt en drive bakom det hela. Une dérive profonde, ontologique et totale (en djup ontologisk drivkraft), kallar Teilhard de Chardin denna syn på ett evolutionärt universum.

Inför ett sådant också intellektuellt tillfredsställande perspektiv verkar Ulrich Kutscheras Stolz yttrande om att ”majoriteten av naturvetar-na är icke-troende”, lika malplacerat som hans arroganta sätt att översätta ateister med ”rena förståndsmänniskor”. Av en sådan naturalistisk trångsynthet följer med en naturlags nödvändighet nya kreationistiska motreaktioner. Att dessa dessutom saknar den vetenskapliga nivå som den naturalistiska sidan med orätt gör anspråk på endast för egen del, verkar gå upp för dem alltför sent i detta sammanhang.

översättning: ah

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit 1/2006.

Artikelförfattaren är jesuitpater och professor i naturfilosofi vid Hochschule für Philosophie i München.